Genrer Gud glömde 3: personkultsballaden.
Det är gårdagens spaning att de fordom tokreligiösa länder där kommunister övertog makten, gärna bytte ut de sakrosanta templen och statyerna mot sekulära. Jesus-statyer vältes till förmån för Stalin, kyrkor stängdes men strax bredvid öppnade mausoleum där man kunde dyrka döda revolutionärkroppar. Nordkoreas officiella beskrivning av Kim Il Sung är mer underdånig än Livets ord nånsin varit mot Jesus.
För att vara en rörelse som så starkt tryckt på folket och gemensamheten, har våra extremvänstervänner varit påfallande benägna att sätta stor tilltro till enskilda människor. Detta manifesterades inte minst i den musik som traderades längst ut på vänsterkanten - men också hos närmast revisionistiska (det fulaste ord som lär ha funnits på sjuttitalet) band som Hoola Bandoola:
Ja Victor Jara, Victor Jara
dina visor ska aldrig bli glömda
Från gitarr till gitarr ska de spridas
över stad och land
De ska vagga oss till sömns
när våra nätter blir långa
De ska marschera med oss
när dagen är här
Oss emellan: hur många Victor Jara-låtar kommer ni ihåg på rak arm? Kommer de verkligen att marschera med oss när "dagen" (torsdagen? lördagen?) är här?
Visst - den inte helt obekante Cornelis Vreeswijk gjorde en platta med Jara-tolkningar. Den är alldeles utmärkt. Jara var säkerligen en hyvens grabb och Pinochet var det säkerligen inte. Jag har full förståelse för att Mikael Wiehe sörjde en förebild. Det är utropandet av honom till gudagestalt som jag inte helt begriper.
De mer hårdföra maoisterna i Fria Pro-teatern hängde förstås på Jara-panegyriken med lika stolta ordvändningar:
Mannen som sjöng om livet finns inte mer
Stympad och utan vapen stod han mot er
Ännu när skotten föll var det som han log
Vinden bär med sej sången som aldrig dog
Kampen mot Chiles bödlar i uniform
Mannen som sådde vind och ska skörda storm
Vinden ska bära sången så tung som sten
Tyst som en fågelunge med brutet ben
Stark som en fors och liksom en vallmo röd
Mjuk som en eld och enklare än ett bröd
Sångerna som ska leva fast han är död
Jag är helt med på symbolvärdet i ett människoöde, men kan alltså inte låta bli att se parallellerna till den religion som var ett opium för folket. Myten om den chilenske trubaduren Jara som fick händer avkapade och tungan utskuren är enligt hans egen änka just en myt, men berättas okritiskt av t.ex. Sven Wernström i hans alternativa lärobokssvit "Den underbara resan" (som bl.a. uppmanar sina unga läsare att tänka kritiskt).
Liksom f.ö. av sagde Cornelis:
Här kommer en man utan tro, utan hopp och utan fosterland
och vill skaka hand med en man utan kropp och en kropp utan högerhand
("Blues för Victor Jara")
Det fanns som bekant en annan man ett par millennier tidigare som fick spik i händerna och som legenderna utropade till martyr och hjälte.
Idén om sångerna som ska leva fast upphovsmannen är död finns också i klassikern "Balladen om Joe Hill", insjungen av allvarsmän som Fred Åkerström och Thorsten Flinck: "Jag sa till Joe: du är ju död/ Jag kan ej dö, sa han".
Det fanns f.ö. en annan man ett par millennier tidigare, av legenderna utropad till martyr och hjälte, som påstås aldrig kunna dö.
Nåväl - hur mycket kraft och agitation det än fanns i deras visor, är det ju ganska
harmlöst att besjunga diverse skalder. De hade ju inget blod på sina händer (förutom Jara då, enligt myten, men det var trots allt hans eget). Bägge mördades dessutom kallblodigt och av politiska skäl, vilket så klart är upprörande för människor som ogillar kallblodiga politiska mord.
Det känns heller inte särskilt kontroversiellt att Björn Afzelius besjöng den demokratiskt valde Salvador Allende - "en dag ska skyarna skingras/ och frihetsklockorna ringa/ och Chile läka sitt sår" - eller ens att göteborgsstalinisterna Knutna Nävar sjöng om Ho Chi Minh. Där är det väl mer den träaktiga lyriken och den infantila refrängen - "Ho! Ho! Ho Chi Minh!" - man reagerar mot:
Ho Chi Minh studerade Marx och Lenin,
byggde upp Partiet som visar vägen fram
De blev hjältar i det vietnamesiska folkets kamp
för ett enat och fritt Vietnam
Kändare och bisarrare är naturligtvis samma grupps fullkomligt osminkade hyllningskörer till diktatorer i diverse repressiva stater:
Den hånas, bespottas, men kan inte hejdas,
den når alla länder trots borgarnas hat!
Vi bringar ett leve till minnet av Stalin!
Den stålhårde kämpen, vår vän o Kamrat!("Sången om Stalin")
Varje båt behöver en rorsman
Växande gröda kräver regn
Varje liv behöver solens ljus
För Revolutionen krävs Mao Zedongs tänkande
Fisken behöver vatten och blommorna söker jord
Folkets massor måste ha ett kommunistparti
Mao Zedongs tanke är solen som aldrig skall gå ner
("Rorsmannen")
Det där är naturligtvis lätt att göra sej lustig över en nepalesisk mansålder senare. Jag har gjort det så ofta jag kunnat. I Hej domstol! gjorde vi hyllningsballader till Tjernenko och Kosygin, koryféerna som aldrig fick sina egna tributer (om Tjernenko: "Du gör så mycket bra i ditt hus i Moskva/ Du bygger kärnkraftverk och är sur på USA".)
Som exempel på vänsterns vansinne är de där låtarna inte särskilt representativa. Som exempel på allmänt vansinne är de väldigt underhållande.
När jag nu sitter och går igenom diverse skivsamlingar och hemsidor är det en sak som slår mej som mest anmärkningsvärd: att så få vänsterartister besjöng Che Guevara. Han var trots allt den hippaste av revolutionärerna och den ende av ikonerna som överlevt in i vår tid (främst på klockor och barnkläder).
Dessutom är Che betydligt lättare att rimma på än både Stalin ("Malin"?) och Mao ("ciao"?) och Ho Chi Minh ("plockepinn"?).
Det enda exemplet jag känner till - och kolla nu hur elegant säcken knyts ihop - är Cornelis tolkning av Jaras "A Cuba". Den handlar mer om den hur sjysst den kubanska revolutionen var i allmänhet, men givetvis nämns Che som en förebild bredvid Fidel och nationalskalden José Martin.
Men egentligen är den låten för dansant och melodiös för att passa in under genrerubriken.
Övriga genremarkörer: personkultsballader ska helst sjungas med ryggen rak och bröstet ut, blickande mot horisonten där tänkta kolchoser växer fram, gärna med en blompinne - eller ännu hellre hammare och skära - upptryckt i rektum. Orden bör ha poetiska klanger, bilderna hämtas från naturen - "som vajande säd ska de bölja över fälten", "jag sått ett frö som ej kan dö" - och därigenom ge en känsla av att sångerna har funnits i evighet. Som komp bör man nöja sej med akustisk gitarr men egentligen är a capella att föredra, som för att understryka det nakna allvarliga budskapet. I nödfall - och om föremålet för hyllningen är från ett land långt borta - funkar en flöjt.
Davids kamp mot Goliat.
Jag har egentligen aldrig gått med på att Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström nämns i samma andetag. Eller ens på samma förmiddag.
Cornelis var en nyskapare, en språklig virtuos med ett ben i folkkulturen och ett i akademien, en ikon jämte internationella namn som Dylan, Vysotskij, Brel och Wolf Biermann, en poet med rötterna hos Ferlin, Ekelöf och Villon, en generationsuttolkare och en riksskald, sin egen musikaliska genre just där bluesdeltat och sambafloden möter Mälaren, som med lätthet tömde ut en spann med världspoesi över bordet och plockade ut valda delar till nåt nytt, dissekerade sej själv och sin demimonde inför ett häpet folkhem, behärskade rytmik och dramatik på samma självklara vis som poesi och melodi, en gigant, med en produktion på över tretti plattor jämte krogshower, filmer, teaterpjäser och poesisamlingar, näst Bellman och Taube faktiskt Den Störste.
Fred var en hyfsad gitarrist med basröst som grät åt sina egna insjungningar.
Cornelis skrev visor som täcker tre tjocka samlingar, från bagatellartade dagskommentarer till minidramer om död, fylla och undergång.
Fred skrev typ materialet till en egen platta, som han inte ens lyckades rimma.
Cornelis var den ironiske iakttagande tounge-in-cheek-kommentatorn, som ändå skrev hjärtskärande intensivt och kompromisslöst till sej själv, sin alkoholism och sin dödslängtan:
Res dej, se dej nu kring försiktigt
Gå bort till dörren som gapar ljus
Lämna ditt krus
Det som ska göras ska göras riktigt
Det som ska göras ska göras snarast
Gå dit där ljuset syns vara klarast
Glöm detta onda rus
Aldrig mer Antabus
Att lägga in det oväntade prosaiska nödrimmet Antabus i slutet av en text som huggen ur urberget, tyder på en fullkomlig behärskning av dom språkliga uttrycksmedlen. Cornelis sätter en distanserad mouche på ett perfekt vitsminkat ansikte.
När Fred sjunger om sej själv är han distanslös, självupptagen och självömkande, en gymnasist förklädd till folkkär vissångare:
En goddagspilt med känslor, en self-made ingenting
En stöddig skit, rätt dålig på gitarr
Men det går lätt att svälja, nån livslögn ska man ha
Och fan ta den som klagar på mitt spel
Men vem får dyrt betala min livslögn och min sång?
Jo, folk som slåss mot svälten i sitt land
Mens jag går runt med svullbuk och rapar upp en sång
Om Spanien, Belfast, Grekland och Vietnam
Jag har så svaga nerver, neuros uppå neuros
Trots mina [k]ilon är jag rätt så spröd
Med överdrivna gester och med hysterisk min
Jag rusar runt och luktar alkohol
Det är ingen man med koll som skriver det där. Uppriktigt javisst, icke desto mindre navelskådande och ömkligt. Och det närmsta han kommer ett rim är "sång" och "sång".
Fred var en lysande uttolkare. Han var en jävel på att sjunga Bellman och Dagerman. Han kunde t.o.m. göra danska sjömansvisor så att det nästan gick att lyssna på. Han kunde sluta ögonen och hämta stöd i diafragman och tordönsvråla om Cajsa-Lisa och Movitz tills korna kom hem.
Men han kunde inte skriva låtar.
Cornelis var, jämte allt annat, också en lysande uttolkare. Hans Taube- och Forssell- och Victor Jara-plattor tillhör juvelerna i en bräddfull skattkammare. Han är den som placerat Taubes "Dansen på Sunnanö" i genren låtar-om-tillvarons-förgänglighet istället för i gubbsjuke-valser, där den egentligen hör hemma. En bedrift i sej.
Plus att han kunde snyta fram mästerverk i pausen mellan en långfylla och en kåkvolta.
Cornelis är en sån man döper sina söner efter. Fred är en sån Carl Bildt döper sina böcker efter.
SENASTE NYTT FRÅN ORDFABRIKEN!
En litterär actionkomedi om prestige och kött.
NU JÄKLAR! NU FINNS DET MERA DUMHETER FÖR EN SPOTTSTYVER!
En bok om Kay Pollak m.fl.
FÖR HARDCOREFANS (AV TRÄLÅDOR)!
"Människor"-trilogin PLUS EN HEL (eller snarare halv) JÄDRA EXTRABOK!
Nämen se på den! En ganska ny bok av Kalle Lind!
Texter om en farbror som betytt ohälsosamt mycket för mej.
En bok man bör köpa!
Om böcker som betraktades som helt normala när det begav sej. Kanske den roligaste bok jag skrivit.
BOKEN SOM TAR UPP DET MÅNGA ANDRA BÖCKER INTE TAR UPP!
Om Arne Hegerfors vits-Tourettes, Anita Lindbloms piano och Birger Schlaugs hetaste älskog.
BOKEN SOM UTFORSKAR DEN FINA GRÄNSEN MELLAN EMPATI OCH SKADEGLÄDJE!
Om Lennart Hylands son, Cyndee Peters bortauktionering och Sven-Bertil Taubes generande klåda.
BOKEN FÖR DEN NÅGOT YNGRE (MEN VÄL SÅ KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om styrkeelixir, förvandlade grisar och extravaganta konstnärinnor
BOKEN FÖR DEN LIKA UNGA (OCH OCKSÅ LIKA KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om duvor som bajsar ner städer och en otrevlig skrothandlare.
RIKETS SAL
En humorsajt där jag medverkar.
ÅRET SOM GICK
Ett radioprogram jag har gjort.
ÖVERÖVERÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:
Son till en stolt far.
Ja! Det är jag! I första klass-kupén!
På spåret: dressinen
Ja! Det är jag! I dressinen!