Genrer Gud glömde 1: strejkrock.
Med detta stycke text, skuret ur en bit fnöske, inleds semilegendariska "Lär av historien" med göteborgsstalinisterna Knutna Nävar. De där svepande strejkerna trängde sej gärna in i samtidens poplyrik. Åtminstone hos de proggkonstellationer som stod socialistpartierna nära.
NJA-gruppen, som omsider blev Fria Pro-teatern och hade många kopplingar till SKP, drog upp till Norrland i slutet av sextitalet för att studera järnverksstrejk på plats.
Socialexkursionen resulterade bl.a. i pjäsen "Nils Johan Andersson m.fl." (mest känd som NJA-pjäsen), "Pjäsen om Norrbotten" och en något daterad barnbok.
På plattan "Hör upp allt folk" (1970) samlas sångerna från de pjäserna med sången "Strejken på Saab":
Klockan 9 onsdag morgon
skulle avtalet vara klart
De finska väntade spänt på resultatet
och bandet var färdigt för start
Men förhandlingsdelegationen
som inte förhandlat för dom
meddelade kort: "Det avtal som gäller för er
är samma som förut"
Då tog de eld i de finska leden
och ett vilt slagsmål bröt fram
Det blev allmänt tumult i salen
där rörtänger yrde som damm
Där flög en skiftnyckel stolt genom lokalen
och hamnade prydligt till slut
i huvet på verkstadsklubbens ledamot
som störtade ut med ett tjut
Genremarkörer vi kan notera: 1) ord som "förhandlingsdelegation" betraktas inte - till skillnad från i alla andra genrer och alla andra mänskliga sammanhang - som ett tråkigt ord, 2) att någon får en skiftnyckel i huvet - vilket rimligen skulle krossa ett kranium - betraktas som festligt så länge det är en LO-lierad som får den.
Nynningen hette ett argt bluesbaserat rockband från Göteborg, i likhet med alla andra arga bluesbaserade människor i den stan på den tiden anstruket av KPML(r). Ryktet säjer att Nynningen avslutade sina konserter med uppsträckta armar och talkören "Med raka rör mot socialismen!" En lika säker fittöppnare då som det hade känts Jerry Williams nu.
1974 gav Nynningen ut låten "Vilda strejker lönar sig" - popmusikens svar på knäckebröd med frigolit:
Vi förhandlade för alla
Vad vann vi egentligen på det?
Kör: ingenting-ting, ingenting-ting
Hela fackföreningsapparaten
har blivit en del av borgarstaten
Att det är arbetarnas vapen
det borde va en självklar grej
Här kan vi bocka av typiska genrehållningar som "det finns ingenting man inte kan göra arg bluesbaserad rock om" och "det finns inga ord som är för träiga för en arg bluesbaserad rocktext".
Arendal var ett båtvarv med femtusen anställda. Ledningen ville gå över från veckolön till månadslön, som skulle sänka den faktiska lönen. Ett hundratal (r)-organiserade arbetare strejkade vilt i fem dagar och räknade med att få med sej alla jobbarna. De hade dock mäktiga fiender: "de köpta socialfascisterna", dvs de socialdemokratiska fackombudsmännen, tydligt namngivna i låten (Bengt Tengroth, Metall-ordförande).
Resultatet av strejken blev att elva kommunistiska arbetare sparkades, men också - enligt låten - till att en tanke planterades i alla arbetarna.
Som många andra Knutna Nävar-låtar är melodin lånad direkt av fienden, dvs en amerikan, låt vara den politiskt ganska korrekta amerikanen Woody Guthrie. Låten svänger ganska bra och är argare än Stefan Jarl en dålig dag, men mitt favoritparti är så klart det gravallvarliga talpartiet i mitten:
Det var den dan då strejken bröt ut som vi verkligen fattade vad som hänt
Månadslönen var en bluff
Stressen och hetsen som ackorden drar med sej skulle finnas kvar
Vi skulle ju bli "meritvärderade" gubevars
men det som gjorde oss mest förbannade
det var att de sänkt lönen för oss
Det var sant som våra jobbarkompisar hade sagt
De hade hade delat ut flygblad om detta flera gånger
och nu gick vi med dem
Vi valde in flera nya kamrater i strejkkommittén också
Ja vad sossarna hade lyckats med det såg vi ju
De hade varit med och sänkt lönerna för oss
Nä det enda som kan få kapitalisterna att gå med på nåt
det är att man slutar att jobba så att de inte få nån vinst
Det var väl därför borgarna och sossarna och vpk hetsade som galningar mot oss
Och inne på varvet började sossarna ge löften till höger och vänster
det var många som lyssnade på dem
och det hade vi inte räknat med
Därför gjorde vi ett misstag
Misstaget var naturligtvis att gå runt i tron att man visste bäst och att föra folkets talan utan att tala med folket, men det kan vi diskutera på annan plats än här. Här nöjer vi oss med att bocka av genremarkörer som långa talade stycken, hopklumpning av sossar och borgare (och vpk-are!) samt ord som "strejkkommitté".
Det gjordes naturligtvis än mer strejkrock under det där sjuttitalet som aldrig upphör att fascinera mej. Ofta apropå en specifik strejk nånstans; Björn Afzelius gav ut solidaritetssingeln "Kamrater, Bodenarbetare" som är precis så självrättfärdigt patosfylld som titeln skvallrar om.
Och Dan Berglund - jepp, (r)-are även han - sjöng mer allmänt om vilda strejker och di där förbaskade såssefackrepresentanterna som alltid gick i förtryckarnas ledband:
Men när missnöjet började svälla, kom en rödmosig fackombudsman
"Vi förhandlar som bäst så var snälla att ge er till tåls lite grann"
Men till strejk gick man redo att strida, eniga som en man
och facket det valde genast sida och lyste strejken i bann
2009 handlar ytterst få låtar om strejker, varken vilda eller tillåtna. Ingen försöker i visans form förklara vilka rackare de köpta rövslickande fackpamparna är och ingen försöker pedagogiskt förklara varför strejker är viktiga och historiskt nödvändiga.
Det kan bero på att strejker var sexigare på Björn Afzelius tid. Det kan bero på att folk faktiskt hade några jobb att strejka från dåförtiden.
Komplement: Röda kapellet (vpk-associerat!) gjorde Strejkvisa och Nationalteatern gjorde "jag lärde mej att fajtas"-klassikern "Hanna från Arlöv", som av (r)-falangen inom Nationalteatern nästan betraktades som "en sosse-låt eftersom den inte handlade om folkets revolution" - "det här med att hon protesterade mot fläktar, var inte det lite borgerligt revisionistiskt?"
Några urvattnade reflektioner om Göteborg och stalinism.
Det har påpekas förut - inte minst i den här bloggen - men det är nåt bisarrt med hur våra vänner på bästkusten får ihop Revy och Revolution.
Röda ropet var ett band med starka kopplingar till KPML(r). KPML(r) ville förändra samhället med våld, tyckte det var borgerligt att vara vänlig, kallade kvinnor för kärringar och gav ut Stalins bästa i bokform. Röda ropet är en ordvits (jfr "röda rappet").
På sin enda skiva poserar Röda ropet på motorcyklar a.k.a. "bågar". Skivan heter finurligt nog "Spänn bågen". På den sjunger de bl.a. Dan Berglunds åttaminuterspekoral "En yngling" om en fjortonåring som får stryk och "välling med smör i" och som mynnar ut i ett dödsstraff "för att ha tagit en ung flickas liv".
Andra låtar de gjorde var:
a) "Spring Lasse spring" om en alkoholist, fången i kapitalismens utarmande av människor ("spring Lasse spring, sup Lasse sup/ du dränker din förnedring långt ner i flaskans djup"),
b) "Alla snubbar" på välkänd melodi ur Aristocats, här med temat brist på ungdomsgårdar ("alla snubbar vill ju ha en gård"),
c) "Rudolf E Stark" på melodi Johnny B Good ("när skolan var slut slängdes Rudolf ut/ Han kom till Göteborg för att försöka bli snut/ Men han fick ingen träning i hur slynglar ska tas/ Till slut så fick han jobb på Securitas").
Kanske mest spridd bland deras låtar var "Go med". Refrängen lyder:
Go med i kommnistiska partiet
Åh! Åh! Gör det!
Vi har en liten cerkel här
som skulle passa daaj
Och dö! Ta med dej din tjaaj!
Den framfördes lajv på nån festkväll på Göteborgs konserthus, med tokkomp på skedar. Den är fortfarande en hit i de revolutionära ungdomsförbunden.
Jag tror absolut på att blanda allvar och humor och på att alla känslor kan rymmas i ett konstverk och bla bla bla. Det knäppa här är ju att de käcka gossarna i Röda ropet (bl.a. Clas Yngström som sedermera blev en i raden av okrönta blueskungar med bandet Sky High) står och larvar sej till förmån för ett stalinistparti.
Det första ett stalinistiskt parti skulle göra om de kom till makten vore ju att skjuta alla jävla skedspelare, ordvitsare och larvare i nacken.
Ett orimligt långt inlägg om en gammal gitarrevolutionär.
Dan Berglund har gjort comeback. Det är några månader sen "Såna som oss..." släpptes, men eftersom Berglund gjorde en Roy Andersson och väntade närmast ett kvartssekel mellan skivsläppen - och eftersom den här bloggen knappast är till för nyhetsnarkomaner - lär det inte spela nån roll.
Jag har länge gillat Berglund. Han är så ohämmat pessimistisk. Stefan Wermelin skriver i standardverket 99 proggplattor:
Jo, jag tror visst på att man ska skildra samhällets avigsidor, men när man tar i så här från knäna för att få med allt säger allt arbetarelände så är risken att såna som jag plockar fram skygglapparna. Nej, jag tror inte på det här, fullt så här jävligt kan det ändå inte vara.
Berglund får alltså inte med sej abnormt långa gamla vinylrävar från Sveriges radio i båten. Jag har full förståelse för Wermelins invändning - jag har alltid tyckt att man gör det för enkelt för sej om man bara skildrar tillvaron i svart och glömmer resten av paletten - men jag tycker mej samtidigt se samma humor hos Berglund som hos Lars Norén. Oavsiktlig eller inte kan kvitta, men den naturalistiska hängivenheten vid alla kroppsliga detaljer får mej konstant att fnittra nervöst:
Nog var du fin, lilla Ann-Katrin
Fast du inte var fager att skåda
Men händer med valkigt och härdat skinn
Och vader med åderbråcksklåda
(Anderssons kärring, 1975)
Karl-Alfred, du snyter den rödsvullna krana
Som ruttnat av brännvin och ensamma år
(Våren i Backadalen, 1975)
Men Bullen som med klädesplaggen klibbande som slem
Vid sitt kallsvettigt brinnande skinn
(Bullen hade firat, 1975)
Det var fyra tysta män från en karg och kämpig värld
Fyra ischiasmärkta, styvlemmade män
(Bullen hade firat, 1975)
Över huvud taget höjer Berglund på egen hand sångtexters omnämnande av ischias, den näst surben och skurgumsknä mest oglamourösa av jordens upptänkliga åkommor, med flera tusen procent:
Och det enda vi äger det är vår heder
Som goda kamrater och rediga män
Visst skaffar vi oss ischias och styva leder
Men dona skall hålla i många år än
(Våren i Backadalen, 1975)
"En yngling" - påtagligt Dan Andersson-inspirerad - är ett skillingtryck i rakt nedstigande led från den bröstsjuka flickan med det lockiga håret som aldrig får träffa sin mor igen i "En sal på lasarettet". Åtta minuter deprimerande detaljer till monoton melodi:
En skurkärring var hon till yrket
Med ryggont och värkande ben
I virvlande stendamm och slammer
Stod farsan och borrade sten
Jag minns hur han hostade loskor
Och sa med sin rossliga röst
Här inne här har jag min gravsten
Och slog mot sitt väldiga bröst
[---]
Och morsan hon födde en unge
Fast hon var härjad och svag
Den skrek så hon höll på bli galen
Så hon tystade honom med slag
Och när det stundom tränger in ljus i det sjuttitalets Göteborg där skurkärringar med åderbråck och fyllhundar med ischias tydligen dominerade gatubilden, när Berglund bestämmer sej för att besjunga "minnet av en kamrat", när han beskriver en ungdom med "brudar och bärs" och "löning var fjortonde dag" - så är han väldigt snabb med att sticka hål på härligheten:
Dina tankar, dom växte i frätande gas
På en fruktansvärd kemisk fabrik
Tills sjukdomen kom, och du slutligen las
På en skinande cancerklinik
(Ballad till minnet av en kamrat, 1978)
Jag älskar det. Förhoppningsvis inte av cynism. Jag skrattar till på samma sätt som när (den nuförtiden något härjade) Lou Reed i den fantastiskt vackra "Perfect day", efter att ha druckit Sangria i parken, matat djur på zoo och gått på bio, plötsligt förklarar varför det varit så fantastiskt:
I thought I was someone else,
Someone good
Bredvid svenska arbetardiktare som Erik Lindorm och Dan Andersson, Bellman, Ferlin och Cornelis är Lou Reed kanske Berglunds meste referenspunkt. Scenerna från det nattliga Göteborg beskriver samma dekadens som Walk on the wild side. Men där Reed är storögt fascinerad av she-males och hustlers, står dock Berglund med sin tummade partibok och äcklas av det han ser medan han drömmer om en lycklig framtid vid kolschosen:
Glasskärvorna regnar över bilvrakens golv och sits
Porrbion Rios purpur dryper
I plaskbassängen simmar uppsvällda pommes frites
och ett par påtända typer
(Nattvandring, 1987)
För det går trots allt inte att komma ifrån att det parti Berglund under sjuttitalet var knuten till - och nu tagit avstånd ifrån - hette KPML(r) och trodde bergfast på ett stalinistiskt rike utan borgerlig dekadens (läs prostitution och homosex), där arbetande män kysste sina kärringar farväl för att gå ut och bidra till produktionskvoten och som väl får säjas bygga på lika delar naivitet och enfald:
Men det sjuka ska vi slåss mot, det friska ska vi värna
Den har inte slocknat, socialismens stjärna
Men dom vill få oss mjuka med sin egen sjuka
Åt helvete med dom och med deras människosyn
Ner med dekadensen - ner med den i dyn!
(Dekadansen, 1978)
Nåväl. Berglunds nya platta då? Det låter ungefär som förr. Eftersom karln verkade ha levt genom ett sekel av stenlunga redan vid debuten vid 21 års ålder, har åren knappast påverkat honom. 
Men han tror inte längre på - som hans partivänner Knutna nävar sjöng - att "vår flagga är Tiranas flagga". "Frasse Swahn i Albanien" är det bästa spåret på cd:n och en uppgörelse med en blåögd och rödhjärtad artonåring som en gång skådade ljuset i en arbetsbrigad vid kraftverksdammen Mao Tse-Tung i Enver Hoxhas kallhamrade diktatur:
Jag ser ett land så grönt och grant
Där mänskan ej trycks ner
Där psykakut är obekant
Där självmördarna ler
Jag kan inte räkna dom under jag såg
Eller komma ihåg var det landet låg
Där femårsplanens djärva mål
Smitt ett folk av stål
Jag reglar dörrn för varje missionär.
Ibland gillar jag saker på lattjo. Ibland gillar jag saker på riktigt. Ibland gillar jag saker på riktigt, men skäms lite inför mej själv. När det är för mycket starka känslor, för mycket svartsyn och för fylliga brösttoner.
som bär vårt släktes frälsning i portföljen
och bjuder mej att tåga i hans här
bland alla andra rövarband och följen
Ja jag önskar nästan att jag var
en kannibal som vädrade sitt byte
Jag skulle dansa runt hans bleka plyte
och koka honom i mitt sittbadkar
Jag ler i mjugg åt denna fäblesse
när dessa utkorade gör sej reda
och utser sej till mänsklighetens ess
som dock nån stöddig farsa jämt får leda
Jag hör dom stöta gällt i sina horn
och storma fram ur lützendimman vrålande
om riddarvakt, om ljuset det strålande,
att jaga mörkrets furste från hans tron
För mej får prästerskapet stå och glo
Vad är en herde utan får som bräker?
Osaligt odlar jag min egen tro
det är en otro - var så säker
Vad rör mej fruktans kalla katedral
där richelieuer trängs i predikstolen?
Jag vistas hellre i den varma solen
om ock det anses för ett kätterskt val
Jag står på strand där isen just har smält
Jag älskar salt, havsvind och våg som svallar
Jag vann den strid som ej på ärans fält
med lager kröner några tjocka skallar
men rör upp skum vid pater nosters fyr
där stolta skepp bryts sönder uti natten
Jag gick till botten med min hand på ratten
och sjunger stolt min sång när stormen yr
SENASTE NYTT FRÅN ORDFABRIKEN!
En litterär actionkomedi om prestige och kött.
NU JÄKLAR! NU FINNS DET MERA DUMHETER FÖR EN SPOTTSTYVER!
En bok om Kay Pollak m.fl.
FÖR HARDCOREFANS (AV TRÄLÅDOR)!
"Människor"-trilogin PLUS EN HEL (eller snarare halv) JÄDRA EXTRABOK!
Nämen se på den! En ganska ny bok av Kalle Lind!
Texter om en farbror som betytt ohälsosamt mycket för mej.
En bok man bör köpa!
Om böcker som betraktades som helt normala när det begav sej. Kanske den roligaste bok jag skrivit.
BOKEN SOM TAR UPP DET MÅNGA ANDRA BÖCKER INTE TAR UPP!
Om Arne Hegerfors vits-Tourettes, Anita Lindbloms piano och Birger Schlaugs hetaste älskog.
BOKEN SOM UTFORSKAR DEN FINA GRÄNSEN MELLAN EMPATI OCH SKADEGLÄDJE!
Om Lennart Hylands son, Cyndee Peters bortauktionering och Sven-Bertil Taubes generande klåda.
BOKEN FÖR DEN NÅGOT YNGRE (MEN VÄL SÅ KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om styrkeelixir, förvandlade grisar och extravaganta konstnärinnor
BOKEN FÖR DEN LIKA UNGA (OCH OCKSÅ LIKA KRÄSNA) PUBLIKEN!
Om duvor som bajsar ner städer och en otrevlig skrothandlare.
RIKETS SAL
En humorsajt där jag medverkar.
ÅRET SOM GICK
Ett radioprogram jag har gjort.
ÖVERÖVERÖVERKURS I KALLELINDOLOGI:
Son till en stolt far.
Ja! Det är jag! I första klass-kupén!
På spåret: dressinen
Ja! Det är jag! I dressinen!