Moderna anekdoter.

I Per-Erik Lindorms översikt "Svensk humor under 100 år i text och bild - del 3" (1955, tryckt 1973) hittar vi kapitlet "Moderna anekdoter". Där finner vi följande lustifikationer:

Ulla har varit stygg, och hennes fader har ansett sig tvungen att ge henne smäll. När han på eftermiddagen återvänder från kontoret, hör han Ullas iskallt hövliga röst: "Mamma, din man har kommit."

Tauppe-5 i politisk inkorrekthet: plats 1.

Ja, ni som kan aldrig så lite Taube har naturligtvis redan gissat förstaplatsen. Den är svår att gå förbi. Berättelsen om mannen som fick tre barn i olika kulörer.

Många av Taubes visor återberättar vad olika män som Taube mött runt världen sagt till Taube. Det är Charlie Barr som berättar om stenkol och koks i "Eldarevalsen", det är John Loffgren som berättar om Australiens bördiga mark i "Himlajord". I "Balladen om Gustaf Blom från Borås" är det, föga förvånande, Gustaf Blom från Borås som för ordet. Det är alltså honom och inte Taube man ska klandra för de något förlegade rasbiologiska teorierna som förs fram i sången. (Taube kan man däremot klandra för det bara halvbra rimmet "matros" och "Mönsterås".)

Gustaf Blom har, likt Taubes övriga personage, fört ett äventyrligt liv. I San Pedro berättar han för sångens jag om hur han tagit sig från New York till Melbourne och vidare till Queensland, där han "förlorade en halv miljon blott för en kvinnas skull". Kvinnan är från Fidji Island och föder Gustaf Blom tre pojkar: "två nästan svarta barn" och en som "månntro, var vit". Blom lämnar fidjiskan utan att förklara varför och jäktar vidare till San Fransisco. Utan att behöva förklara närmare tar han med sig sin vita avkomma dit.

Så kommer då den berömda vers där Gustaf Blom överraskas av att hudfärg och ambition tydligen inte matchar varandra:

Stoppa pressarna! Statsministern otillbörligt närstående Radiotjänst!

Dreven går emellanåt mot våra folkvalda. Aktuellt, Rapport, Agenda och Studio 1 ägnar "förstås" och "naturligtvis" hela sändningarna åt att amatörpsykologisera Sahlins mentala tillstånd. Politiker läggs på offentliga terapisoffor där terapeuterna heter sånt som Mats Knutson och har den förtroendeingivande titeln "expert" (ett lite snitsigare ord för "man med hävdelsebehov").

Rätt eller fel, men det krävs pansarpsyke för att ställa sej i politikens skottglugg. Välmenande men sköra göra sej icke besvär. Kvar till slut blir en plenisal till sista bänk befolkad av psykopater, oemottagliga för kritik och påfrestningar - och folkets eventuella vilja.

Tänker jag när jag ser mej omkring i 2010. Sen läser jag - tro't eller ej - en bok om gamla gubbar och inser att tingen knappast var i ordning i Gammelsverige heller.Tage Erlander hette en statsminister vars eftermäle är mestadels positivt (detta trots att han ibland poserade vid gigantiska fallosar). Intellektuell, tvivlande, korrekt, prudentlig, mitt i alltihop bohemisk, till slut även folklig via en anekdot om präster och pistoler i Hylands hörna. Han var också ett barn av en anda där stat och parti och media inte hade några vattentäta skott mellan sej.

Inne på Radiotjänst - nuförtiden Sveriges Radio - fanns en tjänsteman som hette Kurt Andersson. Han var reporter - men också socialdemokrat. Han hade alltså inte bara socialdemokratiska åsikter, han var också uppburen medlem av partiet. Tage Erlander - statsminister och partiledare - drog sej inte för att regelbundet lyfta telefonen och meddela Kurt Andersson sina "betänkligheter".

Så stoppades bl.a. en diskussion Radiotjänst planerat i januari 1950. Erlander tyckte inte frågan var mogen för allmän belyssnan eftersom hans egen partigrupp ännu inte var överens om sin ståndpunkt. Ergo framförde han denna sin åsikt till Kurt Andersson. Ergo ställdes diskussionen in. Gissningsvis tills det ögonblick då Erlander bestämt sej för vad han tyckte (vilket troligen var att SAP borde fortsätta regera).

I sin dagbok irriterade sej Erlander en gång över att Kurt Andersson ville lämna sin gisslansituation i radiokorridorerna: "Jag bad honom ta något hänsyn till, vad han betydde för oss på Radiotjänst".

Vid ett annat tillfälle tyckte Erlander att en radioreporter ställt fel fråga till honom, dvs en fråga han inte kunde svara på. I dagboken är Erlander putt över att Radiotjänst sänt Erlanders svar fast att Erlander inte riktigt visste vad han tyckte:

Det hela gav ju ett virrigt och urdumt intryck. Och dessutom förlorade jag en chans att påverka människors tänkande i en allvarlig fråga, i ett allvarligt läge. Dystert!

Erlander är dock storsint nog att inte bojkotta Radiotjänst - vilket han på riktigt verkar ha funderat på - trots att de låtit en av sina reportrar agera lite väl fritt: "Det vore ju ungefär lika dumt som att sluta åka tåg, därför att en slarver till tjänsteman expedierat fel biljett".

Vid ytterligare ett annat tillfälle är Erlander heligt vredgad över Radiotjänsts redigering av en interpellationsdebatt i riksdagen. Erlander tyckte inte att Radiotjänst klippte ut rätt saker, dvs de partier där Erlander tyckte Erlander sa bra saker, utan fel saker, dvs de partier där Erlander inte var lika nöjd med Erlander. "Är det inte alldeles förskräckligt?" frågade han sin dagbok, och det hade väl inte varit anmärkningsvärt om inte Erlander också frågat Radiotjänst detsamma.

I sällskap med bl.a. sin fru Aina och Svea rikes kommunikationsminister, Sven Andersson, travade han nämligen upp på Radiotjänst "för att verkligen undersöka, om det inte fanns möjligheter att ta något annat än de underliga bitar Radiotjänst hade använt vid sin utsändning". Det måste ha gjort intryck på radions reportrar att statsministern över huvud taget släpptes in. Troligen såg de till att klippa ut rätt bitar nästa gång. För säkerhets skull kanske de ringde Erlander - eller frågade sin kollega Kurt Andersson - vilka bitar som egentligen var rätt.

Så kan man anta att Reinfeldt inte agerar idag. Just han behöver å andra sidan inte ligga sömnlös och undra över huruvida medierna ska framställa honom i hygglig dager.

(Källa: Göran Elgemyrs "Får jag be om en kommentar?", 2005).

I folkviseton.

All heder åt clownen Manne och textildrottningen Gunila Axén, men av syskonen af Klintberg är det nog Bengt jag främst kan relatera till. Inte så mycket för att han fuskat med fluxus-poesi som för hans stora intresse för folkkultur (vilket vi alla vet är akademiska för "snusk").

På lediga stunder ligger jag själv ibland och bläddrar i diverse samlingar med folkligt traderade visor och ramsor.

Det som slår mej varje gång är hur folklig folkkulturen är. Under artonhundratalets nationalromantik var det ju på modet att gräva i allmogens sånger och sagor - bröderna Grimm, Richard Dybeck, Artur Hazelius - men det var en idealiserad allmoges idealiserade kultur man grävde fram. Man såg på folket som små obefläckade dilamm som tindrande gick och trallade om månar och dagg. (Mer om af Klintberg och artonhundratalets skönandar här.)

Det gjorde så klart folket emellanåt. Folket trallade väl om det de såg omkring sej. Ibland - särskilt på nätterna - såg de så klart månen och ibland - särskilt sommarmorgnar - såg de så klart daggen. Ännu oftare såg de sprit och skit och barnmisshandel.

Därav folkliga visor av typen:

Dä sitter en fågel i pärenaträ
Han sjonger e vacker vise
"Kära mor, ge barna mat
å möcke pisk utå rise"

Så sjöng alltså folkets fåglar på förr-i-tiden. Och jag gissar att folket inte såg nån annan råd än att prygla sina barn, när nu en fågel så tydligt uppmanat dem.

Nuförtiden är väl våld främst nåt som finns på dvd och i länder med mörkhyade människor, men fordom var våld vardag även här, i Sverige. Det kanske inte var så kul för den som utsattes, men förr var det heller inte meningen att man skulle ha så himla kul hela tiden.

Mycket tyder också på att misshandel på förr-i-tiden var nåt fint, kärleksfullt och inte minst uppbyggligt. Därav följande glada julvisa:

Ja, nu ä julen slut
Nu har ja dansat ut
å ingen fästman har jag heller
Men stryk de har ja fått
å de har gjort mej gott
och mera får jag innan kvällen

Man anar en humor här i botten. Inte humor som i "kul-för-att-det-är-absurt" utan som i "kul-för-att-det-är-sant" eller "kul-för-att-det-är-tragiskt", det vill säja det som numera heter "ironi" och alltså inte skapades av Andres Lokko 1992. Förutom av våld präglas många av dåtidens ramsor av en sorts illusionslöshet. Livet var helt enkelt inte så jädra festligt alltid, och det var heller ingen som dristade sej till att tro det. En halländsk ramsa gör en exposé över en drängparvels uppväxt:

Ett två - lärde gå
Tre fyra - lärde krypa
Fem sex - plocka gäss
Sju åtta - slog ut potta
Nie tie - slipa lie
Elva tolv - sopa golv
Tretton fjorton - satt i lorten
Femton sexton - vattna hästen
Sjutton arton - gick på gatan
Nitton tjugo - slog bonden i huvet

Man hycklade helt enkelt inte förr. En småbarnsramsa från Jämtland lyder sålunda:

Dure, dure, dockan min
I skogen vilja vi skjuta
Jag skall köpa pistolerna
och jag vill lära dig skjuta

Alla fåglar och alla djur
de skola falla i backen
och jag skall köpa dig en långhårig hund
och han skall bita dem i nacken

I Västergötland satte man å andra sidan pilten på knäet och ramsade glatt:

Gubben och gumman skulle köra vall
Gumman hon ville inte mota
Gubben tog gumman, slog'na mot en tall
så talla for upp med rota
"Tack ska du ha
för du slog mig så bra
Nu ska jag mota
i alla mina dar
och gå du vall, gamla Broka"

(Den sista uppmaningen till "Broka", gissningsvis en ko, känns något instraffad för nödrimmets skull.)

Så nog verkar våld ha genomsyrat gårdagens samhälle. Men kom ihåg - man slogs renhårigt!

(Källa: Fredrik Ströms "Svenska visor, ramsor och folkrim" 1968.)

Innan Sveriges Radio blev vänstervriden ...

... var den bara vriden. Följande spelades upp för de glin som slog på radion 1936 för att höra det klatschigt betitlade programmet "På fantasiens vingar. En sommarfärd. Musikalisk berättelse för stora och små":

Ett svenskt barn: Var i all sin dar kommer ni ifrån?
Svarta barn: Munga-murra-burra-bo.
Ett svenskt barn: Bevare mig, det är ju svartingar.
Ett annat svenskt barn: Tänk om det är kannibaler.
Det första svenska barnet: Alltid ska du tro det värsta.
Det andra svenska barnet: Ja, men alla svarta är väl hemskt elaka människor?
Det första svenska barnet: Var har du lärt dig sådana dumheter? Det finns många snälla svartingar också, det har min pappa berättat för han har bott därnere i Afrika någonstans i flera år.
Det andra svenska barnet: Tänk att han tordes!
Det första svenska barnet: Visst tordes han. Han har till och med sagt att nu för tiden är det mer riskabelt att bo bland vita. Behandlar man bara en svarting hyggligt så kan man vara säker på att han är hygglig tillbaks. Men de vita nu för tiden, säger pappa, är det mycket svårt att komma underfund med, för de kan så bra - ja, nu har jag glömt vad det hette ...
Det andra svenska barnet: Förställa sej, menar du kanske.
Det första svenska barnet: Ja, just det, så bra förställa sej.
Det andra (något enfaldigare) svenska barnet: Men en som är svart i ansiktet, måste ju ha en svart själ. Det säjer alltid min storebror.
Det första svenska barnet: Då narras din storebror för dej för han vet mycket väl att så där svarta har de blivit för att kunna hålla ut i det starka solskenet i Afrika och inte för att de är en sorts sämre människor inte. Inte har själens färg med hudfärgen att göra inte. Likaväl som att en svarting kan ha en vit själ, kan en vit människa ha en svart själ.

Nå, nu är det ju trots allt en dialog som predikar försoning mellan vita och svartingar. Och terminologin var ju inte nedsättande då - vilket också gäller för 1934 års radiosaga "Negerpojken Dullados äventyr i urskogen" - även om attityden så klart var nervärderande redan då.

Men inte bara raser utan också kön kommenterades av Sveriges Radio på den gamla goda tiden. "En avig och två räta" gick som återkommande magasin "mest för flickor" i flera års tid på 1950-60-talen. Signaturen sjöngs av äppelkäcka flickor, uppenbarligen sjukligt besatta av handarbete:

Somliga vandrar i skogen, andra på skoldanser går,
men vi blir syjuntan trogen, fastän den varat ett år.
Somliga går på teater, andra mot fjärdarna styr
Pojkarna leker soldater, vi uppå kvällarna syr
Somliga rider på hästar, andra på bio har lust
Med kjolar och jumprar och västar vi tar med juntan en dust
Ja, vi virkar och vi stickar och vi klipper och vi syr
Och vi svettas och vi kämpar allt med fållar, söm och brodyr

Så lät det alltså innan några förvirrade revolutionärer trillade in på Sveriges Radio i sextitalets slut. Plötsligt började programmen bli politiska och framföra åsikter. Då var det så klart bättre och renhårigare med den gamla, neutrala, objektiva radion.

(Källa: Ingegerd Rydin, "Barnens röster" 2000.)

Var redo! Alltid redo! Närsomhelst kommer en tjyvaktig zigenare!

"Människor som gått till överdrift" - sequel till "Människor det varit synd om", prequel till "Människor som har haft fel" - är i princip färdig. Tro det eller ej, men det visade sej när formgivaren satt texten att den var 25 sidor för tjock. Va? Har jag, Kalle Lind, skrivit för många ord? Nu blir jag alldeles förvirrad! Jag som har haikun som referenspunkt för varje text jag skriver!

Jag har därför tvingats gallra. Troligen ryker ett långt citat ur "Scouting for boys", Baden-Powells bästsäljande skrift som lagt grunden till bland annat kung Carl-Gustaf "Mowgli" Bernadottes personliga moral.

Baden-Powell grundade som bekant scoutrörelsen på ett märkligt misch-masch av zuluromantik, skogspromenader, Skattkammarön, kvinnofobi, patriotism, krigsreferenser och hurtighet. Jag har skrivit ett kapitel om honom och hans överdrivna rädsla för sina genitalier (en typisk teaser: nog måste väl någon av er nu beställa boken för att få kläm på vad jag menar?).

Följande uppbyggliga, något kortade men i övrigt korrekt citerade, stycke från Scouting for boys (1943 års svenska upplaga), lyfte jag med gråt i halsen ut ur manus denna förmiddag. Som tur är funkar bloggar som jättelika digitala slasktrattar.MORDET I ELSDON
Sedelärande historia ur "Scouting for boys", berättad av Sir Robert Baden-Powell.

För många år sen begicks ett rått mord i norra England, och mördaren infångades, dömdes och hängdes först och främst tack vare en vallpojkes scoutmässiga uppträdande.

Förtrogenhet med naturen. Pojken, som hette Robert Hindmarsch, hade varit uppe på heden och vallat sina får. När han var på väg hem genom en vild och ödslig bergstrakt, gick han förbi en luffare, som satt på marken med benen utsträckta mot honom och åt.

Iakttagelseförmåga. När pojken gick förbi, lade han märke till mannens utseende och särskilt de ovanliga stiften i hans skosulor.

Slutledningsförmåga. När pojken närmade sig hemmet och hade ungefär 8 à 9 km kvar, kom han till en stuga, där man funnit en gammal kvinna mördad. En folkhop hade samlats utanför, och man gissade på vem gärningsmannen kunde vara. Misstankarna riktades mot tre eller fyra zigenare, som strök omkring i trakten och stal och misstänkte genast, att denne haft något med mordet att göra.

Ridderlighet. Eftersom en gammal, värnlös kvinna blivit mördad reste sig pojkens ridderlighet upp mot mördaren, vem det än var.

Mod, självdisciplin och villighet. Fastän pojken förstod, att mördarens vänner kanske skulle döda honom, om han talade om vad han visste, sköt han åsido tanken på fara, gick genast till polisen och berättade om fotspåren i trädgården och var de kunde finna mannen, om de skyndade sig.

Hälsa och styrka. Luffaren hade lyckats osedd (med undantag för pojken) komma så långt bort från mordplatsen, att han trodde sig säker. Han kunde aldrig drömma om, att pojken skulle gå den långa vägen till mordplatsen och sedan vända tillbaka med polisen. Han brydde sig därför inte alls om att vara försiktig.

Men pojken var en kraftig höglandspojke. Han tillryggalade vägen lekande lätt, och man fann och infångade luffaren utan svårighet.

Mannen var zigenare och hette Willie Winter. Han rannsakades, dömdes skyldig och hängdes i Newcastle. Den döda kroppen hängdes sedan i en galge nära platsen för mordet som det brukades på den tiden, och galgen står kvar där än idag. Två zigenare, som var hans medbrottslingaroch hade en del tjuvgods i sin ägo, blev också tagna. Även de hängdes i Newcastle.

Gott hjärtelag. Men när pojken såg mördarens kropp dingla i galgen, greps han av sorg över att ha varit orsak till en människas död.

Livräddning. Emellertid skickade domaren efter honom och lyckönskade honom till vad han hade uträttat för ortsbefolkningen - antagligen hade han räddat flera människoliv - genom att befria dem från en farlig förbrytare.

Föredöme. Pojken gjorde alltså vad en scout bör göra utan att någon lärt honom det.

Han hade väl knappast kunnat drömma om, att det han gjorde helt självmant, många år efteråt skulle framhållas för andra pojkar som ett exempel på, hur man gör sin plikt.

Sara Lidmans 120 sista dagar.

Martin Kristenson skriver som vanligt en sjukt välresearchad och initierad artikel i tidningen Kapten Stofil, som jag förutsätter att ni alla läser och memorerar. Utifrån SVT:s satsning på skräckfilm sommaren 72 tecknar han en bild av den svenska moralpaniken och hysterin som exploderade med Studio S famösa "Vem behöver video?"-sändning 1980 (som jag f.ö. själv skriver om i "Människor det varit synd om").

Jag är några år för ung - believe it or not - för just skräcksommaren 72 (däremot minns jag förstås skräcksommaren 82 tydligt), men känner igen tongångarna från min egen torftiga barndom och fenomen jag fördjupat mej i tidigare (t.ex. häxjakten på serier eller idiotier om knark och hårdrock).

Bland alla fnoskiga citat Kristenson luskat fram - Härnösands och Stockholms tingsrätter slog i början av åttitalet fast att även zombies bör räknas som människor i förråande våldsskildringar, en centerpartist skrev till radiochefen 1972 efter att en tant kastat ut en julgran från åttonde våningen i en julkalender - fastnar jag särskilt för ett.

Det är signerat Sara Lidman. Det handlar om filmen Saló eller Sodoms 120 sista dagar.Lidman vet jag ganska lite om. Jag känner till att hon låg med Ivar Lo, gillade Vietnam, talade på gruvarbetarstrejker och skrev romaner om västerbottniskt fattigfolk. Säkert behjärtansvärt. Alldeles verklighetsförankrad var hon dock inte, vilket snart ska framgå.

Saló vet jag desto mera om. Det är den läskigaste film jag sett. På allvar. Jag såg den efter att i flera år ha matats med rykten om hur kompisar som sett den börjat gråta eller hur Eslövs tuffaste tuffing Målar-Henke bjöd folk på chokladpudding när han visade den.

Jag trodde att det skulle vara en splatterfilm. Det var den mest kompromisslösa konsekventa nerstigning i helvetet jag sett. I två timmar följer regissör Pasolini, med närmast dokumentärt registrerande kamera, hur några fascistiska generaler våldtar, förnedrar, torterar och tvingar ett gäng ungdomar att äta bajs från silverterriner.

Pasolini blev som bekant mördad strax därefter, kanske på uppdrag av italienska staten. En sida av mej kan ha en viss förståelse för den mördare som provocerades av Saló.

En annan sida av mej hånskrattar åt hur Sara Lidman, dessutom fjorton år efter att filmen kom, vägrar förstå att film är på låtsas:

Pasolinis liv och verk har ägnats stor uppmärksamhet, även i Sverige. Nu frågar jag dessa experter vad de vet om inspelningen av filmen "Saló".

Vem är den skådespelare som fråntogs sitt öga?

Hade han gått med på lemlästningen i förväg - eller överraskades han av den under inspelningen?

Hur gestaltade sig hans liv senare - som skådespelare och privat person?

Man kan ju bara fundera på hur Lidmans verklighetsuppfattning i övrigt såg ut. Borde inte Clint Eastwood sitta i fängelse med tanke på hur många kobojsare han pangat ihjäl? Hur kan Allan Edwall vara med i Åke och hans värld när han dog i Fanny & Alexander? Är det inte konstigt att ingen har sett Karlsson på taket när han flyger omkring så ogenerat i Stockholm?

Var tanten inte författare? Hade hon aldrig reflekterat över att allt som står i böcker inte är sant?

Nä, baske mej att de gör såna barnböcker nuförtiden! Del typ valfritt jättehögt tal.

När jag ligger bredvid min son och bläddrar i böckerna från min och min fiancés barndom känner jag plötsligt den allestädes närvarande lukten av brinnande cigaretter. Personalen hade rökrum på mitt dagis. Det var inte alltid de stängde dörren. Och varför skulle de göra det? Alla barnen var ändå redan inpyrda efter föräldrarnas morgon-Prince vid frukostbordet.

På sjuttitalet steg barnadödligheten markant i det Sverige som aldrig missade ett tillfälle att berätta om sin egen snabba väg till välfärd. Det berodde dels på att beskäftiga Anna Wahlgren-epigoner till självutnämnda barnexperter insisterade på att spädbarn ska ligga på mage fast att mycket tyder på att det är farligt, dels på att de flesta barn växte upp i en evig cancerogen Lützen-dimma.

Även hos icke-rökare luktade det rök eftersom grannen givetvis inte släckte fimpen när hon kom in och lånade batikfärg eller Timotejshampo.

"Fyra lejon äter middag" är en Pixi-bok, avsedd för de minsta. Den handlar om ganska exakt det titeln utlovar. Fyra lejon äter zebra med spenat vid köksbordet, yngsta lejondottern spiller ut mjölk på lejonpappan, som tröstar med att han som tur var bara har "den här gamla slängpälsen" på sej. En typisk sjuttitalsinteriör, med den pyttelilla skillnaden att lejon normalt inte åt just vid köksbord eller drack just mjölk heller på sjuttitalet.

Men det typiska blir extra tydligt när det dags för familjen att glida över till dessert:På sjuttitalet rökte alltså även lejon i anslutning till mat och barn.

I bokens avslutande M Night Shyamalan-aktiga tvärvändning - OBS! SPOILERVARNING! - visar det sej dock att lejonen inte är lejon. Det är en helt vanlig familj inbegripna i avancerade zoologiska rollekar. Zebran är inte zebra utan falukorv, ingenting är vad det synes vara.

Utom pipan då. För den avnjuter man fortfarande bäst i anslutning till mat och barn.

Skäggets bästa fräckisar.

Teveserien med "skäggen", dvs. sex män ur nöjesindustrin som var yngre än de såg ut, blev en skandalsuccé 1963. Trots folkstormsrekord och mordhot från insändarskribenterna fick den godmodiga satiren sin folkliga fanbase.

Då de sex skäggen hade hyfsat framgångsrika civila karriärer som poeter, krögare, radioskapare, scenografer, textförfattare, tidningsredaktörer, journalister, folklivsforskare, underhållningschefer och liknande lågstatusjobb hade de dåligt med tid att träffas för en fortsättning. Skäggen-stämpeln kunde ändå sättas på en handfull krogshower, vinylutgåvor och fräckisböcker.

"Skäggets bästa fräckisar" var den första av de senare. Jag vet inte hur många uppföljare den fick, men åtminstone en. Boken är ett fascinerande exempel på sextitalets försiktiga men entusiastiska frambrytanden inom erotikan, ett år efter Sjömans 491 och två år efter Bergmans Tystnaden, förebådande Kärlek-antologierna och Nyfiken-filmerna, knapplösa knull och Ulf Lundells dröppel.

Det är Lasse Åberg på omslaget och hans psykedeliske polare Ardy Strüwer på inlageillustrationerna, studentikos kvasivetenskaplig kapitelindelning och tomma sidor för "gör-det-själv-fräckisar".Snasket är täckt med en fernissa av oskuld och redaktören Åke Söderqvist (med ett utseende som gjort för snuskissamlingar) gör i förordet en poäng av att endast tre runda ord förekommer ("pitten", "kåt" och "veke" - tillika är det "varianten som finns inuti stearinljus som avses").

Han understryker också att boken inte kan "erbjuda möjligheter till läsare som söker efter snusk. Den kategorin ber jag att få hänvisa till nyutgiven svensk skönlitteratur."

Men skenet bedrar. Visst, somliga flasigheter är så subtila att jag inte alltid greppar poängen och andra hade väl blivit dagens skratt vid förskolans fruktstund. Påfallande många historier har dock ett nog så grovt innehåll under den frejdiga ytan. Det som var radikalt, burleskt, karnevaliskt och gladporrigt då är politiskt inkorrekt och med viss rätt känsligt nu.

Yngste jungman var med en infödingsflicka i Afrika. Hela natten låg hon och ropade:
- Jompa! Jompa!
När unge sjömannen kom ombord stod överstyrman och ropade till de infödda stuveriarbetarna:
- Jompa Jompa!
- Vad betyder "Jompa", undrade jungman.
- Fel hål, svarade överstyrman.

(Skämtet: att en sjöman dunkar på en infödingsflicka i stolgången.)

Far och dotter har blivit rånade på allt av en infödingsstam och står spritt språngande när dottern plötsligt "drar fram plånboken". Pappan suckar: "Satan också, att inte mamma var med, för då skulle vi nog haft bilen i behåll också".

(Skämtet: att kvinnor kan förvara saker i vagina och att äldre kvinnors vaginor är uttänjda.)

Pappan ska lära sonen blommor och bin och påminner om två flickor de träffat på ängen i somras: "Kommer du ihåg vad vi gjorde med dem? Så gör bina".

(Skämtet: att far och son ligger med flickor tillsammans.)

En man har misshandlat en kvinna på Kiviks marknad och kvinnan vittnar i domstol:
- Slog han er?
- Nej, han sparkade till mej.
- Var sparkade han er då?
- På Kiviks marknad.
- Jaa, det förstås, men var?
- Mitt på nöjesfältet.

(Skämtet: att en kvinna har blivit sparkad på fittan.)

En fäbodstinta lever ensam med får och getter. Efter några år får hon ett barn som säjer sej heta "Bäääärtil".

(Skämtet: att en kvinna har knullat med en get.)

En buktalande veterinär lurar bonden att lagårdsdjuren kan tala. Slutpoängen är att bonden tar en halvnelson på grisen och ryter: "Säjer du nåt sojävel, så slår jag ihjäl dej".

(Skämtet: att en bonde har knullat med en gris.)

En flicka tappar en karamell och en farbror frågar om hon fått hår på karamellen. Flickan svarar "inte än, jag är bara tio år".

(Skämtet: att en tioårig flicka är sexuellt medveten inför en gammal man.)

En liten pojke går runt och frågar efter vägen till bordellen, får örfilar som svar och ryter att då "får baske mej farsan gå och hämta sina hängslen själv".

(Skämtet: att en karl ligger med horor, dessutom öppet gentemot sin son.)

Två kvinnliga frälsningssoldater badar nakna och följande naturliga replikskifte utspinner sej:
- Det var värst vilken stor torva syster har.
- Ja, men så har jag också varit fanbärare i 17 år.

(Skämtet: att slidor tydligen tänjs ut av fanborgar. Samt, skulle jag tro, ordet "torva". Samt att det alls handlar om religiösa kvinnor.)

En gammal gumma har blivit våldtagen mot en gravsten och berättar att förövaren tryckte så hårt att "de´ stod 'Vila i Frid. Anna och Barnen' i ändan på mej i fjorton dar efteråt".

(Skämtet: en våldtäkt.)

En man beklagar sej: "Jag tänker på mina båda döttrar som ligger därute på kyrkogården. Och vet du, ibland önskar jag att de vore döda".

(Skämtet: . troligen att pappans döttrar är horor. Men jag är inte riktigt säker.)

På nåt vis var det roligare förr, när man kunde ha skägg och vara bullrig och skratta åt våldtagna gummor utan att alla normalbegåvade tyckte att man var obehaglig.

På ett annat vis är det bättre nu, när det är fritt blås att dra vilka snuskisar man vill men alla utom Bert Karlsson håller sej för goda för misogyna fittvitsar.

De gör inte såna skämttidningar längre.

Ungefär så här minns jag att alla lustiga tidningar såg ut när jag som liten stod och bläddrade bland serietidningarna på Domus. Mycket kvinnor med tuttar och män med lystet uppspärrade ögon. Hemmafruar som ligger med hantverkare, direktörer med cigarrer bredvid kortkjolade sekreterare och grannar som spanar lystet på varann i gillestugan. Och givetvis den urgamla manliga drömmen om damer som glider runt utan kläder och könsbehåring i vad som av allt att döma är hennes egen trädgård, alltmedan nån sorts fakir lägligt spelar ormtjusarvisor.

Det verkar ha varit en synnerligen promiskuös tid.Och mitt i dessa tabubrott, denna nakenhet, detta nerrivande av slöjorna som omgett sexualiteten, mitt i denna till porr gränsande skämtlystenhet, så kunde man döpa en skämttidning till nåt så urbota töntigt som "Nya Skratte".

Skratte? Kalle Ankas fjärde brorson? Eller är det ett tillmäle (jfr blatte)? Nu ska du få på nöten, din jäkla skratte?

Man hade så gärna velat se in i hjärnan - eller motsvarande - hos han som skapade kulturmagasinet Nya Skratte. Troligtvis dog han dock när han, pga bristande förståndsgåvor, förväxlade en skrivbordsstol med ett rostigt spett.