Frikyrklig litteratur del B-kat2-Xg: Familjeträff i pingst.

Jag anar att pastor Stanley Sjöberg hade en dold agenda med "Familjeträff i pingst". Med ett omslag som vittnar om spänning och påminner om en gammal herrgårdsroman ville han locka läsare som annars kanske inte var så öppna för pingstkyrkans tankar och idéer. Lite som Sven Wernström, som skrev till science fiction och deckare förklädda kampskrifter för barn och ungdom. Eller lite som Stanley Sjöberg själv, som skrev barnböcker där han lite försiktigt smög in ett budskap (= att man bör bedja så mycket man bara kan).

Den som väntar sig en rafflande historia i högreståndsmiljö, där matriarken längst fram på omslaget kanske är döende och mannen strax bakom som glor sataniskt på henne är hennes nyss återfunna son från ett tidigare äktenskap och kvinnan längst bak en intrigant sekreterare, väntar på alldeles för mycket. "Familjeträff i pingst" kan vara den minst rafflande bok som har skrivits.

På baksidan marknadsförs den som "berättar-roman", till skillnad från alla andra romaner frestas man att tillägga. Faktum är att jag sällan har läst en roman med så lite berättelse. Boken utgörs till cirka 87% av långa dialogsjok där pastor Stanley Sjöberg resonerar om trons praktik tillsammans med olika människor som han stöter på i sitt pastorsarbete på Citykyrkan.

Kapitlet "En hård diskussion slutade med bön om förlåtelse ..." upptas nästan helt av ett försvarstal som Stanleys fru håller för Stanleys räkning, där hon vederlägger vänsterns påstående att Stanley skulle ha stått på Nixons sida i Vietnamkriget. Två vänstermänniskor anklagar honom nämligen för detta, men fru Kerstin argumenterar: "Stanley såg riskerna med vänstergruppernas inflytande över opinionen. Han varnade för det våld som FNL-grupperna stod för. Men varje gång tog han lika mycket avstånd från USA:s kampmetoder".

Därefter inser vänstermänniskorna att de har haft fel och ber Stanley om ursäkt.

Kapitlet "Ann och Peter Wretson - engagerade kristna med en positiv livssyn" handlar om hur Stanley och hans fru Kerstin besöker två andra frikyrkomänniskor. Dessa berättar om det skräckregemente som tidigare utförts i församlingen av en så kallad "hårpredikant", varmed avses den sortens kyrkliga ledare som regelbundet mätte håret på kvinnorna för att de inte skulle ha ägnat sig åt nåt så syndfullt som klippning.

Stanley och frugan nickar och tar in och tänker att då var då och nu är nu. Idag - det vill säga tidigt sjuttiotal - finns det ju inte konservatism och sexualneuroser inom kyrkan. Och det viktigaste är att blicka framåt. En liknelse, inte helt i klass med Jesu egna, berättar hur: "På samma sätt, som man öppnar fönstren och vädrar ut unken luft".

Man kan naturligtvis le ironiskt åt att Stanley Sjöberg har åsikter om andras konservatism när man själv har hört honom resonera om homsexualitet eller säga ja till livet. Men jag faller för pastor Stanley. Han verkar så ärligt innerlig i sin upphöjda värdighet och sin ljusa tro på människan. Han strösslar adjektiv som "positiv" och "härlig" över alla människor och letar hela tiden efter en lösning. Att problemen sen är påhittade - hur leva ett kristet liv i ett modernt samhälle? - är en annan femma.

"Familjeträff i pingst" är en mycket märklig bok: den utger sig för att vara en roman men är en ganska självgod berättelse om Stanley Sjöberg, framställd som vore den objektiv, men i själva verket klart tendentiös. På flera sätt påminner den om den sortens lekar med metaplan och autotext som många författare idag ägnar sig åt. I Stanley Sjöbergs fall handlade det nog inte om nån medveten konstnärlig experimentlusta. Lika lite som ett barn medvetet målar naivistiskt.

Pappa berättar.

Pastor Stanley Sjöberg är en av mina favoriter inom högerkristenheten. Han verkar så uppriktig i sin oändliga fromhet. Han ler så vänligt när han möter bögar i debatter och antyder att han älskar dem men hatar deras syndiga böjelse. Han vill sprida evangeliet om Jesus överallt och hela tiden och på alla upptänkliga sätt; ett av hans senaste påfund är såklart Webbkyrkan.

1971 kom han ut med den lilla skriften "Pappa berättar". Till skillnad från alla andra böcker jag nånsin har läst så är den "lämplig för högläsning i samband med familjeandakten" (åtminstone enligt Uno Gustin, en man som står citerad på baksidan). Små korta kapitel skildrar samtal som Stanley har haft med sina döttrar Elisabeth och Anna-Karin. Tydligen hände det att Elisabeth och Anna-Karin ställde frågor av typen "Pappa, varför talar en del så konstigt när de beder i kyrkan?" och då fick ju Stanley rycka ut med ett svar.

För att förklara det fina i tungomålet berättar han om en man som han själv har predikat med:

Daniel Bokange kom ju från Afrika och hade vuxit upp i en by där man aldrig hade hört talas om Jesus. När han var liten hände det att man dödade människor och åt dem. Så kom missionärerna och berättade om Jesus. Människorna i byn blev då omvända till kristendomen och började älska varandra. Allting blev bättre. Bokange blev predikant, och efter några år fick han komma till Sverige på besök.

Så blev det möte i en kyrka i Borlänge. Den gamle farbrorn som brukade tala i tungomål var också där för att lyssna. Plötsligt började han tala så där konstigt. Och kan ni tänka er, att när han började tala, spärrade Daniel Bokange upp sina ögon. Farbrorn i Borlänge talade nämligen det stamspråk som man talade i Bokanges by i Afrika. Det heter bestämt bongili.

Över huvud taget är missionen nödvändig för att de stackars fattiga och gudlösa i den där otäcka u-världen ska få "frid och trygghet":

- En gång såg jag en massa farbröder och små pojkar som kom gående utefter en gata. De var muhammedaner och hade en stor fest. De slog sig för bröstet med knytnävarna och rev sönder sina kroppar med knivar. Vet ni varför de plågade sig på det sättet?

- Neej ...

- De hoppades att på det sättet få syndernas förlåtelse. Tänk, vad vi borde vara tacksamma som fått höra om Jesus. Vi behöver inte slå oss.

Och det var så klart tråkigt för flagellanterna att ingen hann upplysa dem om det.

Pastorn och döttrarna pratar vidare om lite allt möjligt som man tydligen pratar om i ett frikyrkligt hem. Nödvändigheten av att ge tionde, till exempel ("Det är inte så att man måste ge. Men om man gör det, får man uppleva Guds välsignelser"). Vikten av att inte svära ("En del kallar varandra för drummel, tok, åsna och sånt. Det kan kännas väldigt svårt, till och med värre än stryk"). Och varför man inte bör gå på bio:

Vi vet att mycket som visas på biograferna handlar om hur folk dödar varandra. De super och svär. Folk ljuger för varandra, och mammor och pappor skiljer sig från varandra. Många barn har sett hur tjuvar bär sig åt på film, och så har de själva börjat stjäla. Hela deras liv har blivit förstört. Därför går vi inte alls på bio. Även om det skulle finnas bra film. Och hemma måste vi tänka på att inte se TV-program som kan skada.

Jag tillhör kanske inte bokens uttalade målgrupp och är därför oförmögen att bedöma dess kvaliteter som andaktsbok (som litterärt verk kan jag ge den omdömet "något träaktig"). Avslutningsvis ger jag åter ordet till Uno Gustin, killen som citeras på baksidan och vars blotta namn tydligen räcker för att ge boken tyngd och kredd:

Boken är genomgående positiv och kan utan tvekan vara föräldrar till hjälp då barnen kommer med sina frågor.

Boken är ett väckelsebudskap och den fyller ett behov. Språket är enkelt ...

Exakt varför meningen avslutas med de där tre punkterna, som brukar signalera spänning, framgår inte riktigt.

Dom kallar oss kristofobiker.

I ett antal år har jag skrivit för Aluma, hemlösas tidning i Malmö-Lund-regionen. Det har jag bland annat gjort för att det har varit en anständig tidskrift som vägrat att se sin verksamhet som en välgörenhetsinrättning utan tvärtom vågat föra upp de socialpolitiska frågorna till debatt. En tidning som till synes finns till för att ge hederlig inkomst till de hemlösa försäljarna hade i princip kunnat fyllas med sudoku och textreklam efter maximen ändamålen helgar medlen.

Alumaredaktionen har producerat en skrift som inte bara varit en förevändning utan också haft ett innehåll.

Nu har nyckelpersoner inom Alumaredaktionen frikopplats från sina jobb under förnedrande former, och andra har i solidaritetens namn sagt upp sig själva. Inte minst har försäljarna själva visat sin sympati med en redaktion som de känner har stått på deras sida. Inom kort kommer den göteborgska varianten, Faktum, att börja säljas också i Malmö. Den nye verksamhetschefen har visat sin syn på demokrati genom att hota med stämning av de Alumaanställda som gått över till att redigera och distribuera Faktum.

Bakgrunden har tecknats bland annat i Sydsvenskan: det bolag som äger Aluma, Comintegra, valde att byta ut Alumas verksamhetschef och samtidigt lägga över uppdraget som ansvarig utgivare på den nye chefen. Chefredaktörens utrymme skulle därmed kraftigt begränsas. Detta hade kanske i sig inte varit kontroversiellt om inte denne nye verksamhetschef under åtta års tid arbetat som marknadschef åt – Livets ord.

Livets ord är den svenska väckelserörelsens mest skamfilade församling/kyrka/organisation/företag. För svenskar i gemen är det väl mest ett skämt: begreppet ”Livets ord” associerar till gamla tevebilder på en maniskt tungomålstalande pastor Ulf Ekman och en schlagerdrottning som lät sig vigas med en norsk vätesuperoxidpredikant.

På åttiotalet visades Livets ord upp som en extrem, ett udda exempel på den amerikanska karismatiska väckelserörelsens enda fäste i Sverige. Det hette att Livets ord uppmanade föräldrar att aga sina barn och handikappade att sluta synda. 1991 skickade Expressen in en reporter undercover och kunde rapportera om en sektartad verksamhet där många miljoner stoppades undan i paret Ekmans privata flygplan.

Under senare år har en uppfräschning av varumärket genomförts. Samtidigt har församlingens inkomster – och därmed inflytande – dock ökat. En uppenbar strategi från församlingens håll har varit det beprövade martyrkortet (Lex Jimmie Åkesson). I uttalanden från Alumas nytillträdde verksamhetschef – och Livets ords före detta handgångne man – jämför han sig själv med Historiens Mest Utsatta:

Om jag hade varit jude och du hade sagt "Johan, jag har hört rykten om att det är väldigt många judar på Comintegra och du har blivit anställd för att du är jude", vad hade det varit för någonting då? (Sydsvenskan 11-09-24).

”Kristofobiker” är ett ord i omlopp. Den som inte vill lyda under en chef som just tvättat agaassociationerna från en högerkristen sekt har ”beröringsskräck för kristen tro”. Den som inte vill att samme man ska vara publicistiskt ansvarig på en tidskrift som läggs i händerna på samhällets mest röstsvaga, får veta att hon är intolerant. Den försåtliga frågan ställs: hade samma reaktion uppstått om den nye ansvarige utgivaren vore muslim?

Svaret på frågan är troligen: nej. Inte om det vore en muslim som omfattar de demokratiska värderingarna. Hade det varit en av de procentuellt få muslimer som i slutna kotterier verkar för kvinnans underlägsenhet och trons rätt över förnuftet, så hade redaktionen antagligen agerat likadant. Och om det rört sig om en människa som tror på den kristne gudens existens men inte använder det som förevändning för att män inte ska få gifta sig med män eller kvinnor göra aborterande ingrepp i sina egna kroppar, så hade det heller inte varit ett problem.

Det förrädiska i retoriken är naturligtvis att Livets ord sätter likhetstecken mellan sin egen kristet färgade högerpolitik och tron på Jesus Kristus. Det är naturligtvis inte människors tro på ett högre väsen som är det kontroversiella. Hur fnoskigt jag personligen än kan tycka det vara att, trehundra år efter upplysningstiden, på allvar tro att jordens och människans uppkomst skulle vara något annat än slumpartad, så är det i sig inte problematiskt.

Livets ord är dock inte i första hand en kristen klubb där människor sitter beskedligt och pratar om hur trevlig Jesus verkar ha varit. Det är ett bolag med mångmiljonomsättning som sprider otvetydig politisk propaganda – en propaganda mot aborter, mot homosexualitet, mot Palestina, mot kvinnans frigörelse, mot förnuftsbaserad undervisning. Det är en församling som ser ett samband mellan mängd personlig framgång och mängd kärlek från Jesus.

Som representant för kultureliten, kulturmarxisterna, overklighetens folk, den skyddade upplysta medelklassen, erkänner jag mig gärna skyldig till fobi gentemot Livets ord.

Jag är livrädd för att den patriarkala vetenskapsfientliga högerkristenheten ska få ett starkare grepp om ett land som kämpat sig till sekularisering och som bör vara stolt över det.

Jag är också paranoid nog att tro att det finns en tanke bakom att Comintegra plötsligt petar in en marknadschef från landets mest iögonfallande högerkristna sammanslutning på Alumas bägge nyckelpositioner.

Och kalla mig antidemokrat, men jag vill inte medverka till att Malmös hemlösa går runt och säljer propagandamaterial för dunkla värderingar. Jag hade känt samma motvilja om Björn Söder plötsligt hade dykt upp som ansvarig utgivare för regionens bäst distribuerade tidning. Någonting djupt inne i mig hade befarat att han inte bara hade satt sig där för sin oändliga altruisms skull.

TILLÄGG: en förkortad - och kanske förbättrad - variant av den här texten publicerades i Sydsvenskan under rubriken "Debatt". Livets ords nya mediestrateg svarade - och jag svarade honom.

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 6: Jesu kamelkiss.

1987 års julkalender hette "Marias barn". Enligt uppgift var arbetstiteln "Fader okänd", vilket av respekt gentemot de troende ändrades. Serien berättade alltså om den lille snickargossen. Det gjordes till tecknade stillbilder.

Det var nog ingen särskilt festlig serie. Ulla Sjöblom läste säkert engagerat, Bengt Arne Runnerströms bilder var säkert vackra, storyn är som bekant den största som nånsin berättats. Ändå minns jag främst frestelsen att gnaga av sej armen och slänga den i bildröret.

Påtryckningarna från kristenheten hade drivit fram projektet. Det är ju ändå för att Jesus (eventuellt) föddes den 25 december som vi firar jul den 24 december! Efter att serien sänts blev påstötarna färre. Inte för att någon fått sitt lystmäte stillat, utan för att den andliga världen slutligen fått bekräftat för sej att SVT var ogudaktiga.

Den lite lätt överreagerande specialläraren Ann Ekeberg tillhörde de som först tryckte på, sen stängde av. I sin, typ, bok "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" förklarar hon varför den hett efterlängtade serien inte fann nåd hos henne:

I flera år har landets kristna bett om en religiös adventskalender. Detta kan knappast upplevas som för mycket begärt, då orsaken till att vi firar jul över huvud taget faktiskt är religiös. Julen 1987 slängde man åt de kristna, vad man tyckte skulle passa dem. Ett obehagligare program får man leta efter.

Dels var det mycket dåligt och tråkigt rent bildmässigt. Meningen var att serien skulle vara både tecknad och verklig. Så ibland, för det mesta, vad (!) det trista bilder som varvades med en levande fot eller en spann sand. De heliga vi läser om i julevangeliet var groteska och fult framställda. Istället för Maria Bebådelse framgick det klart i adventskalendern, att Maria blev våldtagen.

Några vänner berättade, eftersom vi själva fick sluta att titta på programmen, att man badade Jesus i kamelkiss, och att Jesus flirtade med ena ögat, när han hängde på korset o s v. På denna vägen fortsatte skändningen av Jesus och julens budskap ända fram till julafton. Här visade TV-producenterna vad man har för respekt för landets kristna, och vilken syn de själva har på religionen. Det hade varit bättre att visa Barnen några tomtar.

Jag har försökt i arton år att förtränga den där kalendern, men Ekeberg lyckas faktiskt med konststycket att göra mej lite nyfiken (tro det eller ej, men SVT har inte släppt den på dvd). Badar Jesus i kamelkiss? Det verkar ju ... intressant.

Saxat från Jehovas vittnens officiella webbplats

Ingen fråga är för oviktig.

Tidelag och ordning.

Okej - yttrandefriheten, tankefriheten, friheten att göra vad fan man vill så länge man inte skadar nån, har inskränkts i och med tingsrättens beslut att fälla en seriesamlare för innehav av 51 tecknade bilder där barn kan associeras till sexualitet.

Vi kulturliberaler, kulturradikaler, vi försvarare av Entartete Kunst, vädrar morgonluft och sitter nu i våra kulturstipendiesponsrade södermalmsvåningar och letar litterära paralleller för våra hätska debattexter. Kafka så klart, Orwell naturligtvis, och på nåt vis kan man nog få in ett Moment 22 i resonemangen också.

Men kanske ska vi betänka oss. Kanske ska vi tona ner vår indignation. Tittar vi bakåt, på historien, ser vi att kulturradikalismens framfart kan få förödande konsekvenser.1963 gjorde Vilgot Sjöman - en man med en skepparkrans - film av Lars Görlings - sin tids Stig Larsson-Marcus Birro-posör - roman "491". Den handlar om en naiv socialarbetare som förlorar kontrollen över ett gäng unga snubbar på glid, och når sin peripeti när snubbarna hetsar Lena Nyman att ligga med en schäfer.

Det blev, när det begav sej, ramaskri. Filmcensuren - denna ärevördiga inrättning - ville förbjuda all visning. Detta eftersom filmen, enligt en logik som bara låter logisk, var "förråande och skadligt upphetsande". En pastor i Filmcensurens styrelse - för var hör pastorer hemma om inte på statliga myndigheter? - angav som skäl för förbud att filmen var oseriös och språket "vidrigt". Lewi Pethrus - den svenska pingströrelsen fader, för övrigt flitig lobbyist för att Nixon skulle få Nobels fredspris - inspirerades av Jesus och formulerade ett helt gäng liknelser: "avfallsprodukterna från samhällets bakgårdar", "kräftsvulst i välfärdssamhället", "denna kulturens bottensats".

Slutligen släpptes filmen - efter vad jag förstår klippt (jag vet med mej att jag har sett en version inkluderande schäferhunden, så antingen finns det flera eller så skar man bara lite grann för att visa att man både var liberal och inte).

Upprördheten i de frikyrkliga leden antog nu oproportionerliga proportioner. Nu räckte det inte med domedagsprofetior - nu skulle det bildas parti:

Medlemmar av det socialdemokratiska partiet, som lidit mycket av det LO-ägda Aftonbladets nya moral, har sagt, att den dag regeringen ger sitt bifall till 491, den dagen är tiden inne för ett nytt demokratiskt parti på kristen grund (Lewi Pethrus, Dagen).

1964 bildades så Kristen Demokratisk Samling, idag riksdagsparti under namnet Kristdemokraterna. Incitamentet för bildandet, jämte det faktum att skolans kristendomsundervisning döptes om till religionskunskap, var frikännandet av en spelfilm om (bland annat) perversioner.

Vi ska kanske ta detta med oss. Frikänner hovrätten seriesamlaren finns risken att vi om fyrtifem år har en ny Göran Hägglund i riksdagen.

Deleted scene: frikyrkliga nytolkningar.

I min nyutkomna bok "Människor som gått till överdrift" finns ett kapitel om frikyrkliga artister och deras överdrivna uppdateringsbehov (detta kan låta instraffat i bokens tema, vilket beror på att det är instraffat i bokens tema).

Bakgrunden till resonemanget kan delvis läsas här; tesen i sammanfattning är att i och med att Jesus är så satans levande inom frikyrkligheten så är också bildspråket kring honom modernt. I många frikyrkliga hittar rider Jesus inte åsna utan åker tåg, pratar telefon och åker tidsmaskin.

Texten i boken kryllar av tvättäkta exempel på Jesusvisor i modern kontext. Jag skrev några egna låtexcerpt också - har f.ö. framförts med absolut tondövhet i Sveriges Radio - som fick plockas bort på grund av platsbrist. Samt på grund av självinsikt; i vanlig ordning tvingades jag konstatera att jag inte har fantasi nog att överträffa verkligheten.

Den hugade kan hursomhelst ta del av finurligheterna här istället:

Utkast till uppdaterad frikyrkotext (blipblop):
JESUS PÅ CD-ROM

Jag var en ond och förtappad själ
Som inte ville göra väl
Men just när allt var förlorat så kom
Jesus på CD-rom

Han talade till mej med flashgrafik
I 3D-animationsteknik
I mantel och sandaler och tights
På 900 megabytes

Utkast till uppdaterad frikyrkotext (two-step):
ELBIL TILL GETSEMANE

Nu åker Jesus mot evigheten
Han kör i elbil - miljömedveten
Han är Messias - han skipar rätt
Han kör mot himmelen i miljöklass

Utkast till uppdaterat frikyrkotext (skejtpunk):
HIMMELSKA INLINES

Vi var ute och skejtade och övade street
När det var nån som ropade: "Titta dit!
En ny snubbe i rampen som kör som en gud!
Han trixar och levererar bud!"

Vi såg på Frälsarn och tänkte "This is it!
Kristus i Salomon Custom Fit!
Och sprillans nytt speed skate-kit!
Och sandaler från Newline - oh holy shit!"

Utkast till uppdaterad frikyrkotext (jungle):
NU TAGER SIG JESUS EN FOCCACCIA

Nu gör Jesus Kristus en foccaccia
Med oliver, rödlök och soltorkad tomat
Med parma, pesto och ruccola
Som han lägger på syndarens fat

Nu blandar Jesus en macciato
- en espresso med en latteskvätt -
Sedan lägger Jesus dit en liten biscotti
på syndarens assiett

Utkast till uppdaterad frikyrkotext (ambient):
DEN HELIGA MIKROBLOGGEN

När jag satt ensam och allena invid branten
och skådade nerför den yttersta kanten
fylldes mitt hjärta av fågelkvitter!
Jag fick bud från @jesus via Twitter!
Han spred solsken in i mitt inre
med 140 tecken eller min´re

Nu blommar mosters lökar! En så in i frukten finurlig memoartitel!

Ingemar Olsson är inte så känd som han borde vara. Fram till för några timmar sen, då jag fick ett anonymt tips via kommentarfältet, hade jag ingen som helst koll på karln, men han gjorde uppenbarligen kristen singer/songwriter-vispop med Janne Schaffer på gura, Abba-trummisen Ola Brunkert och Clabbe bakom spakarna. Och är av allt att döma still going strong.

Mitt intryck är att han tillhör den progressiva kristenheten, den som kan identifiera självgodhet inom de egna leden och till och med erkänna att det kanske finns andra sanningar. Ett textfragment om baptisternas husorgan Veckoposten:

Den kostar sitt samfund mycket klöver
men dom tror att vi behöver
ha en tidning som vårt sinne söver
och hindrar oss till andra samfund att gå över
Veckoposten

Spaltmeter efter spaltmeter
upptas av stora pang-nyheter
Nu vet vi snart vad alla heter
av vårt samfunds alla små profeter
Veckoposten

Man kan slå sej för sin panna
men den har kommit för att stanna
Den är den enda rätta, sanna
fast det finns en tio - tjugo likadana
som Veckoposten

Retade säkert upp nån salvelsefull predikant när det begav sej. Det är hursomhelst inte poplyriken som renderar Ingemar Olsson ett inlägg just den här gången, utan för att han döpt sina memoarer till det fullkomligt perfekta:Ett mästerverk inom sin genre, den visserligen ganska smala "finurliga-memoartitlar-av-kristna-vispoppare", men fortfarande ett mästerverk.

Dina harpors buller del 3: Boy Georges reklamkontrakt med kosmetikaföretaget.

Snabb recap: "Dina harpors buller" är skriven av en mycket mycket kristen man och utgiven år 1991. Mannen heter Thomas Arnroth och blev frälst på åttitalet. Han håller Satan som ansvarig för mycket av det otäcka som sker inom musiken - och världen:

Satan kan inte få tusentals svenska barn att bli aktiva satanister, men han kan få tusentals av de att lära sig sånger om satanism utantill.

Han kan få hundratusentals svenskar att lära sig de grundläggade New Age-doktrinerna utantill genom en sång som John Lennons fredssång "Imagine".

Dessutom är dagens moderna musik intimt sammankopplad med klädmode och design.

Det sista gissar jag betyder att Satan har ett finger med också i tidens "vida, slappa jeans och för stora tröjor". Arnroth utvecklar inte just det resonemanget, eftersom det tydligen talar för sej själv.

Ett kapitel heter "Sex & lusta" och handlar ganska mycket om Madonna:

En artist måste inte vara shaman eller avancerad ockultist för att kunna samarbeta med onda andar och sprida dem och deras läror. När en människa, som Madonna, medvetet spränger moraliska gränser som Gud lagt ner i oss människor som ett beskydd, så öppnas den människans sinne för djävulen.

Ett resonemang man som vanl... sekulär människa inte riktigt vill ta som den oomkullrunkeliga sanning det läggs fram som. Arnroth fortsätter med sina franka konstateranden:

Synd "smittar" nämligen. Onda andar "smittar".

Hur tror du att en publik på 55.000 (för så många besökte Madonnas konsert i Göteborg 1990) reagerar när Madonna sätter igång och simulerar samlag, eller stönar sig igenom en masturbationsscen?

Många fylls av lusta; och därmed öppnar de också upp sina sinnen för demoner av lusta. Att de har kommit till konserten och står där och "diggar" är detsamma som att ge klarsignal till onda andar.

Den som upplever Arnroth som en smula konservativ - han är alltså inte fyllda tretti när han sätter "diggar" inom citattecken - och rentav tror att han kallar Madonna-publiken besatt av djävulen, kan dock ta det lugnt:

Jag säger inte att alla som går på en Madonna-konsert blir besatta. Men jag säger att risken för att öppna sitt sinne för onda andar är stor på hennes konserter.

Men det finns faktiskt ännu värre problem än skökan Madonnas spridande av onda andar. Trots att det står klart och tydligt på ett ställe i Bibeln att män inte ska ligga hos män som män ligger hos kvinnor, så finns det artister som gör just detta!

På 70-talet hade gruppen Village People flera jättehits på världens discon. Då var det få som visste att denna San Fransisco-grupp var helgay. (Är det inte märkligt att samma San Fransisco som såg hippierörelsens genombrott i USA också har USA:s ledande satanistkyrka och är en av världens stora gay-städer?)Village People är inte ensamma: andra bisexuella som räknas upp är Queen, David Bowie, Mick Jagger, Marc Bolan, Elton John och "landets 'hetaste' musikalartist, Richard Carlsson".

Värst i sin ogudaktiga androgynitet går nog ändå Boy George - som till och med höll "på att få ett reklamkontrakt med ett världsledande märke inom kosmetika".Men - menar då Arnroth att homosexuella inte får öppna sin mun, eller vad?

Menar jag att homosexuella inte får öppna sin mun, eller vad?

Nejdå, det menar jag inte. Jag bara konstaterar att bibeln kallar homosexualitet för en styggelse.

Problemet är inte, som så ofta inom kristligheten, att folk bögar med varandra utan att de inte skäms för att de är så jävla äckliga när de bögar med varandra. Arnroth har inga andra synpunkter på bögeriet än att det är vederstyggligt och onaturligt och mot bibeln och att den där fördömda rockkulturen ger "homosexualitet en godkännande-stämpel":

Det är okej att vara gay, är budskapet. Alltså raka motsatsen mot bibelordet.

Jag har aldrig träffat en människa som Thomas Arnroth. Han är säkert snäll och han har garanterat inte öppnat upp sej för onda andar. Han kommer säkert till himmelen när han dör. Ändå känner jag ingen vidare lust att bli hans kompis.

Vilket jag skäms lite för, för han har säkert inte så många kompisar som det är.

Dina harpors buller del 2: Björn J:son Lindhs ogudaktiga tvärflöjt.

Det finns förvånansvärt många böcker i genren kristna-eller-motsvarande-hysteriker-som-försöker-bevisa-hur-rockkulturen-får-ungdomen-att-urarta-genom-att-citera-fel-och-varandra. I USA är det gissningsvis en jättegrej, men också i Sverige finns ett antal skrifter där ungefär samma teser skyfflas runt mellan böckerna och förses med indignerade utropstecken.

Arkitekten - nota bene: arkitekten, inte medicinaren eller ens journalisten - Allan Rubin var en pionjär. Hans böcker om hasch och vad han kallade "drogkultur" kom i åttitalets början (för dej med mycket tid finns en del att läsa här). Han citeras flitigt både av specialläraren Ann Ekeberg som, av omtanke för ungdomen, skrev stridsskriften "För Sverige - på tiden" (91) och av den kristne musikjournalisten Thomas Arnroth i "Dina harpors buller" (också 91). Mer specialinriktade är rollspelsuppgörelsen "De övergivnas armé" (97) av Björn Sjöstedt och Didi (sic!) Örnstedt.

Ekeberg är galnast, men henne spar vi till en regnig eftermiddag (eller, mer korrekt, till boken "Människor som gått till överdrift" som kommer i april). Arnroth är rätt uppskruvad han också.

Allihop har de det gemensamt att de är Oroade. Och Upprörda. Och tänkt att nu får det baske mej vara nog med den där förgrymmade satanismen/drogkulturen/självmordsrocken/rollspelsmanin.

De flesta exempel böckerna drar fram är välkända och ifrågasatta: självmordsåtalen mot Ozzy Osbourne och Judas Priest, det bisarra biologisk-musikaliska experimentet där några "vetenskapsmän" spelade musik för olika blommor där de stackars fanerogamerna som lyssnade på heavy metal vissnade, samt diverse baklängesmeddelanden (Led Zeppelins Stairway to heaven) och subliminala drogbudskap (Lucy in the Sky with Diamonds).

Gemensamt för böckerna är också det dystra tonfallet - "nu är det dags för vår resa genom de otäckare delarna av världens rockmusik" - och den usla faktagranskningen: Arnroth citerar ur tidningen "Okey" och kan ändå inta stava rätt till den, Peter Wahlbeck skrivs Wahlbäck och Chris Lancelot påstås ha spelat huvudrollen i "Ingen kan älska som vi" (när han gjorde soundtracket).

Den stora humorn ligger dock alltid i författarnas upprördhet över saker som känns så oskyldiga. Jag kan väl ha ett visst överseende med att man skräms av satanism - det är väl en av poängerna med satanism? - eller tycker att det är dumt att knarka. Det blir lite knepigare att känna nån form av förståelse när Thomas Arnroth går i taket över flöjtisten Björn J:son Lindh och pianisten Staffan Scheja (givetvis stavad "Scheija"):

Tillsammans har de gjort flera instrumentalskivor. Hur oskyldigt som helst skulle man kunna tro, för det handlar om mycket vacker och rofylld musik.

Men när TM (Transcendental Meditation, bloggarens anm.) firade 30-årsjubileum i Sverige i Globen hösten 1990, så var Staffan Scheija och Björn J:son Lindh två av kvällens musiker. Och när man flyger med SAS så finns det en kanal i radioslingan som är reserverad för New Age-musik. Gissa vilka som har en stående plats där? Just det, Scheija och J:son Lindh.

Och det är liksom hela resonemanget. Vi bör genom detta förstå att även "Scheija" och J:son-Lindh representerar nåt slags sataniskt harpobuller.
Det ska kanske tilläggas att den synnerligen tokkristne Arnroth har ett horn i sidan till New Age i största allmänhet och TM i synnerhet. Och det kan man för all del ha - jag har själv inte mycket till övers för mantramässande och mumbojumbo, särskilt inte sen en ayurvediansk medicinman en gång tog pulsen på mej och sen sa att jag hade analsvamp och borde äta en särskild banansoppa - men jag har lite svårt att hetsa upp mej.

Jag kan inte heller riktigt se att J:son Lindhs saliverande i flöjten eller Schejas klinkande på klaveret i sej skulle propagera för ogudaktiga yogaövningar.

Arnroth ägnar också många sidor åt Beatles, dessa sataniska ondskefulla figurer med sina sjuka och förvridna anhängare (t.ex. Peter Harryson). Inte nog med att de knarkade och gjorde TM populärt (George Harrisons "My sweet Lord" blandar orden "Hallelujah" och "Hare Krishna" "mycket förrädiskt") - dessutom hade Lennon en (för all del inte bevisad) homosexuell relation med Brian Epstein och försökte efter hans död åkalla managern i en seans.

Åter igen: i min bok finns det väl inget töntigare att ägna sej åt än magiska seanser, men jag kan inte se den principiella skillnaden mellan att tro på att Brian Epstein lever efter sin död och att Jesus Kristus gör det.

Arnroth är också irriterad på Jan Malmsjö. Det kan jag också ha viss förståelse för - Malmsjö åkte förr i världen gärna till olika ashrams och såg gurun Sai Baba "materialisera aska" och annat som man lätt ser när man har sovit för lite - men fortfarande känns han inte som nån ungdomens uppviglare av rang.Det kommer mer. Arnroth skriver om sex också. Och inte bara vanlig, sanktionerad sex mellan gifta - utan också om homosex!