Minnestal för Cornelis: extramaterialet.

I lördags hölls alltså två minneskonserter för herr C, på dagen tjugofyra år efter hans frånfälle. Det var mäktigt och pampigt och fullsatt och Lill Lindfors. Jag hade äran att hålla det traditionella anförandet. Eftersom det var två konserter passade jag på att skriva två tal. Jag ansåg att det fanns en del att säga i ämnet. Det var också en sorts backupplan om det hade visat sig att det första talet inte fungerade. Nu funkade det första talet och jag lät därför det andra stanna kvar i innerfickan. Här finns det dock att läsa för den specialintresserade.

Godafton ungdomar. Jag har blivit ombedd att hålla det traditionella minnestalet över en saknad holländare och inget uppdrag i livet har gjort mig mer hedrad. Eller mer nervös. Pratar jag otydligt så beror det på att jag är förkyld. Och från Skåne.

För mig har Cornelis Vreeswijk betytt ohälsosamt mycket. Under den golgatavandring vi kallar livet har han funnits där, som en ledstång, som en referens, som ett föredöme. Inte så mycket för sin livsföring, gubevars, men i sitt sätt att förhålla sig till livet, till människorna. Människan är som hon är hos Cornelis. Ingen att dyrka, ingen att se upp till, men någon att ha överseende med.

Jag gick på gymnasiet 1991-94, en tid som råkade sammanfalla med åren då Ny demokrati satt i riksdagen och vi hade en invandrarminister Friggebo som spekulerade i om det låg i Kosovoalbanernas gener att stjäla tvätt. Det var en förvirrande tid, en beklämmande tid, en tid då man visste vad man var emot men knappast vad man var för. När jag kastades ut i det riktiga livet var alla dörrar till alla arbetsplatser stängda och mitt i det satt finansminister Wibble och uppmanade medborgarna att se till att ha en årslön på banken.

Inte ens lumpen kunde man göra, om man nu hade velat, för även försvaret drog ner trots att det faktiskt var de gamla moderaterna som styrde landet.

Det var ett samhälle där man, som Lasse liten, tvingades lura sig själv att man var smart och kall och hård. Det var ett samhälle där psykvården la ner sig själv och på nytt lämnade ut Häst-på-taket-William till pöbelns godtycke.

Det var i den tiden, en tid då det var lätt att ge upp, som Cornelis verkligen kom in i mitt liv. Han hade på ett vis funnits där alltid, jämte andra döda män i min mors skivback, men det var då jag öppnade alla Cornelisslussar på vid gavel och lät honom forsa in i min tillvaro.

Vi sextio- och sjuttiotalister döptes tidigt till den ironiska generationen. Vår föräldrageneration kallade oss så ironiskt, själva såg vi det nog som en neutral varudeklaration. Det hette att vi inte tog ställning, att vi inte brydde oss. Det var bara delvis sant. Vi såg naturligtvis att världen var vansinnig, men visste inte riktigt vad vi skulle göra med den insikten. Vi tyckte att våra föräldrar tagit monopol på upproret och hur mycket vi än ville göra revolution så visste vi inte vad den skulle leda till. Illusionerna och ideologierna låg krossade runt omkring oss, begravda i schaktmassorna från Berlinmuren.

I det läget hittade jag Cornelis. Kände nästan fysiskt hur han sträckte ut en hand från en annan tid, en tid som alltid beskrivs som optimistisk och fylld med framtidshopp, men där han satt på en soptipp och sjöng: ”Medborgare, ur led är tiden, det hävdar jag bestämt”. Det var lika aktuellt 1964 som 1994.

Cornelis kom fram i en annan tid, då svensk BNP slog nya rekord varje år, då fabriksvisslorna tjöt hysteriskt och Sverige faktiskt välkomnade invandrare och såg dem som en tillgång och inte ett problem, då ungdomarna formerade sig i demonstrationståg som tillitsfullt marscherade mot framtiden, då allt faktiskt bara blev bättre. Ändå satt han där på soptippen och menade att visst, för var dag blir det bättre – men bra lär det aldrig bli.

Redan från första början såg han alltså människan som hon är: inte som romantiserande ideologier vill att hon ska vara och inte heller som svartsynta posörer påstår att hon är. Utan nyckfull, ömsom kärleksfull, ömsom krigisk, men alltid värd att få sin historia berättad.

Cornelis hade en distans till världen. Han lät sig sällan svepas med av glädjetågen. Det var som om han på egen hand genomskådat lögnerna och log överseende åt de som gick runt och inbillade sig att allt var bra. Han sjöng om välfärdssamhällets trasproletärer och om det svampformade molnet vid horisonten och han såg hela tiden igenom sprickorna i idyllen.

Han hade en attityd som de cyniska kallar cynism och de insiktsfulla kallar insikt. Han såg – jag upprepar det igen – människan som hon är: vindögd som Saskia, kärlekskrank som polaren Pär, gammal som Fredrik Åkare, bara ett barn som Cecilia Lind, ständigt i långa ärmar som Ann-Katrin. En ganska skröplig varelse, inget att hålla i när åskan går, men värd respekt för att hon alls står ut.

När Bert Karlsson satt i riksdagen hittade jag alltså Cornelis, som en flaskpost från en annan tid med ett gulnat meddelande som sa: ”Förtvivla icke! Vanvettet är inget nytt påfund”.

Hos Cornelis fanns ofta en axelryckning, en glimt i ögat, en tunga i kinden – det vi kallar just ironi, en sorts känslomässig sköld som bara hjälpligt dolde svärtan, smärtan och avgrunden. Jag såg en likhet i min egen generations hållning till världen, hur vi gick runt och satte citationstecken kring alla de stora orden, av rädsla för att framstå som pretentiösa, samtidigt som det dåliga samvetet knaprade på oss och vi aldrig lyckades dölja, ens för oss själva, att vi faktiskt brydde oss.

Jag kände aldrig Cornelis Vreeswijk. Jag träffade honom aldrig. Men jag är likväl förbannat tacksam för att han fanns.

Minnestal över Cornelis.

Ett hedersuppdrag är lagt till handlingarna. Lördagen den 12 november - på dagen 24 år efter hans död - samlades 2x700 personer i Katarina kyrka för att högtidlighålla minnet av en gammal gitarrkliare. Mitt i paraden av diverse storheter - Lill Lindfors, Finn Zetterholm, Claes Jansson, Björn J:son-Lindh och i synnerhet Nina Ramsby - poppade en illa klädd skåning upp för att läsa innantill från ett papper. Det här är vad han läste upp.

Godafton ungdomar. Kalle Lind heter jag. Jag brukar för enkelhetens skull kalla mig ”diversearbetare i kulturbranschen med särskild inriktning på skäggiga män i svensk nöjesindustri”. Jag har blivit ombedd att hålla det traditionella minnestalet över en saknad holländare och inget uppdrag i livet har gjort mig mer hedrad.

Jag träffade aldrig Cornelis Vreeswijk, jag var tolv år när han försvann och hade ingen koppling till den svenska musikscenen – jag är från Eslöv – men efter att ha lyssnat till honom dagligen under några decennier så tycker jag mig i alla fall ha ett hum om vad han stod för.

Hästen utan tyglar som vägen minns har sen länge tagit honom till landet som inte finns. Baderskan, den ljuvaste renskraperskan, har tvått hans knotor vita som snö. Vi har strött granris på hans bädd och låtit honom födas naken. Det är tjugofyra år sen vi tvingades inse att också hans kött var hö.

Få människor lär ha varit lika förberedda på döden som vår vän från IJmuiden. Genom hela sin produktion förhåller han sig till detta oundvikliga – ibland skrämd, ibland fascinerad, ibland lättad, men hela tiden klarsynt och förberedd. Han smakade på döden en gång – och enligt honom själv så smakade den inte illa.

Kanske hade han på känn att döden skulle ta honom tidigare än de flesta. Femtio år är normalt ingen ålder – för Cornelis var det en livslängd. Efter sig lämnade han en katalog så omfångsrik att även en hundraåring hade kunnat vara nöjd med mängden. Kanske visste han från början att hans tid var utmätt, kanske var det därför han levde i en sådan hastighet att han hann leva flera liv inom loppet för ett halvt.

Vad Cornelis räknade med att finna på andra sidan den floden Styx framgår inte helt av hans visor. I sin sista inspelade sång, som är en dikt, frammanar han en bild av ett sjunket kungarike där det är vackert och skönhet omger honom: ”grå som sagan, lyser som legender.”

Vad Cornelis hoppades att finna på andra sidan är, gissar jag, frid. Det verkar han inte alltid ha funnit i livet.

Men vad döden faktiskt innebar för Cornelis, vilket han själv kanske inte vågade hoppas på, var pånyttfödelse. ”Döden ger liv” sjöng han, i Glimmande nymf, skriven av en annan dödsbesjungare, som kanske egentligen syftade på den lilla döden, som är mycket snuskigare än den stora.

Men även den stora döden kan ge liv. I Cornelis fall var det absolut så. Hur levande han än var medan han levde, är det inget mot hur han levt upp sen han dött.

I publiken idag sitter min äldste son. Han heter Leonard Cornelis.

Leonard Cornelis är, rent objektivt, världens bästa sjuåring. Under den gångna sommaren var han fixerad vid döden. En kusin till hans bästa vän gick bort i cancer, sex år gammal, och verkligheten visade upp sitt fulaste tryne mitt i sommaridyllen. Hur lägga fram detta för ett barn? Hur förklara det oförklarliga, hur göra det obegripliga begripligt?

En sexåring ska inte dö. En sexåring ska spela fotboll.

Denna grymma händelse ledde till att döden under en period blev det stora samtalsämnet vid middagsbordet hemma. I bilen spelade vi en samlings-cd med svenska sommarvisor. Leonard satt med cd-omslaget i handen och läste låt för låt: ”Olle Adolphson? Är han död?” ”Ja, det är han”. ”Evert Taube? Är han död?” ”Ja, det är han”. ”Ted Gärdestad?” ”Ja”. ”Beppe Wolgers?” ”Ja”. ”Astrid Lindgren?” ”Ja”. Det blev så klart ganska deppiga bilresor. ”Sven-Bertil Taube?” "… Jo, men han lever faktiskt! Det finns faktiskt de som lever också! ”Lill Lindfors?” "Ja för tusan! Hon är ju mer levande än nånsin!"

Så det fanns ljusstrimmor i det kompakta mörkret, och för att trösta ytterligare försökte jag förklara att man faktiskt kan finnas kvar även efter sin död: ”Tänk på att du heter Cornelis. Sjutton år efter att den förste Cornelis dog så fanns det en skäggig lirare som döpte sin förstfödde efter honom. Och så länge du finns och folk frågar dig vad du heter och varför så kommer vetskapen om Cornelis Vreeswijk att fortsätta finnas. Om du blir 83, och det är ju ingen ålder, vilket du blir 2087, så kommer det att finnas en Cornelis hundra år efter Cornelis.

Döden måste inte innebära död. Vi kan fortsätta leva. Det enda som krävs är att man skriver några hundra fantastiska låtar och framför dem på ett alldeles unikt vis i tjugofem års tid. Gör du bara det. Min son, så kommer även du att bli odödlig!”

Nåväl och skämt åsido: den fysiske Cornelis rycktes ifrån oss, men den andlige Cornelis är alive and kickin’. Cornelis kropp tålde inte vilka påfrestningar som helst, men Cornelis livsverk kan man utsätta för all världens prövningar. Man kan låta hans sånger stöpas om till dödsmetall och hiphop eller till och med sjungas av rosenkindade konfirmationskörer – de håller för det trycket. Sångerna innehåller en sorts sanningar som aldrig går att ljuga bort.

Det är förstås omöjligt att säga om Cornelis låtar kommer att sjungas om hundra år. Jag antar att det kommer att vara så, men historien är nyckfull och orättvis. Jag äger ingen kristallkula och hade jag gjort det hade jag ändå inte trott på den.

Men så länge somliga spöar sin fru med dunder och med brak, så länge somliga tänker mest på heroinet, så länge somliga går med trasiga skor, så länge somliga slänger en handgranat istället för att ta en omväg på några steg, så länge somliga ger varandra små små trevliga djur, så länge somliga tittar för djupt i glaset och glömmer sina onda rus, men också så länge somliga skrattar visor och sjunger skämt – så länge somliga av oss fortsätter med det så kommer Cornelis åtminstone att vara relevant.

Ett i raden av alla dessa hedersuppdrag.

Det är naturligtvis ingen big deal för mig, tvärtom så nära vardagsmat man kan komma, men jag kommer att hålla det årliga minnestalet över Cornelis Vreeswijk. Det gör jag i och för sig varje år, men den här gången kommer det att vara offentligt och inte bara nåt som min familj tvingas lyssna till istället för bordsbön.

Som sagt: för mig är det här inget särskilt. Jag ska bara stå på scen med Lill Lindfors, Finn Zetterholm och Nina Ramsby - halva min skivhylla - som ska sjunga några trudelutter av Cornelis - andra halvan av min skivhylla - och sen säga några tänkvärdheter om en man som jag insisterade på att döpa min förstfödda efter. Sånt gör jag hela tiden. Jag  känner ingen prestationsångest. Min avföring är lika jämn som alltid. 

Förra året var det Åsa Linderborg som talade. Året innan dess Lasse Berghagen. Året innan dess poeten och konstmusikpionjären Bengt Emil Johnson. Jag upplever inte att detta sällskap av professionella agitatorer, personliga vänner och nyskapande konstnärer är särskilt förpliktigande. Vad har Åsa Linderborg att säga om klassperspektivet hos Cornelis som inte jag har? Vad har Berghagen att säga om sjuttiotalets nöjesscen som inte jag har upplevt? Vad har Johnson att säga om de poetisk-musikaliska kvaliteterna hos eklektikern Vreeswijk som inte jag för länge sen noterat?

Jag kommer antagligen inte att lägga nån större vikt vid det där talet. Det blir väl några gamla anekdoter - visste ni att Cornelis träffade ett par transor en gång? - och så citerar jag lite ur "Brev från kolonien" och går av. Herregud, jag vet inte hur ofta jag får olika pojkdrömmar serverade på en silverbricka med lite extra kräppapper. 

Vad ni än gör: kom inte och titta. I så fall kan ni lika gärna komma och titta när jag knyter mina barns skor.

Tauppe-5 i politisk inkorrekthet: plats 2.

Fritiof Andersson är en rask och käck och mångsidig man: "charmör, sjöman och cowboy, musiker, artist". Han har blivit hard up i Kina, rånad i Shanghai, suttit hos pirater uti pant, gift sig med dotteren till mördaren Tu Wai, skjutit en gorilla med skepparens karbin, dansat tango i Samborombon, dansat tango i Nizza, dansat det ena där, dansat det andra där, kurtiserat, konverserat, blivit akterseglad, bott i en råkall lya på Södermalm samt slagit ihjäl en mörkhyad gentleman och suttit på kåken för dådet.

Det är en av de första gångerna vi träffar Fritiof som historien om dråpet berättas. Visan heter "Fritiof Andersson" och tolkas sällan nuförtiden. Det kan bero på att den långa berättande texten och den entoniga melodin inte känns relevanta 2011, men det motsägs av att Håkan Hellström sjöng "Möte i monsunen" när han gästade Sven-Bertil Taube på Grönan häromsistens. Snarare är det så att "Fritiof Andersson" innehåller ord och tonfall som lätt skulle göra folk illa till mods 2011.

Redan Evert Taubes egen presentation av visan tävlar i Sverigedemokraternas favoritgrenar: kvinnoskräck och rasförakt. Taube må vara ursäktad av sin tid och sin kontext. Vad Jimmie Åkesson har för ursäkter står skrivet i stjärnorna.

Havet, om än aldrig så skönt att skåda, döljer under en ofta leende yta mången risk för en sjöman. Kvinnan är - så länge hon befinner sig på land - i det stycket lik böljan blå. Visan handlar därom, samt om två negrer och en polis.

I visan hamnar den frejdige och muntre karlakarlen Fritiof i klorna på en lömsk och förförisk kreolska - "akten er, I sjömän, för kreolskorna de små!" - på Paséo de Colón i Buenos Aires. Han tar henne i famn, ty - "så gör en sjöman när han går i land". Detta skulle han naturligtvis inte ha gjort: när han vaknar upp på morgonen har skeppet gått och själv sitter han inlåst under kreolskans krog:

En man med ett skägg presenterar stolt: En annan man med ett skägg! (Som skriver om en tredje man med skägg!)

Det är med vördnad jag för första gången någonsin presenterar en gästpenna på denna blogg. Jag har valt honom med omsorg: mannen som en gång gav oss Häpnadsväktarna och Fönster mot tegelväggen, Werner, Preben och Jöns (med parhästarna Werner, Preben respektive Jöns). Jag talar förstås om - och här är det lämpligt med en standing ovation - Åke Cato).Häromsistens nedkom jag med en ny skrift med den klatschiga titeln "Hej bröder - lyssna nu till min historia! Personligt om Cornelis sångvärld". Strax efter förlossningen var bokens illustratör Jimmy Wallin uppe hos Cato, vars flitigt nyttjade dator har sin boplats i centrala Malmö, i ett helt annat ärende. Ärendet var för övrigt Karl-Alfred - to be continued.

Samtalet de båda emellan kom dock delvis att kretsa kring en annan kedjerökande gammal sjöman, vars kostintag dock inte främst bestod av spenat: Cornelis Vreeswijk. Cato fick min bok av Wallin och tackade troligen artigt enär han är en väluppfostrad man.

Det ena ledde till det andra, och det andra är alltså liktydigt med nedanstående vandring nerför Catos Minnens Boulevard. Jag vet inte om Cornelis Vreswijk var snäll, men han hade snälla ögon.

Det är dom jag saknar när jag tittar på bilder av Hans-Erik Dyvik Husby som spelar titelrollen i filmen Cornelis. Visst är Husvik porträttlik, men han saknar sin rollgestalts ögon.

Cornelis var förstås en del i det Stockholm där jag tillbringade närmare trettio år. Som nöjesjournalist, först på Expressen och sen på Aftonbladet (i likhet med Gösta Ekman i en känd sketch kunde jag aldrig bestämma mig) träffade jag Cornelis flera gånger och gjorde mer eller mindre framgångsrika och läsvärda intervjuer med honom.

Och eftersom han var en man som insåg vikten av att göra ett gott intryck i media var han förstås alltid lika vänlig och tillmötesgående.

Jag kände aldrig Cornelis personligen (vem gjorde förresten det?) men i början av åttiotalet kom våra vägar att korsas, bokstavligt talat eftersom vi bodde på samma ö, Storholmen, i Stockholms allra innersta skärgård: ön ligger bara ett par hundra båtmeter från Lidingölandet.

Då hade han strax innan gift sig med sångerskan Anita Strandell, en dam jag kände sen tidigare. Tillsammans med Diana Nunez och Inger Öst hade Anita startat en sånggrupp som jag och min dåvarande samarbetspartner Björn Barlach hade döpt till Tre Damer.

Denna väna och synnerligen välljudande damtrio förekom här och där i nöjesvärlden, men blev väl aldrig någon av de stora grupperna. Inte förrän någon - det skulle inte förvåna mig om det var den driftiga och företagsamma Anita - föreslog att Cornelis och Tre Damer skulle göra en krogshow tillsammans.

De medverkande beslöt att snacka ihop sig med Björn och mig och tillsammans företog vi en arbetsresa till Åland. Det var kanske inget särskilt lyckat val med tanke på Cornelis grava alkoholism, och sjöturen blev mer stormig än självaste Ålands jäsande hav, men resan gav resultat och Björn och jag började skriva texter.

Det var inte så mycket texter som behövdes för det mesta som skulle framföras var av naturliga skäl författat av Cornelis. Men vi fick ihop några lysande texter för konstellationen på scenen. Detta kan jag säga utan att förfalla till skryt och skräpp, för det var mest Barlach som skrev.

Showen som hade premiär på Bacchi Wapen i Gamla stan blev synnerligen lyckad. Bland annat framförde de fyras gäng Dansen på Sunnanö av Evert Taube.

Vad ser ni då, herr Rönnerdahl, kanske min nya kjol? sjöng flickorna.

Ja den och kanske något mer, sjöng Cornelis och fortsatte: Ta hit en bra fiol!

Det fanns en sådan i kompbandet, trakterad av en polsk invandrare vid namn Kajtek Wojciechowski (han var för övrigt under några år gift med Diana Nunez). Kajtek var djupt musikaliskt bildad och utbildad på musikkonservatoriet i Warszawa. Damerna fäste en blomsterkrans på violinistens änne och sjöng: Där går en dans på Sunnanö till Rönnerdahls fiol.

Inte ett öga var torrt i lokalen...

Föreställningen bandades och har sänts flera gånger i tv. Anita har sagt mig att showen på Bacchi är det hon är mest stolt över i sin karriär och jag är böjd att säga detsamma. Jag skrev inte så mycket, men jag kom med en del idéer som förverkligades på scenen.

Anita kämpade länge för att hålla ihop äktenskapet med Cornelis, men spritdjävulen var en alltför svår rival och efter många tappra försök var sångmön och sångaren tvungna att ge upp och gå skilda vägar.

Men fru Vreeswijk har väl förvaltat sin exmakes texter och har gjort flera turnéer i hans anda.

Som sagt, på Storholmen stötte vi på varandra då och då, Cornelis och jag, men mest höll han till på de blånande fjärdarna. Inte med metspö i nån liten grönmålad eka, om det nu var det ni trodde; ack nej, herr poeten hade, så socialist han var, försett sig med ett jättelikt schabrak till motorbåt i flera våningar och med betydande antal dånande hästar i motorn.

Över huvud taget tror jag inte att poeten i så värst hög grad levde upp till sin roll som samhällsförbättrare och De Arbetande Massornas Hjälte. Han hade ett mycket gott öga till lyxprylar av alla de slag.

Men för fan, så mycket stålar som han diktat och sjungit ihop tycker jag det var honom väl unt att få leva lite loppan.

Och snäll var, det tror jag i alla fall. Innerst inne.

Han hade i alla fall snälla ögon.

EPILOGUnder ett av mina sista år i Stockholm träffade jag Cornelis på en uteservering vid Odenplan. Det var en tragisk upplevelse. Sjukdomen hade brutit ner honom och den tidigare frodige och frustande trubaduren var nu bara en så kallad skugga av sitt forna jag, en liten mager och i förtid åldrad gubbe. 1987 dog han, men hans poesi lever som aldrig tillförne.

Deleted scene: Jag och Bosse Lidén.

I dagarna - som av en slump samtidigt som en biofilm på samma ämne släpps lös - nedkommer jag med boken "Hej bröder - lyssna nu till min historia!" Det är en bok om Cornelis Vreeswijk, eller mer bestämt om några av de över 500 låtar han hann skriva i andningspauserna mellan snedstegen och klavertrampen. Nedan en text som inte riktigt höll måttet för den färdiga boken, men som ändå ger en fingervisning om tonen och ambitionen."JAG OCH BOSSE LIDÉN"
Text och musik: Kris Kristofferson ("Me and Bobby McGee").
Svensk text: CV.
Utgivningsår: 1974 (lp:n "Getinghonung").

Mönstra' av i Narvik, 30 grader kallt
i sandaler, skjorta och ett par jeans
Åkte tåg till Kiruna, klämde ett par malt
Hade ganska trevligt, vad jag minns
Och jag plocka' fram gitarren och spelade för flickorna
medan Bosse sjöng och spelade på kam
Och det dunkade i skenorna och konduktören sa,
medan Norrlandståget dundrade fram:

"Är man fri så är man fri - och inget mer med det!
Frihet kostar allt, du har min vän!
Mönstra på en båt igen, sen får vi välan se
Hoppas att du får en bra kapten
- bra för dig och bra för Bosse Lidén!"

Inget ord är mer rock'n'roll än "yeah". "She loves you - yeah yeah yeah" (The Beatles). "Pressure pressure I got pressure, oh yeah, oh yeah, oh yeah" (The Kinks). "Yeah, yeah, I wanna be black" (Lou Reed). "Yeah, yeah, yeah, do the Harlem Shuffle" (Rolling Stones m.fl.). "Run away run away from the pain - yeah yeah yeah yeah yeah" (Aerosmith). "Jah live, children, yeah" (Bob Marley). "We say yeah!" (Hep Stars).

För att bestå av en stavelse och fyra bokstäver, varav tre vokaler, är det ett sällsynt uttrycksfullt ord. Beroende på sammanhang kan det uttrycka vad håken som helst: njutning, tillfredsställelse, otillfredsställelse, kåthet, aggression, hat. I extrema fall betyder det dessutom just vad det betyder: "ja". Inte minst är det effektivt utfyllnadsljud om man behöver ett läte för rytmens skull.

Alla svenskspråkiga rockskalder har dock tvingats konstatera samma sak: "yeah" funkar inte på svenska. Svenskan är ett bra språk för att göra sammansatta ord ("bombhögern", "gråsosse", "soppatorsk", "skomakarlåda") eller konstruera adjektiv av substantiv (dagens skånska förskolebarn kallar positiva saker för "ägiga" eftersom de "äger", det vill säja vinner/dominerar), men det är inget vidare känslospråk.

Folk som gillar att prata om nationalsjälar kan säkert breda ut sej om varför det förhåller sej så; jag nöjer mej med att konstatera att svenskan fattas relevanta synonymer till "yeah". Fraser som på amerikanska låter sexuellt desperata - "a-bop-bop-a-loom-op a-lop-bop-boom" - låter som dagisramsor på ärans och hjältarnas språk.

I början av 1990-talet packade rockikonen och kajalkungen Joakim Thåström sina fuzzboxar och drog till Amsterdam för att göra olyssningsbar industrirock på engelska. I en intervju uttryckte han nåt som nästan liknade glädje - i Thåströms värld är glädje inget man stoltserar med - över att äntligen få sjunga "yeah". Avundsjukt hade han noterat hur Borlängebandet Sator, som gjorde tungrock på dalaengelska, alltid kunde bränna iväg ett "yeah" och injicera låtarna med Rock.

På rak arm kommer jag bara på två svenskspråkiga artister som testat att faktiskt använda "yeah" i ett svenskspråkigt sammanhang. Den ena är mjukpopparen Martin, kallad "Rymdrakets-Martin" efter en av sina minor hits, som fick en fjärdeplacering med "(Du är så) Yeah Yeah Wow Wow" i Melodifestivalen 1999. Den andre är Cornelis Vreeswijk, som aldrig dristade sej att slänga in ett nonchalant "yeah" i utrymmet mellan två strofer.

Frågar ni mej så lyckades Cornelis bättre. Cornelis hade en förmåga att få sina poser att inte låta som poser, som om "yeah" var det naturligaste ordet i världen för en svensk holländare. I "Jag och Bosse Lidén" petar han inte bara in "yeah". Han använder också "wow", "oh", "mmmmmm" och "nynnynnynny". En språkmedveten man som Cornelis Vreeswijk använde troligen inte de ljuden av en slump. Det var de orden som behövdes för att uttrycka just det där just då.

Nu ska det säjas att låten ju bygger på singer/songwritern Kris Kristoffersons "Me and Bobby McGee". Det americanakryddade countryblueskompet inbjöd säkert naturligt till häftigare bluesexcesser än vanligt. I bakhuvudet torde Cornelis, som alla andra, haft Janis Joplins inlevelsefulla tolkning, med ett närmast epileptiskt wail-parti som crescendo.

Men poängen är att det funkade. "Yeah" gifte sej lika bra med "Narvik" och "Kiruna" som med "New Orleans" och "Kentucky coal mines".

På ett sätt är det fullt logiskt. Cornelis kunde få rader som "törhända ni jagar standard" eller "lilla söta hönan Agda/ hon blev blåst på ovansagda" att låta nästan naturliga. Då vore det väl håken om han inte kunde blåsa liv i också den banalaste av bluesklichéer.

"Jag och Bosse Lidén" är ytterligare ett exempel på Cornelis självklara sätt att stöpa om andras ord till sina egna. Kristoffersons original utspelar sej - naturligtvis - i USA och beskriver en av de där planlösa rastlösa resorna över kontinenten som amerikaner är så övermåttan förtjusta i. Huckleberry Finns flotte längs Mississippi, Woody Guthries tågluffande genom det arbetande USA, Sal Paradises påtända biltripp i "On the Road", Peter Fonda och Dennis Hopper bakom toklånga framgafflar i "Easy Rider" - allt är skärvor i en stor mosaik om Det Drömda Landet.

Sverige, som visserligen är ett stort land för att vara så litet, lämpar sej inte riktigt som spelplats för dylika storslagna berättelser. Burt Bacharachs och Hal Davids mäktiga "24 hours from Tulsa", om en långtradarchaufför som hamnar på erotiska irrvägar på väg hem till sin älskade, blev på svenska "15 minuter från Eslöv". Långtradaren blev en moped. Dusty Springfield blev Östen Warnerbring.

Det är med andra ord inte helt smidigt att översätta den amerikanska mytologin till svenska. Det visar också det första försöket som gjordes att klä Kristoffersons ord i svensk språkdräkt. Lalla Hansson gjorde "Anna och mej" 1971 och valde att låta berättelsen stanna kvar i USA (även om de i andra versen gör en lika hastig som oväntad avstickare till Tokyo):

Stack iväg från ingenting, sökte mej ett mål
klädd i skjorta, jacka och ett par jeans
Anna fann en gammal båt och i grevens tid
tog oss ända ner till New Orleans
Jag tog upp ett munspel ur min tomma, slitna ficka
och blåste trött när Anna sjöng en blues
Och en vindpust blåste, vissla skönt
och Anna klappa takt
Vi kunde snart var låt som folk på båten sjöng

Frihet är ett lustigt ord som täcker ingenting
Ingenting är värt nåt men är fritt
Va ihop var enkelt då när Anna sjöng en blues
Va ihop var skönt och lätt för mej
Skönt och lätt för oss, Anna och mejLalla Hansson var en av alla dessa halvunga män med gitarr som drev runt i det svenska musiklivets sjuttital, släpande på en ryggsäck med ljumma Löwenbräu och Dylanideal. "Anna och mej" är ingen dålig text, men heller ingen bra. Bluesromantiken, New Orleans-båten och den märkliga meningsbyggnaden ger mej samma associationer som Carl Johan De Geers parodiska kioskdeckartitel - "Kyss mig dödligt".

Hansson var gissningsvis så marinerad i uramerikansk rockmytologi att berättelsen för honom kändes fullt naturlig, men fortfarande känns texten som en översättning och ingen tolkning. Och har man ett munspel i fickan så är inte fickan tom.

Och som översättning är den fortfarande inte tillfredsställande: "Frihet är ett lustigt ord som täcker ingenting" betyder inte samma sak som "Freedom's just another word for nothing left to lose".

Vreeswijk gjorde istället resan till en Taubeartad sjömanssång som ligger närmare en svensk tradition. Trettigradig kyla i sandaler låter som klassiskt sjömansskryt. I Vreeswijks andra vers far berättaren från Malmö till Brasilien, blir av med passet "i någon konstig stad" och hittar kompisen Bosse av en slump på en bar i S:t Louis. Den osannolika berättelsen ekar av Fritiof Anderssons skroderande om hur han blivit "held up i Kina", "rånad i Shanghai", "suttit hos pirater uti pant" och gift sej med "dottern till mördaren Fu Wai".

"Är man fri så är man fri och inget mer med det" är visserligen inte Cornelis största ögonblick som textmakare - jag har läst raden tretti gånger på raken och kan fortfarande inte se att den har några poetiska dubbeltydigheter - men vittnar i alla fall om en självständighet gentemot originalet.

Sen kan man ha diverse invändningar mot själva begreppet "frihet", som återkommer som ett mantra i den anspråksfullare rocklyriken och inte minst är ett av Ulf Lundells favoritord (hans roman "Friheten" tar 797 sidor i anspråk). Ganska många män som förläst sej på Hemingway och Kerouac har lovsjungit friheten.

Att vara fri har betytt att stå utanför de borgerliga konventionerna, att tänka större än det förkättrade etablissemanget, att vara oberoende, rebell och outsider. I praktiken har det ofta inneburit "fri att bedra min fru", "fri att ta en måndagsblecka" och "fri att inte ta ansvar för ungarna".

Frihet kostar för all del allt du har, min vän. Den brukar också kosta rätt mycket av vad din omgivning har.

Varning! Ett inlägg med väldigt mycket hud!

Det här är ett klassiskt skivomslag. Någon tyckte någon gång att det var en utmärkt idé att illustrera Cornelis varsamma uppdatering av Taube-katalogen med en naken trubadur i fören på Vispråmen Storken. Kanske syftar bilden på insjungningen av Taubes "Nudistpolka". Kanske ska det signalera skärgård och natur och sånt där som Taube gillade. Kanske var det bara ett sätt att säja "hej! Det är 1969 och vi är så satans frigjorda!"

På den tiden skrämde det hursomhelst inte bort några skivköpare. Plattan sålde som penicillin efter Bokmässan. Taube tackade en gång Vreeswijk "för vänligheten" på gemensamma stamkrogen Den Gyldene Freden. Tio år senare hade herr C dock en malande känsla i kroppen att Mäster Taube faktiskt aldrig lyssnade på skivan och att det i så fall kanske berodde på den där hudmassan. Herr C sa sej till och med ångra bildvalet.

Själv sitter jag i detta nu och korrläser ett bokmanus om den där holländaren som jag engagerat mej osunt mycket i. På omslagets framsida sitter, som sej bör, en bild av holländaren himself. På omslagets baksida tyckte jag, i all ödmjukhet, att det skulle passa utmärkt med en bild av bokens författare. Följaktligen lurade jag min fotograferande förläggare längst ut i Sibbarps småbåtshamn för att göra en parafras.

Detta, vill jag understryka, har inget med exhibitionism eller narcissism att göra. Det är en allusion och det är något mycket fint.

Cornelis leeft!

För den som råkar vara ohälsosamt intresserad av en sen 23 år tillbaka avliden trubadur med skägg och en viss fixering vid alkohol, finns den holländska dokumentären "Cornelis leeft!" på svensk dvd.

Den säjer ingenting om Cornelis liv eller verk i stort - vill man ha en första ingång bör man istället köpa Tom Alandhs film "Cornelis" eller Klas Gustafsons bok "Ett bluesliv" - men kommer med några fascinerande pusselbitar om karlns karriär i hemlandet. Han hade nämligen en sådan. Också.

Under några perioder under sitt extremt stormiga liv for Vreeswijk ner till Nederländerna, för att hälsa på mamman som flyttat tillbaka redan på sextitalet, för att ducka för fogden, för att ducka för nån annan, förhoppningsvis för att nån gång träffa sin son som bodde hos farmor under hela skoltiden, men också för att spela in låtar och turnera. Han blev ett namn. Han fick några hittar, bland annat "Veronica" i översättning.

Sen försvann han lika fort från den nederländska radarn och framstod väl där som ett some-hits-wonder. Få holländare brydde sej om att läsa svenska medier och bilda sej en uppfattning om att den där figuren som flaxade förbi faktiskt var en levande - och efter sin död än mer levande - legend på andra sidan kontinenten.

Det måste vara förbryllande ur ett holländskt perspektiv. Det är som om vi plötsligt skulle få reda på att, säj, Totte Wallin sjungs i holländska skolklasser, har en park i Amsterdam uppkallad efter sej och fortfarande säljer tusentals plattor årligen på tulpanmarknaden. På filmen vittnar svenska musiklärare, artister, förbipasserande om karlns betydelse. Vad förvånad man blivit om det visade sej att "Ryska posten" hade gått upp i den holländska kanon och sjöngs av gatumusikanter och skolbarn.Trots att jag läst det mesta som finns utgivet om Vreeswijk, har jag aldrig riktigt fått kläm på hur hans nederländska karriär såg ut. Han var febrilt aktiv på den svenska skivmarknaden under sexti-sjuttitalen och ovanpå det många inhemska spelningar, turnéer, krogshower och teaterföreställningar och ovanpå det vittnas det om långa blöta perioder och ovanpå det några voltor och ovanpå det ett par äktenskap och ovanpå det långa vistelser i Norge och Danmark, där han gjorde plattor och turnéer och tidvis bodde.

Hann han dessutom spela in plattor på modersmålet och turnera där?

Uppenbarligen. Sin största holländska hit efter vad jag förstår, "De nozem en de non", "Raggaren och nunnan" (förvirrande nog konsekvent kallad "Flickan och nunnan" på textremsorna till "Cornelis leeft"), fick han redan 1966. Då rullade maskineriet kring den fräcke trubaduren på högvarv här hemma (vilket som nu var hemma). Nån tid att följa upp den där slagdängan fanns inte då.

Några år senare lämnade han sina upptäckare, Anders Burman och Börje Ekberg på Metronome, med buller och bång och vredgad över att de försökte få honom att betala skatt.

Han skrev istället kontrakt med Philips, ägt av multinationella tysk-holländska Polygram, och verkar sen ha släppt ifrån sej nån LP varje gång han var hemma hos mamma med smutstvätten. Philips har stora planer och plattor på tyska och engelska planeras bredvid svenska och holländska.

Den holländska blir i alla fall av - han gör på nytt succé i Holland runt 1972 med översättningar av tidiga svenska hittar och lite Bellman. Bellman ansåg han sej extra lämpad att tolka eftersom hans holländska med tiden blivit någt arkaiserad och inte helt i takt med tiden.

Och så försvinner han på nytt. Men kommer strax tillbaka för att åter försvinna.Sammanlagt gör han sex LP i Holland, en med Victor Jara som han alltså översatte från ett språk till två andra, en med tolkningar av den amerikanske folksångaren Jim Croce som han aldrig översatte till svenska. Ett par låtar - "Skyddsrumsboogie" bl.a. - skrivs först på holländska och översätts några år senare till det tillskansade språk som trots allt låg bäst i munnen på honom.

I "Cornelis leeft!" hör vi några Bellman-översättningar som han uppenbarligen sjungit in till samma musikaliska bakgrunder som han och Björn J:son-Lindh skapade till hans första svenska Bellman-LP.

De insjungningarna är fortfarande outgivna i Holland. Vilket är väldigt symptomatiskt. Cornelis kastade sej av allt att döma in i projekt efter projekt, och det verkar fullkomligt slumpmässigt vilka som i slutändan blev nåt.

Man kan säja att hans holländska karriär var som hans liv i övrigt: tämligen rörlig och tämligen rörig.

Mitt favoritcitat ur en Bengt Sändh-bok.

Trubaduren, retstickan och födgeniet Bengt Sändh har inte bara skrivit skabrösa visor, fotograferat, startat mykologiska sällskap, fördjupat sej i origami, varit engagerad i antividskepliga föreningen Vetenskap och Folkbildning samt startat en snusfabrik. Han har också skrivit ett gäng böcker av skiftande genre och kvalitet.

"Cornelis i mitt minne" handlar en del om Cornelis Vreeswijk och väldigt mycket om Bengt Sändh. En passage handlar om hur gitarrgubbarna på sjuttitalet bildade YTF, YrkesTrubadurernas Förening. Sändhs bror Rustan - jag låter bli att kommentera namnet - stiger in i handlingen. Författaren Sändh lyckas berätta en massa om Rustans förehavanden utan att egentligen berätta nånting:

Min bror Rustan hade ett år tidigare drivit Trubadurtjänst med den äran, där hade han bokat jobb åt mig och ett tiotal kollegor så upplägget stod ganska klart. Min bror hade även haft andra verksamheter igång så nu satt han och skakade galler.

Och det är vad vi får veta om Rustan Sändh i boken. Medge att man gärna hade hört mer.

Genrer Gud glömde 4: den antispanska Spanienschlagern.

På sjuttitalet fick man inte åka till Franco-Spanien på semester. Eller rättare sagt: det fick man så klart, men det var moraliskt förkastligt eftersom man på sjuttitalet tyckte det var viktigt att visa solidaritet med mördade och förtryckta folk. Därför utgick en propå från svenska vänstern att Spanien skulle bojkottas.

Det meddelandet gick dock inte riktigt fram till den icke-upplysta klassen. De åkte kors och tvärs till Kanarieholmarna och Mallåkra och lyssnade på trallar med rysansvärda budskap som "Viva Espania!"

I Ulf Dagebys a.k.a. Sillstryparns "Doin' the omoralisk schlagerfestival" besjungs inte bara Abba - "lika döda som sillkonserver" - och Stikkan Anderson - "ett cyniskt svin" - utan också de schlagerstjärnor som leende besjöng den spanska solkusten:

Men garotteringar och mord
det skiter dom i
och svänger på fascistkärringkjolenTes möter antites, visste redan Hegel och det blev en av grundstenarna i den marxistiska teorin. Sliskiga spanienhyllningar med fejkflamenco och kastanjetter fick en motreaktion i proggens och trubadurvänsterns satir- och patosvisor.

Mest spridd bland de anti-spanska spanska dängorna blev Hoola Bandoola bands "Juanita". På Afzelius patenterade revolutionssentimentala vis berättas om en kämpe som slagits i spanska inbördeskriget och förälskat sej i Juanita, som gett "de andra kraft och glöd", och vars söner fyrti år senare åker för att solbada, stöttande samma regim deras far bekämpat. På stranden möter de Juanita, faderns ungdomsförälskelse, som ger dem en avbasning:

Så ge er av!
Jag är trött på era svängar!
För ni fördröjer
bara frihetens stund
Då ni borde veta
att turisternas pengar
är som honung
i förtryckarnas mun

(Jag hävdar f.ö. att "trött på era svängar" är ett nödrim. Visst, det är väl inte omöjligt att hon är trött just på deras svängar, men är det verkligen det viktigaste för henne att förmedla? Känns den meningen verkligen helt naturlig?)

"Juanita" lånar melodiskt och arrangemangsmässigt diverse spanska klanger. Mer än ett dansband gjorde så småningom coverversion. Det är en alltigenom förskräcklig låt. Jag skulle aldrig avslöja för nån att jag alltid sjunger med med stort engagemang och pekfinget taktfast hyttande mot tänkta lyxturister.

Cornelis gjorde "Po-rom-pom-pon", som är mer implicit i sin kritik av svenskar som åker på svinfestresor till militärdiktaturer. Franco-regimen finns i bakgrunden, i fokus står Cornelis sedvanliga fylletorskar:

Se Spaniens måne lyser
på fattiga barn som fryser,
på Johansson ifrån Mora
och på en bedagad ... jorå!

Det handlar mer om svenskens/den semiciviliserade människans behov av primitivitet, sangria och fallna fruntimmer än om förtryckarregimen. Och som vanligt föredrog Cornelis att besjunga de små människorna, inte bara när det kom till hjältemod utan också korruption:

Polisen går runt och sprätter
Han snor dina cigaretter
Och om du är snorkig mot'en
så skjuter han dej i foten
Men be honom i förtrolig ton
så fixar han all slags prostitution
för där har han provision

Musiken är omisskänligt spansk, rentav lånad från Juan Solano, som jag inte vet nånting om men rent fördomsfullt gissar har latinskt påbrå.Stefan Demert och Jeja Sundström gjorde med "Las Kvalmas" en text i samma anda som Cornelis, kanske ännu något mer anklagande mot den okultiverade populas som brände sina surt förvärvade på grisfester till falangismens ära:

I Las Kvalmas
- har du varit där nån gång? -
Har du inte det så res dit
I Las Kvalmas
är det alltid sol och sång
Där finns massor av billig sprit

Du kan supa dej full på bara en sex-sju spänn
Du kan träffa din närmaste granne ifrån nord
Spanska maten du slipper att pina i dej den
Det finns ställen som har smörgåsbord

Och mitt i de vällustiga skildringarna av det vulgära folkets härjanden, så kontrapunkteras framställningen med små påminnelser om varför det faktiskt fanns skäl att tänka över vart man reste och vilka regimer man gödde:

Någon bit från lyxhotellen
bor spanjorer i plåtruckel bara
men låt samvetet flyga och fara
Där behöver du aldrig gå in

Dan Berglund - en annan av den här bloggens följetänger - var också inne och tassade på ämnet. På dubbelkassetten "10 års kultur i partiets tjänst", utgiven av KPML(r) 1981, en av ytterst få dubbelkassetter jag alls har haft i min ägo, finns låten "Juan Paredes". Skriven apropå att några misstänkta ETA-terrorister avrättats av fascistregimen utan vidare rättegång.

Givetvis finns den svenske turisten och den skuld han vägrar ta på sej med i låtens fond:

När solen gått upp uti Spaniens land
och musiken har tystnat för gott
Då somnar turisten med flaskan i hand
med ett fnask som knappt kostade nåt
Men det blåser, det blåser en viskande vind
- man har mördat fem på en gång!
Juan Paredes, i gryningen
skall Spanien sjunga din sång

1996 gjorde Hoola comeback-turné. Innan "Juanita" drogs av predikade Afzelius från scen om att Spanien nu var Franco-fritt och att det därför var okej för Afzelius om nån i publiken ville åka dit. "Men", tillade han, "fan ta den som åker till Turkiet".