Lättkränkta personer genom mediehistorien: Maj-Britt Baehrendtz.
Tunn hud är inget Marcus Birro har patent på (eller Kalle Lind, för den delen). Folk har rivit upp himmel och jord för nedsättande recensioner och grova skämt i alla tider. Ibland förstår man dem, ibland tycker man kanske att de varit väl snabba att hota med stämningar eller landsflykt.
I svensk teves absoluta begynnelse gjorde Sveriges Radio - som ljud-och-bildbolaget då fortfarande hette - en galasändning för nåt som ansågs vara ett särskilt behjärtansvärt ändamål: trafiksäkerhetens främjande. NTF - Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande - var medsponsor, vilket dåförtiden inte ansågs vara komprometterande. Sveriges Radio fick gärna samarbeta med statliga verk, eftersom Sveriges Radio i praktiken var ett statligt verk.
Däremot lyckades ett stort svenskt bilföretag med fabriker på Hisingen nästla sig in i programmet. Visserligen var deras prisbilar inslagna i papper, och visserligen försökte programledare Nils Erik Baehrendtz ställa sig i vägen så mycket som möjligt, men som det kommenterades i Expressen dagen därpå: "Den som hade ett aldrig så litet hum om bilar, såg ändå på höljets konturer vad det rörde sig om."
En inringare till Sveriges Radio kunde identifiera Volvoprofilen eftersom höljet kring bilen "satt tätt som på en jumperbrud", ty det här var på den tiden när folk sa sånt utan att begrepp som "chauvinism" dök upp i någons huvud.
Det blev, som det så gärna blir när kvällspressen sätter agendan, skandal. Reklam var från dag ett en mycket delikat fråga för programbolaget Sveriges Radio. Staten - vissa skulle säga "såssarna" - hade nogsamt sett till att ingen eterburen media fick finansieras med några andra pengar än statens egna. Och, som en liten kompensation för statens givmildhet, fick heller inga andra intressegrupper än staten sända eterburen media.
Samma dag som NTF-galan sändes - den 6 december 1958 - blev dess programledare Nils Erik Baehrendtz dessutom programdirektör för Sveriges Radios TV-avdelning. Det gjorde inte frågan mindre känslig. Den antikommersiella televisionens själva banérförare stod alltså och lassade lätt identifierbara Volvobilar över sina tävlare!
Så man kan väl föreställa sig att det ven lite om öronen på Baehrendtz, en av sin tids mest välbekanta svenskar, inte minst efter programledarskapet i Kvitt eller dubbelt. Men tydligen var det inte bara kring Nils Eriks öron det ven. Vinandet nådde även hans lojala hustru Maj-Britt.
Maj-Britt Baehrendtz jobbade som journalist på Expressen. En dag fick hon höra att dagens planerade nummer av hennes egen tidning skulle innehålla ett infamt påhopp på hennes make. Hon fick läsa formuleringen: "Jag blev vansinnigt arg. Jag minns att jag blev så arg att jag nästan mådde illa". På stående fot och med omedelbar verkan sa hon upp sig.
Och då hann ändå grafikerna bryta loss notisen om Nils Erik och förhindra att allmänheten fick ta del av den.
Vad var det då för en snaskig smaskighet som formulerats? Hur överjävligt groteskt rå och sårande var den där notisen? Var det ännu värre än det hämningslösa näthat Marcus Birro utsatts för?
På skvallersidan Bekantas bekanta hade en anonym kolumnist skrivit:
Det sägs på stan att Nils Erik Baehrendtz fått ett nytt namn. Man har börjat kalla honom för Nisse Volvo, efter det bekanta NTF-programmet nyligen.
Så såg alltså den tarvliga taskspark ut som fick fru Baehrendtz att, kränkt och förnedrad, lämna sin arbetsplats för tid och evighet (närmare bestämt ett år).
Plötsligt framstår Marcus Birro som ett under av stoiskt lugn och högburen värdighet.
(Källa: Maj-Britt Baehrendtz "Tio år med TV", udda nog utgiven 1970, dvs. efter tretton år med teve).
OBS! Den ödmjuka insändaren hittades här.
För Svitjod i dåtiden.
I min mormors hem stod Svitjodböckerna. Jag tog som liten ner dem, nyfiken på de lustiga EWK-bilderna på omslagen och satte dem ifrån mej cirka tio sekunder senare. Trots att jag var härdad och på eget bevåg hade köpt mej en "Kar de Mummas bästa"-bok och säkert två kåserisamlingar med Gits Olsson, var Svitjodböckerna mej fullkomligt främmande.
Jag vill minnas det som att jag kände rädsla inför de där böckerna, som om det var de som slutgiltigt skulle föra mej från Barnstadiet direkt till Farbrorstadiet. Det var som om jag redan då, som synnerligen lillgammal tio-elvaåring, förstod att jag kanske måste genomleva några år regressiva år med popmusik och tjyvrökning innan jag kunde betrakta mej som fullvuxen.
Häromdagen tog jag mod till mej och beställde några volymer från Stadsbiblioteket. Bibliotekarien såg misstänksamt på mej, som om hon trodde jag var en åttiårig man som, likt rymdisarna i The Event, stannat upp i det kroppsliga åldrandet.
Svitjodböckerna är, vågar jag påstå, det mossigaste som finns. Från 1956 till 1973 skrev Gunnar Ericsson och ritade EWK en årskrönika över svensk politik - skriven som vore det vikingatid. 1956 blev alltså 956. Gunnar Ericsson blev Gunnar på Lid-arrende. EWK blev Ewert Nidristare. Riksdag blev Tinget. Barnbidrag blev piltskärv. Radio och TV blev allmannalur och fladderbilder. Riksdagens första kammare blev De Flintskalliga Huvudrunkarena. Riksdagens andra kammare blev De Ystre - för att "få av männen och sköldmörna där voro över sjuttio år".
Inte nog med att föremålen för satiren är hopplöst inaktuella (hur många minns Svenska Penninglotteriets överdirektör Hjalmar Nilson?) - även formen är nästan irriterande daterad. Ovanpå det var båda upphovsmännen bondeförbundare.
Tecknaren EWK - f.ö. svärfar till både globetrottern Staffan Heimerson och Expressens extremhögerfalang Ulf Nilson och m.a.o. värd för mången testosteronosande släktmiddag - började sin karikatyrkarriär i diverse tidningar ägda av RLF (dåvarande LRF).
Författaren Gunnar Ericsson - f.ö. storebror till en välkänd svensk barnboksförfattarinna och förlaga bland annat till Bullerbyns Lasse - var till och med riksdagsman för Bondeförbundet (dock hoppade han av samma år som han började med sina satirer).
Vi pratar alltså finurliga centerpartistiska krönikor skrivna så som Snorre hade gjort det. Jag behöver förstås inte påpeka att jag gillar det.
För mej, som Anale Doktor i Knappologi, är förstås korsordslösandet halva grejen. Det var med blandade känslor jag noterade att varje bok har en ordlista, men snart nog insåg jag att den bara hjälper en på traven. För även om jag själv hade knäckt att Jarl Väderskutt - ledare för De Ståndaktige - syftar på dåvarande Högerpartiets dåvarande ledare Jarl Hjalmarson, så har jag ännu inte fattat varför runristaren kallar honom Väderskutt.
Men jag märker också att jag ibland flinar till på riktigt. Gunnar Ericssons kommunistförakt är om inte annat väldigt försmädligt:
Den minste av hövdingarna var Hilding Röde (Hilding Hagberg, dåvarande ordförande för dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti, bloggarens anm.) som många gånger rest österut till Gårdarike och där lärt sig underliga åthävor och hur man skall komma i konungens råd utan någons samtycke. [---]
Rödes skara var emellertid liten och obetydlig, ehuru många av hans män hade större käftbredd än axelbredd och därigenom hade möjlighet att utstöta svåra rytanden.
Även såssarna gäckas enligt beprövad modell:
Ty nu var det första dagen i Blomstermånad (maj, bloggarens anm.) och då plägade ettersötingar (efter Olof Ettersöt, dvs Palme, bloggarens anm.) och sveruser (Sverige-ryssar, dvs kommunister, bloggarens anm.) gå i led med röda fanor och kräva jämlikhet och annat som ettersötingarna icke lyckats åstadkomma under de femtiotal år man haft makten i landet.
Jag tycker också det är ganska festligt när han reder ut förkortningar: KDS står för Kampflocken för Dygd och Sedlighet, Sifo för Sällan Infrias Förutsägelserna Ordentligt alternativt Sannspådd Icke Förfärligt Ofta, KFML(r) för Kraft Från Maos Lilla röda.
Det är naturligtvis gubbgnälligt och bondkonservativt överlag, men det hela präglas av en språklig konsekvens och esprit som sätter upp sina egna regler. Att kalla Ola Ullsten för Ola Mittbabble hade ju inte varit roligt alls om det inte vore för vikingakontexten. Nu blir det i alla fall lite roligt. Likaså att kalla tenniskungen Gustaf V för Gustaf Boll.
Ur det torraste virket slår de skarpaste lågorna. Eller nåt. 
Och i gamla goda satirikers anda blottlägger han också en del hyckel, skalar av politikens fluffiga utanpålager och pekar på skillnaderna mellan Ord och Handling. 1966 klädde som bekant Per Oscarsson - Per Byxefäller - av sej hos Lennart Hyland - Lennart Ordsprut - samtidigt som han improviserade lite sexualupplysning om mammas och pappas respektive kiss. Påföljd: moralpanik i landet. Gunnar på Lid-arrende kommenterar med genomskådarens blick rabaldret:
Men av barnen framför fladderburken voro några för små för att ännu ha lärt sig att ta anstöt och andra sade, att där hör du moder, att det inte alls är såsom du har sagt mig och förresten har jag läst, att storken är utdöd i hela landet så att även skåningarna numera få sina barn på naturligt sätt.
De äldre barnen sade, att nu, moder, måste jag nog tala litet med dig om livets gåtor, ty det där med blommor och bin har du missuppfattat och det äro sällan honung som människorna äro ute efter.
Och några av männen sade sig ha kört ut barnen ur rummet, enär de voro alldeles för små att titta på hur folk klädde av sig inför andra, utan finge liksom sin fader vänta, tills de hade råd att gå på mjödhus och natthålligång och betala för att få se slika ting och denna deras betittning hade ju i ärlighetens namn ändå skett i smyg och det hade gällt kvinnor, höftknyckerskor som blottat sig till männens förnöjelse, sådana män som icke visste hur en kvinna såg ut utan kläder eller trodde sig för tillfället icke kunna erinra sig detta. Men - som nu - att se en man i underhosor var slemt och oroväckande och ingav en lätt förnimmelse av fasa.
Som sagt: när jag gav mej i kast med Svitjod för första gången på två decennier trodde jag att jag skulle hånskratta. Men nu: bli inte förvånade om ni ser hela vikingakonceptet plankat rakt av på en blogg nära dej.
TÄVLING: pricka in alla gubbarna på omslagsbilden allra överst.
PRIS: känslan av att kunna två gamla gubbar mer än Kalle Lind.
Rena stenåldern.
Semester har den fördelen att jag och min fiancé får välja godnattlitteraturen eftersom min sexåring är för lat för att packa annat än sina sedvanliga tre kilo Marvel-gubbar. Den här gången blev det Barna Hedenhös, som han annars alltid rejectar när jag i vanlig ordning vill uppdatera mej på gammal skit.
Jag antar att Bertil Almqvists skapelse är någorlunda bekant för stofilgänget som irrat sej hit. Det rör sej alltså om en sorts anakronistiskt-pedagogiskt lek med nutid kontra dåtid, inte alldeles olika Asterix i sina kopplingar mellan moderna arketyper och kontrafaktisk historieskrivning. Utan Goscinnys lysande effektiva berättande, ska tilläggas. Eller för den delen Uderzos exakta linjeföring.
Likheten med den lustige lille gallern finns för övrigt också i den något obearbetade synen på andra folkslag och inte minst på andra kön än de upphovsmännen själva råkade vara. Generaliseringar utgör så klart själva förutsättningarna för de flesta skämten, men det är likväl uppenbart att nutidens etnicitets- och genusdiskussioner inte nått Bertil Almqvists kristallkula runt 1950.
Naturligtvis är det pappa Ben och sonen Sten som är intresserade av teknik och äventyr medan mamma Knota och dottern Flisa främst intresserar sej för mode och dockor. Och naturligtvis är det nordbor som visar för indianerna hur de ska stridsmåla sej för att int utgöra röda skynken för de arga buffeltjurarna.
Men annars är det många gånger fyndigt - ibland riktigt fyndigt:
Och ibland mera sökt fyndigt:
Och att Eiffeltornet får vara ett äckligt högt torn med stenåldersnamnet Äckel-tornet eller att Köpenhamns Tivoli är trädstammar smorda med smör med namnet Tjo-vad-det-var-livat eller att Hedenhös bygger ett hus av stockar på en holme i Mälaren, är väl ungefär den nivå man själv hade lagt sej på i ett liknande projekt. Jag fnissar ganska mycket, på samma sätt som när jag lyssnar på en riktigt snillrik Karl Gerhard-kuplett. Humorn ligger lika mycket i att någon har orkat som i själva skämtet.
Riktigt intressant är att notera vad som ansågs vara common knowledge för den skolålder jag gissar att böckerna vände sej till när det begav sej. Kopplingarna mellan modeskaparen Christian Dior och ordet djur - varför modeskaparen på modet år 1957 f.Kr. så klart heter Diúr - var kanske uppenbara också för telningar 1957 e.Kr. Och att egyptierna är Nilens söner och därför heter Nilson funkar fortfarande.
Och givetvis behöver inte kidsen vara med på allt; poängen är ju många gånger att de ska fråga och sätta sina föräldrar på pottkanten. Icke desto mindre ser man att referensramarna här och var förskjutits. Stenåldersbarnen besöker "Kålleborg" där skeppsredaren Banane den gamle visar dem de båda borgarna "Kållen" (numera "Lejonet") och "Ådan" (numera "Kronan") som "urkållarna" byggt på bergknallarna.
Min son är född i Skåne och verkar, av de uteblivna skrattparoxysmerna att döma, ganska dåligt insatt i göteborgiana. Inte heller hans mor verkar ha järnkoll på Ane den gamle och Gustaf II Adolfs skansprydnader när hon mumlar sej förbi hans frågor.
Den kanske mest påtagliga tidsmarkören är för övrigt av helt annan art. Liksom Nicke Nyfiken glatt svingar sej in i djurparkens fångenskap i originalboken 1941, har varken Hedenhös-författaren eller bokkaraktärerna några problem med att fånga och döda djur för nöjes skull tidigt femtital.
Die Forsselle.
Lars Forssell och hans femtitalsgeneration - Olle Adolphson, Beppe Wolgers, Pär Rådström, Barbro Hörberg - hade en sympatiskt eklektisk syn på kulturen. Ingen genre var finare än nån annan. Det var lika okej att skriva för barn som för Kulturrådet.
Och Forssell levde som han lärde. Han skrev böcker om Chaplin, dikter om bröderna Marx och var med om att upphöja Evert Taube från lustig viskrumelur till Nationalskald. Han skrev för revyn, schlager-SM, krogshower och den unga Lill-Babs (believe it or not: Lill-Babs har varit ung!)
Det intressanta är att han därmed inte gjorde avkall på poetens rätt att vara litterär. Genom att skriva (någorlunda) litterärt fungerande populärlyrik gav han på en gång status åt Melodifestivalen och uppmärksamhet åt sej själv. Man kan säja att han kunde konsten att äta kakan, ha den kvar och kränga smulorna till hyfsade summor.
Det är inget dåligt hantverk.
Han kom undan med schlagerrader som "dina bröst är som svalor som häckar" genom att dom lite försiktigt refererade till Bibelns Höga visan (med den erotiskt och animaliskt förvirrade versraden "din barm är lik ett killingpar, tvillingar av en gasell").
Hans texter för kabaretscenen var inte alltid en oavbruten skrattfest:
Nu har dom andra knep
än orglar, hjul och rep
för nu så har dom väte,
som sås i koncentrat
och blir miljoners mat
under ett kusligt läte
("De fattigas piano")
Inte heller hans övriga lyrik:
Du skar upp´na som man skär upp en gris
Och tog med dej livmodern som bevis
("Jack Uppskäraren", insjungen av Cornelis)
Det finns säkert en massa elaka saker att säja om Lars Forssell. Det finns det alltid om gamla fyllon. Han lär ha varit vresig ibland och hade en obehaglig tendens att göra upp med gamla vänner på kultursidorna istället för hemma vid köksbordet. 
Låt oss slippa - åtminstone för den här säsongen - hr Wolgers, född playboy med humlor i samvetet.
Artikeln publicerade han (gissningsvis på lyset) i en veckotidning. Några månader senare hade han nyktrat till och bad om ursäkt i ett privat brev.
Men oaktat Forssells lynnighet i det privata så måste man ge honom att han gärna simmade mot strömmen. På sjuttitalet var han visserligen socialist som alla andra, men han envisades med att hela tiden reta upp dom läger där han skulle kunna bli mottagen som en vän. I filmen "Mr and Mrs Sweden" hånade han ynglingar som bodde i vänsterkollektiv och spolade ner Kalle Anka på muggen.
Samtidigt satt han i Svenska Akademien och skrev:
Vill du väljas till L´Academie Suèdoise,
vill du sjunga skärtorsdagspsalmer,
så ditt liv blir en storm i ett vattenglas
bland vissna 80-talspsalmer
så gör som Johannisson, inte som Lundkvist,
gör som Pär Lagerkvist -
Gör det! Gör det! Gör gärna det!
Ni kommer att trivas bra med varandra.
Men säj aldrig att du är kommunist
som en milliard andra.
Och just den egenskapen, att aldrig bli vänskapskorrupt, att alltid bita den hand som göder en, att aldrig bli någon annans apa och sprattelgubbe, är trots allt värd respekt. Inte för att motvallskärringarna tvungetvis är särskilt sympatiska eller gör nån samhällsnytta, utan för att dom utgör ett alternativ till det lismande och inställsamma.
Marknadsvarietéekonomi.
Man kan ha många synpunkter på porrbranschen - jag är själv ganska emot sexuella övergrepp och människoförnedring - men man måste ge den att den är väldigt uppfinningsrik. Inget verkar trigga en förstklassig pornografientreprenör mer än utmaningar i form av lagar och teknik.
Pionjärerna inom alla medier är alltid - alltid! - den skenheliga treenigheten Porren, Våldet och Kyrkan.
Skapas ett nytt medium, ett nytt format, så dröjer det i snitt två minuter innan det finns minst ett knullreferat, en våldsskildring och en upplysning om att Jesus älskar dej ute på marknaden. Det har gällt laserdisc, Betamax, dvd, Internet, virtual reality, dataspel och installationskonst. Det kan låta som en överdrift, men det är marknadsekonomi.
Pingströrelsen var dom första som lyckades bygga upp en beständig fri radio i Sverige, och dom var lika snabba med att ge ut sina best-of-predikningar-och-tungomålstalande på fonogram.
Den första tryckta boken var Bibeln, nästa var med stor sannolikhet Johann Gutenbergs bästa snuskisar.
Det första som målades på en grottvägg var en dödad tjur, det andra en erigerad manslem och det tredje tecknet för nån stenålderskult som dyrkade döda tjurar och manslemmar.
Med detta sagt: ett av dom mer oskyldiga exemplen på porrens ständiga anpassning till rådande lagar är fenomenet statyettstrippor.
På 1950-talet rådde för marknadsvarieteter - som var forat för naken hud innan vhs och Internet - ett förbud mot rörlig nakenhet. Man fick alltså ställa sej naken på en scen inför publik, men man fick inte röra sej. Rörde man sej - för att man t.ex. tappade balansen eller var tvungen att nysa - så begick man ett lagbrott.
Detta löste dom fiffiga porrgubbarna genom att bjuda på ett program med statyer.
I boken "Bland strippor och fakirer. Den svenska marknadsvarietén" söker författaren Bo Sjökvist upp Miss Mañana - enligt uppgift en av våra mest namnkunniga och erfarna strippor (dessutom parallellt verksam som socialsekreterare) - som beskriver en typisk femtitalsakt sålunda:
När jag började hade jag en morgonrock på mej som jag dansade av mej för att visa mej i en genomskinlig negligé (man fick alltså röra sej om man var lite påklädd, bloggarens anm.) Sen dansade jag med morgonrocken framför mej som om den var en kavaljer. Ja, jag hittade på lite såna saker. (Kanske inte så erotiskt, men väldigt uppfinningsrikt! Bloggarens anm.)
Men när man stod staty, som var det vanligaste, fick man inte röra sej alls enligt lagen. Konferencieren drog för ett skynke mellan varje byte och sen presenterade han nästa. "Lilla Havsfrun" och "Våren". Några gånger hände det att vi var två eller tre stycken som stod där framme i staty.
Andra nummer som kunde vara aktuella för varietéscenen var så klart ormtjusare, knivkastare, fakirer, folk som slet sönder telefonkataloger och - Stellan Skarsgård. Han berättade vitsar i Bombi Bitt-utstyrsel mellan strippnumren den magiska sommaren 1968.
Några decennier senare hade positionerna flyttats fram och paragraferna ändrats. 1975 hette två av dom största succénumren på Kiviks marknad "Kåtbomben Venusmattan" ("ett femtiotal nakna människor studsade upp och ner på en stor studsmatta medan en halvnaken tivolidirektör piskade dem") och "Banantricket" (inkluderande en strippa, en banan, en man ur publiken samt en hålighet).
Så det spelar ingen roll vilka vindar som för tillfället har blåst. Pornografikerna har alltid lett utvecklingen framåt.
OBS! Bilden ovan är ett skivomslag och alltså inte att betrakta som pornografi.
Lehrer.
David Nessle bloggar om Tom Lehrer, som fyllde 80 härom veckan. Inspirerad satte jag på CD:n "Lars Ekborg i Tom Lehrers vackra värld". 
Jag fick en pust från det där konstiga Sverige som en gång fanns, som var så välstädat, tillrättalagt och omhändertagande - men där samtidigt Hyland lät Carl Fredrik Reuterswärd och Öyvind Fahlström ordna happenings på bästa sändningstid, Jarl Kulle gjorde Lenny Bruce och Lars Ekborg sjöng Lehrer.
Ekborg var, visserligen med nåt demoniskt och svartsynt över sej, en Folkkär Komiker, känd från Estrad-sketchen Skattkammarön (a.k.a. Världens Tråkigaste Sketch) och Att angöra en brygga.
Med det i bakhuvet blir det extra märkligt att se honom posera med en pistol mot tinningen på en soptipp och sen höra honom sjunga om mord, horor, sprit och A-bomben.
Tom Lehrer var det musikaliska orosmolnet i femtitalets USA. Ett judiskt-intellektuellt-makabert alternativ till det rosafärgade och tandblekta, en man utan lojaliteter som vägrade vänskapskorruption och gjorde lika träffande parodier på dom tidiga folksångarna och deras världssamvete som på förljugen nostalgi och countryns smetsentimentalitet.
Idag gissar jag att han fått beteckningen liberatarian. Det är den etikett som klistrats på South Park-pojkarna, Penn & Teller, The Onion, Bill Maher, Jon Stewart och Stephen Colbert, dvs den våg av aggressiv, ifrågasättande men illojal politisk humor som vunnit andelar i USA under dom sista tio åren.
Trey Parkers och Matt Stones "Team America" börjar som bekant med att göra sej lustig över den republikanska bärsärkagången i Irak, men vänder snart perspektivet till att häckla Tim Robbins, Susan Sarandons och George Clooneys självtillräckliga humanism.
Ungefär där, fast femti år tidigare, står Tom Lehrer. Framför allt finns, bakom den välsittande kavajen och det trevliga pianoklinket, ett vemod och en pessimism, där Groucho Marx är pappa, Woody Allen är son och Kubricks "Dr Strangelove" en beundrande lillebror. 
"We all go together when we go" är en glad undergångsvision som påpekar det demokratiska i en atombombssmäll ("Oh we will all fry together when we fry/
We'll be French fried potatoes by and by/ There will be no more misery/ When the world is our rotisserie").
"So Long, Mom" är skriven av soldaten som sitter på bomben som ska utplåna jorden ("I'll look for you when the war is over/ An hour and a half from now!")
"The Old Dope Peddler", "Be prepared" och "My Old Town" handlar om dealare som sprider glädje bland barnen, spriten som scouterna måste gömma för att inte ledaren ska dricka upp den och den gamla ungdomsförälskelsen som blivit hora. "Poisioning Pigeons in the Park" handlar om just det titeln antyder:
We'll murder them all amid laughter and merriment,
Except for the few we take home to experiment.
My pulse will be quickenin'
With each drop of strych'nine
Översättningarna från sextitalet - gjorda av den för mej obekante Per-Anders Boquist (signaturen Patrik) - har så klart inte Lehrers djärva rim och populärkulturella associationer. Här och var lyckas han dock få till tolkningar som är - som det gärna heter i recensioner - kongeniala.
Lehrer skrev den cyniska framtidsvisionen "When You Are Old and Grey":
An awful debility,
A lessened utility,
A loss of mobility
Is a strong possibility.
In all probability
I'll lose my virility
And you your fertility
And desirability.
And this liability
Of total sterility
Will lead to hostility
And a sense of futility.
So let's act with agility
While we still have facility,
For we'll soon reach senility
And lose the ability.
Boquist fick fram nästan samma uppiggande budskap:
Så var rationellare
Vi blir allt formellare
och aldrig mer sällare
blott konventionellare
Jag blir ej funktionellare
och du ej sensuellare
och din hud blir ej mjällare
men din röst blir allt gällare
Det är generellare
man blir materiellare
och ej naturellare
- blott intellektuellare
Det blir ej aktuellare
Låt oss va sexuellare
för vi blir allt formellare
Vilken hemsk tankeställare!
Just det - alla artiklar jag nånsin läst om Lehrer innehåller f.ö. påståendet att han slutade uppträda när Kissinger fick Nobels fredspris, med motiveringen att verkligheten en gång för alla överträffat satiren. Jag kan ju inte vara sämre så nu fick ni läsa det igen.
Clownens baksida.
Pekka Langers levnadsöde är en bedrövlig historia. Inte minst när det sätts på pränt av honom själv.
I sammanfattning: ung man har enormt bekräftelsebehov, arbetar all tid han har, blir lätt bortglömd av sina barn, tjyvtullar på hustrun Bibbis tabletter, dövar samvetet med sprit, arbetar ännu mer, betalar inte ordenligt med skatt, måste fly undan fogden, går i landsflykt, blir äldre, får större bekräftelsebehov, dricker mer, knaprar mer, tappar tänderna, kommer på att han försummat sina barn, dricker mer, får diabetes, leder Notknäckarna, är full i prime-time-teve 1985, ersätts av Jane Björck och - som Pekka själv kommenterar den sista incidenten: "och resten är historia. PUNKT".
Det som skär mest i ens hjärta är att i efterhand läsa den gamle Pekkas ord (den desperat finurlighetsdöpta "Radioaktivt avfall"). Karln var Stor en gång. Han gjorde revy med Knäppupp samtidigt som han var crazy radiokåsör i landets enda radiokanal och gav ut prilliga knasböcker typ "Fars lila olle" och "Doktor Langers bästa droppar" (Langer bar så klart titeln "leg. lekare").
På ett berömt foto samlade man ihop "dom som skapade 50-talet". Bland blivande akademiledamöterna Per Wästberg och Lars Gyllensten, deckarförfattaren Dagmar Lange (Maria Lang), hovpoeten Bo Setterlind, skinnknutten och lapplisan, Hyland och hans gäng, Povel och hans gäng och Palme och hans gäng, hittar vi - Pekka Langer.
Dom är 25 på fotot (fem kvinnor). Lite ovetenskapligt kan man påstå att Pekka Langer skapade 1/25-del av det svenska femtitalet (och kvinnorna en femtedel). Idag vet ingen under tretti vem han är (jag hade kunnat säja under fyrti, men då halkar jag in själv och blir motsägelsefull).
Till tragiken hör att han själv hann uppleva att han var borglömd. Han som offrat allt - familjen, hälsan, tänderna, närapå förståndet - för att kunna slicka i sej folkets vänligheter, satt sina sista år i en förortsvilla och konstaterade att dom som eventuellt kom ihåg honom, vilket var äldre gentlemen, frågade hur det stod till med hans löständer. Eftermälet han lämnade efter sej: just det, det var han som söp och hade problem med gaddarna.
Jag ska inte säja att det osar galla om memoarsidorna. Det dryper av besvikelse, men framför allt sitter författaren fortfarande, gammal och trött och bortglömd, och skriker efter samma sak: bekräftelse, förståelse, uppmärksamhet.
Titta här, hojtar han till läsaren och sliter fram en gammal oläslig crazytext från sitt maniska femtital, det här är minst lika roligt som "Kjell Alinge och Janne Forsell och NileCity" (NileCity kom 95 och bör ha varit det hetaste som fanns när Langers minnesanteckningar kom ut, Alinge och Forsell hade sin storhetstid på sjuttitalet, jämförelsen är redan den så dåligt uppdaterad att det är svårt att gå i svaromål).
Titta vad rolig jag var!
Titta vad tokig jag var!
Titta då! TITTA DÅ!!!
Och så återkommer han till det hela tiden, orden som verkar ha frammanats av någon annan i en terapisession: jag kände egentligen aldrig mej själv, jag träffade egentligen aldrig mina barn, Bibbi täckte alltid upp för mej, jag åt benzedriner som hallonremmar, jag drack, drack, drack.
Han vill måla ljus över sitt liv - herregud, i tretti år stod han i ett konstant rampljus, även om det var pga skatteskulder och fylleras ibland så var det ju frågesport och telefonväkteri och revy och kåseri och ett ego som ständigt matades - men skuggorna hinner ikapp honom.
Jag tror inte han såg det själv alla gånger vid minnenas nertecknande, hur han fortfarande inte kommit ur det mekaniska behovet av att roa. Han vill liksom mildra sin egen bitterhet, men den läcker fram mellan raderna. Aldrig anklagande mot nån annan än sej själv, samtidigt så skriande medveten om att allt är över och att han aldrig ska få nåt tillbaka.
När skattmasarna 1962 satte röda utmätningslappar på Langers hus och ryckte med sej hans bandspelare och skrivmaskin, skrev sej Pekka hastigt i Malaga för att komma ner i skattesatserna. Det räckte inte: radhuset såldes på exekutiv auktion. Löpsedlarna närmast triumferade. Folk vallfärdade till bergknallarna utanför det langerska huset och satt och picknickade medan dom spanade in på Bibbi och barnen med kikare.
På samma vis som all skam var utraderad från kartan när folk stod och grävde upp rosenbuskar från det nerbrunna Sjösalas trädgård.
Nånting säjer mej att den äldre Pekka inte riktigt tyckte det var värt det. Varken det eller nåt annat. Och samtidigt sitter han så tydligt 1996 och drömmer om hur den här memoarboken nånstans ska placera honom på kartan igen.
Påminn mej att aldrig byta liv med Pekka Langer. Inte ens om nån lockar med att få arbeta tätt, tätt intill Carl-Uno Sjöblom.
SENASTE NYTT FRÅN ORDFABRIKEN!
En litterär actionkomedi om prestige och kött.
NU JÄKLAR! NU FINNS DET MERA DUMHETER FÖR EN SPOTTSTYVER!
En bok om Kay Pollak m.fl.
FÖR HARDCOREFANS (AV TRÄLÅDOR)!
"Människor"-trilogin PLUS EN HEL (eller snarare halv) JÄDRA EXTRABOK!
Nämen se på den! En ganska ny bok av Kalle Lind!
Texter om en farbror som betytt ohälsosamt mycket för mej.
En bok man bör köpa!
Om böcker som betraktades som helt normala när det begav sej. Kanske den roligaste bok jag skrivit.
BOKEN SOM TAR UPP DET MÅNGA ANDRA BÖCKER INTE TAR UPP!
Om Arne Hegerfors vits-Tourettes, Anita Lindbloms piano och Birger Schlaugs hetaste älskog.
BOKEN SOM UTFORSKAR DEN FINA GRÄNSEN MELLAN EMPATI OCH SKADEGLÄDJE!
Om Lennart Hylands son, Cyndee Peters bortauktionering och Sven-Bertil Taubes generande klåda.
BOKEN FÖR DEN NÅGOT YNGRE (MEN VÄL SÅ KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om styrkeelixir, förvandlade grisar och extravaganta konstnärinnor
BOKEN FÖR DEN LIKA UNGA (OCH OCKSÅ LIKA KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om duvor som bajsar ner städer och en otrevlig skrothandlare.
RIKETS SAL
En humorsajt där jag medverkar.
ÅRET SOM GICK
Ett radioprogram jag har gjort.
ÖVERÖVERÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:
Son till en stolt far.
Ja! Det är jag! I första klass-kupén!
På spåret: dressinen
Ja! Det är jag! I dressinen!