Dina harpors buller del 3: Boy Georges reklamkontrakt med kosmetikaföretaget.
Snabb recap: "Dina harpors buller" är skriven av en mycket mycket kristen man och utgiven år 1991. Mannen heter Thomas Arnroth och blev frälst på åttitalet. Han håller Satan som ansvarig för mycket av det otäcka som sker inom musiken - och världen:
Satan kan inte få tusentals svenska barn att bli aktiva satanister, men han kan få tusentals av de att lära sig sånger om satanism utantill.
Han kan få hundratusentals svenskar att lära sig de grundläggade New Age-doktrinerna utantill genom en sång som John Lennons fredssång "Imagine".
Dessutom är dagens moderna musik intimt sammankopplad med klädmode och design.
Det sista gissar jag betyder att Satan har ett finger med också i tidens "vida, slappa jeans och för stora tröjor". Arnroth utvecklar inte just det resonemanget, eftersom det tydligen talar för sej själv.
Ett kapitel heter "Sex & lusta" och handlar ganska mycket om Madonna:
En artist måste inte vara shaman eller avancerad ockultist för att kunna samarbeta med onda andar och sprida dem och deras läror. När en människa, som Madonna, medvetet spränger moraliska gränser som Gud lagt ner i oss människor som ett beskydd, så öppnas den människans sinne för djävulen.
Ett resonemang man som vanl... sekulär människa inte riktigt vill ta som den oomkullrunkeliga sanning det läggs fram som. Arnroth fortsätter med sina franka konstateranden:
Synd "smittar" nämligen. Onda andar "smittar".
Hur tror du att en publik på 55.000 (för så många besökte Madonnas konsert i Göteborg 1990) reagerar när Madonna sätter igång och simulerar samlag, eller stönar sig igenom en masturbationsscen?
Många fylls av lusta; och därmed öppnar de också upp sina sinnen för demoner av lusta. Att de har kommit till konserten och står där och "diggar" är detsamma som att ge klarsignal till onda andar.
Den som upplever Arnroth som en smula konservativ - han är alltså inte fyllda tretti när han sätter "diggar" inom citattecken - och rentav tror att han kallar Madonna-publiken besatt av djävulen, kan dock ta det lugnt:
Jag säger inte att alla som går på en Madonna-konsert blir besatta. Men jag säger att risken för att öppna sitt sinne för onda andar är stor på hennes konserter.
Men det finns faktiskt ännu värre problem än skökan Madonnas spridande av onda andar. Trots att det står klart och tydligt på ett ställe i Bibeln att män inte ska ligga hos män som män ligger hos kvinnor, så finns det artister som gör just detta!
På 70-talet hade gruppen Village People flera jättehits på världens discon. Då var det få som visste att denna San Fransisco-grupp var helgay. (Är det inte märkligt att samma San Fransisco som såg hippierörelsens genombrott i USA också har USA:s ledande satanistkyrka och är en av världens stora gay-städer?)
Village People är inte ensamma: andra bisexuella som räknas upp är Queen, David Bowie, Mick Jagger, Marc Bolan, Elton John och "landets 'hetaste' musikalartist, Richard Carlsson".
Värst i sin ogudaktiga androgynitet går nog ändå Boy George - som till och med höll "på att få ett reklamkontrakt med ett världsledande märke inom kosmetika".
Men - menar då Arnroth att homosexuella inte får öppna sin mun, eller vad?
Menar jag att homosexuella inte får öppna sin mun, eller vad?
Nejdå, det menar jag inte. Jag bara konstaterar att bibeln kallar homosexualitet för en styggelse.
Problemet är inte, som så ofta inom kristligheten, att folk bögar med varandra utan att de inte skäms för att de är så jävla äckliga när de bögar med varandra. Arnroth har inga andra synpunkter på bögeriet än att det är vederstyggligt och onaturligt och mot bibeln och att den där fördömda rockkulturen ger "homosexualitet en godkännande-stämpel":
Det är okej att vara gay, är budskapet. Alltså raka motsatsen mot bibelordet.
Jag har aldrig träffat en människa som Thomas Arnroth. Han är säkert snäll och han har garanterat inte öppnat upp sej för onda andar. Han kommer säkert till himmelen när han dör. Ändå känner jag ingen vidare lust att bli hans kompis.
Vilket jag skäms lite för, för han har säkert inte så många kompisar som det är.
Dina harpors buller del 2: Björn J:son Lindhs ogudaktiga tvärflöjt.
Det finns förvånansvärt många böcker i genren kristna-eller-motsvarande-hysteriker-som-försöker-bevisa-hur-rockkulturen-får-ungdomen-att-urarta-genom-att-citera-fel-och-varandra. I USA är det gissningsvis en jättegrej, men också i Sverige finns ett antal skrifter där ungefär samma teser skyfflas runt mellan böckerna och förses med indignerade utropstecken.
Arkitekten - nota bene: arkitekten, inte medicinaren eller ens journalisten - Allan Rubin var en pionjär. Hans böcker om hasch och vad han kallade "drogkultur" kom i åttitalets början (för dej med mycket tid finns en del att läsa här). Han citeras flitigt både av specialläraren Ann Ekeberg som, av omtanke för ungdomen, skrev stridsskriften "För Sverige - på tiden" (91) och av den kristne musikjournalisten Thomas Arnroth i "Dina harpors buller" (också 91). Mer specialinriktade är rollspelsuppgörelsen "De övergivnas armé" (97) av Björn Sjöstedt och Didi (sic!) Örnstedt.
Ekeberg är galnast, men henne spar vi till en regnig eftermiddag (eller, mer korrekt, till boken "Människor som gått till överdrift" som kommer i april). Arnroth är rätt uppskruvad han också.
Allihop har de det gemensamt att de är Oroade. Och Upprörda. Och tänkt att nu får det baske mej vara nog med den där förgrymmade satanismen/drogkulturen/självmordsrocken/rollspelsmanin.
De flesta exempel böckerna drar fram är välkända och ifrågasatta: självmordsåtalen mot Ozzy Osbourne och Judas Priest, det bisarra biologisk-musikaliska experimentet där några "vetenskapsmän" spelade musik för olika blommor där de stackars fanerogamerna som lyssnade på heavy metal vissnade, samt diverse baklängesmeddelanden (Led Zeppelins Stairway to heaven) och subliminala drogbudskap (Lucy in the Sky with Diamonds).
Gemensamt för böckerna är också det dystra tonfallet - "nu är det dags för vår resa genom de otäckare delarna av världens rockmusik" - och den usla faktagranskningen: Arnroth citerar ur tidningen "Okey" och kan ändå inta stava rätt till den, Peter Wahlbeck skrivs Wahlbäck och Chris Lancelot påstås ha spelat huvudrollen i "Ingen kan älska som vi" (när han gjorde soundtracket).
Den stora humorn ligger dock alltid i författarnas upprördhet över saker som känns så oskyldiga. Jag kan väl ha ett visst överseende med att man skräms av satanism - det är väl en av poängerna med satanism? - eller tycker att det är dumt att knarka. Det blir lite knepigare att känna nån form av förståelse när Thomas Arnroth går i taket över flöjtisten Björn J:son Lindh och pianisten Staffan Scheja (givetvis stavad "Scheija"):
Tillsammans har de gjort flera instrumentalskivor. Hur oskyldigt som helst skulle man kunna tro, för det handlar om mycket vacker och rofylld musik.
Men när TM (Transcendental Meditation, bloggarens anm.) firade 30-årsjubileum i Sverige i Globen hösten 1990, så var Staffan Scheija och Björn J:son Lindh två av kvällens musiker. Och när man flyger med SAS så finns det en kanal i radioslingan som är reserverad för New Age-musik. Gissa vilka som har en stående plats där? Just det, Scheija och J:son Lindh.
Och det är liksom hela resonemanget. Vi bör genom detta förstå att även "Scheija" och J:son-Lindh representerar nåt slags sataniskt harpobuller. 
Det ska kanske tilläggas att den synnerligen tokkristne Arnroth har ett horn i sidan till New Age i största allmänhet och TM i synnerhet. Och det kan man för all del ha - jag har själv inte mycket till övers för mantramässande och mumbojumbo, särskilt inte sen en ayurvediansk medicinman en gång tog pulsen på mej och sen sa att jag hade analsvamp och borde äta en särskild banansoppa - men jag har lite svårt att hetsa upp mej.
Jag kan inte heller riktigt se att J:son Lindhs saliverande i flöjten eller Schejas klinkande på klaveret i sej skulle propagera för ogudaktiga yogaövningar.
Arnroth ägnar också många sidor åt Beatles, dessa sataniska ondskefulla figurer med sina sjuka och förvridna anhängare (t.ex. Peter Harryson). Inte nog med att de knarkade och gjorde TM populärt (George Harrisons "My sweet Lord" blandar orden "Hallelujah" och "Hare Krishna" "mycket förrädiskt") - dessutom hade Lennon en (för all del inte bevisad) homosexuell relation med Brian Epstein och försökte efter hans död åkalla managern i en seans.
Åter igen: i min bok finns det väl inget töntigare att ägna sej åt än magiska seanser, men jag kan inte se den principiella skillnaden mellan att tro på att Brian Epstein lever efter sin död och att Jesus Kristus gör det.
Arnroth är också irriterad på Jan Malmsjö. Det kan jag också ha viss förståelse för - Malmsjö åkte förr i världen gärna till olika ashrams och såg gurun Sai Baba "materialisera aska" och annat som man lätt ser när man har sovit för lite - men fortfarande känns han inte som nån ungdomens uppviglare av rang.
Det kommer mer. Arnroth skriver om sex också. Och inte bara vanlig, sanktionerad sex mellan gifta - utan också om homosex!
Ny serie: Dina harpors buller. Del 1: Di Levas androgyna satanism.
Det här är en bok som man naturligtvis helt kan ignorera. Jag förutsätter att ingen har läst den eller tagit tankekornen till sej. Det är en obskyr skrift riktad till en perifer grupp utgiven för två decennier sen (1991, på förlaget med det inte helt logiska namnet Trons Värld Ordbild). Att sitta och håna den är så klart att slöskjuta på en sittande knäppgök.
Men det handlar om helt uppriktig fascination (låt gå för en fascination von oben). Thomas Arnroth - som aldrig presenteras närmare, men låt oss gissa att han vid bokens tillkomst var en ovanligt beskäftig församlingsassistent i en ovanligt bigott frikyrka - har enligt baksidestexten skrivit:
Boken har rimligen skrivits för att göra folk som går runt och tänker "äsch, di däringa rockmusikerna är väl inte så farligt sataniska och oäkta i sin påstådda kristendom" uppmärksamma på att de har fel. Rockmusiker är sataniska! Och påstår de sej vara kristna så inte är det då Bibelns Gud de tror på! Det vet Arnroth ehuru han själv tror på Bibelns Gud.
Ett kapitel ägnas åt, i tur och ordning, Di Leva, Eva Dahlgren, The Christians, Prince, Sheena Easton, Madonna, Alice Cooper, Kai Pollack (sic! Jo, nog för att du stavade Kay galet, Thomas, men Kay stavar det själv ännu galnare!) och Dave Stewart. De verkar alla ha det gemensamt att de uttrycker en religiositet, i flera fall kristendom, som är felaktig.
Di Leva är suspekt för att på ett CD-omslag ha tackat diverse gudagestalter: jämte Jesus även Buddha, Krishna och Monka (nån sorts new age-gud, jag tappade lite grann uppmärksamheten när jag började googla). Arnroth hänvisar till bibelversen där Jesus lite pompöst säjer att "ingen kommer till Fadern utom genom mig":
Det här uttalandet skulle Di Leva säkert kalla trångsynt, men det är bara klassisk kristendom. Ingen kommer till Gud genom Buddha, Krishna eller Monka: bara genom Jesus går det.
Och så lägger han till en liten funderare:
Det är intressant att Buddha betyder ljusbärare, precis samma ord som Lucifer. Och vem Lucifer är säger ju bibeln klart; det är djävulen, han med de bullrande harporna.
Över huvud taget jobbar Arnroth mycket med det stilistiska verktyget "ironi" (och det här är året innan Henrik Schyffert skapade ironin med Manegen-programmen!):
Ett gudomligt väsen har inget kön, säger Di Leva. Gud är alltså ingen "farbror", utan någon form av androgyn varelse. Därför är det ju lustigt att bibeln kallar Gud för just Fadern - inte Modern.
När han citerar Eva Dahlgrens ord i en intervju - "Gud för mig bara 'är': i vinden, i gräset. Jag är Gud, du är Gud" - fnissar jag faktiskt till på riktigt åt kommentaren:
En Gud som bara är i gräs och vind är inte bibelns Gud. Dessutom behöver man väl knappast påpeka att vare sig Eva Dahlgren eller journalisten i fråga är Gud.
Gruppen The Christians - döpt efter medlemmarna Garry, Roger och Russell Christian - begår naturligtvis en hädisk handling med sitt gruppnamn, och inte gör de Arnroth gladare med klyschiga spekulationer kring att Jesus var "en väldigt trevlig kille, som gick runt och hjälpte folk" och "den förste hippien". Arnroth:
För det första finns det inte särskilt gott om exempel på hippies som går runt och hjälpt folk, vilket bara det gör Gary (sic!) Christians uttalande tämligen osannolikt.
Här och var är Arnroth sipp på det där bedårande ultrakristna viset. När han citerar vad stenkastarna ropat åt Di Leva under hans åttitalsturnéer:
"Dö, din (svordom) bög! Dö!"
När han börjar diskutera Prince:
Återigen, jag tycker inte att detta är rätt plats att citera Prince, men hans texter är rena porrnovellerna.
Och inte minst när han citerar en Expressen-recension av en Prince-konsert där Prince legat halvnaken och jufsat med en dam på scen:
Resten av meningen, där det står vad Prince ropade i sängen, passar sig inte att skriva här.
Men när hände detta, undrar ni? När var det Prince låg och simulerade mot en dam på turnén?
Det här skedde under turnén kallad Lovesexy. Lovesexy (ungefär kärlekssexig på svenska) var helt enkelt Prince´s namn på Gud.
Och så den där buttra, indignerade sarkastiska tonen igen:
Såvitt jag vet har inte Bibeln uppenbarat att ett av de namn Gud kallar sig själv vid skulle vara Lovesexy.
Arnroth är särskilt irriterad på Prince eftersom denne själv kallar sej kristen och många kristna också har läst in ett kristet kärleksbudskap i hans texter:
I Prince´s värld är det ju pang på rödbetan som gäller; att äktenskap skulle vara en nödvändighet för att en man och kvinna ska ha sex märks inte alls.
Arnroths mesta indignation riktas dock mot Sheena Easton, "rocktjejen som raskt förflyttat sig från snäll barn- och familjepop till den värsta sexrocken". Easton har i en citerad intervju kallat sej kristen och berättar att hon innan konserterna knäpper händerna och andas några djupa andetag "för att bli ett med Herren". Arnroth kontrar:
Man kan inte bli ett med Jesus genom att andas djupt. Man kan bara komma till Jesus genom att tro på han uppståndelse från de döda i sitt hjärta och bekänna honom som Herre med munnen. Inte genom att andas djupt och knäppa händerna.
Så upprörd är Arnroth över att Easton kallar denna sin djupandning kristen att han nämner den två gånger. Resonemanget avslutas med ett konstaterande som vibrerar av puritansk misogyn sexualmoral:
Om Sheena blir ett med Herren genom den tekniken, så kan det inte vara bibeln Herre, alltså Jesus. Däremot kan det mycket väl vara guden Lovesexy hon blir ett med, vilket i så fall skulle förklara varför hon beter sig som hon gör när hon låter musiken uppfylla henne.
Ja, och sen är han putt över Eurythmics gamla hit "Missionary Man" - "låtens tema: Akta dig för en gudsman! Håll dig långt borta från honom!" - och Kay Pollacks snömos om kristusgestalter, och där kan vi kanske hålla med varann.
Det är en bok som snarare gör en glad och ... säll än upprörd. Diskussionen är för det mesta så kristet intern att det inte blir så mycket för en sekulär, aktivt icke-troende ateist att störa sej på. Istället kan man luta sej tillbaka och muntert ta del av de lillgamla förnumstigheterna om vad som står och inte står i världens mest motsägelsefulla bok.
Och ja, vi kommer att återkomma till volymen ifråga inom det snaraste.
Och ja, Arnroth tackar Allan Rubin "som länge kämpat ensam mot drakarna och demonerna i rockmusikens värld" på försättsbladet.
SENASTE NYTT FRÅN ORDFABRIKEN!
En litterär actionkomedi om prestige och kött.
NU JÄKLAR! NU FINNS DET MERA DUMHETER FÖR EN SPOTTSTYVER!
En bok om Kay Pollak m.fl.
FÖR HARDCOREFANS (AV TRÄLÅDOR)!
"Människor"-trilogin PLUS EN HEL (eller snarare halv) JÄDRA EXTRABOK!
Nämen se på den! En ganska ny bok av Kalle Lind!
Texter om en farbror som betytt ohälsosamt mycket för mej.
En bok man bör köpa!
Om böcker som betraktades som helt normala när det begav sej. Kanske den roligaste bok jag skrivit.
BOKEN SOM TAR UPP DET MÅNGA ANDRA BÖCKER INTE TAR UPP!
Om Arne Hegerfors vits-Tourettes, Anita Lindbloms piano och Birger Schlaugs hetaste älskog.
BOKEN SOM UTFORSKAR DEN FINA GRÄNSEN MELLAN EMPATI OCH SKADEGLÄDJE!
Om Lennart Hylands son, Cyndee Peters bortauktionering och Sven-Bertil Taubes generande klåda.
BOKEN FÖR DEN NÅGOT YNGRE (MEN VÄL SÅ KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om styrkeelixir, förvandlade grisar och extravaganta konstnärinnor
BOKEN FÖR DEN LIKA UNGA (OCH OCKSÅ LIKA KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om duvor som bajsar ner städer och en otrevlig skrothandlare.
RIKETS SAL
En humorsajt där jag medverkar.
ÅRET SOM GICK
Ett radioprogram jag har gjort.
ÖVERÖVERÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:
Son till en stolt far.
Ja! Det är jag! I första klass-kupén!
På spåret: dressinen
Ja! Det är jag! I dressinen!