De är inte kloka, de där Romare.

Det händer att man läser böcker om gammal tevehistoria, och det händer att man stöter på namn som inledningsvis inte säger en nånting, men som får alltmer färg och form och struktur ju fler böcker man plöjer. Ett sådant namn är Kristian Romare - troligen ringer inte särskilt många klockor hos genomsnittssvensken, troligen några fler hos genomsnittsbloggläsaren. (Och ja, jag har letat en bild utan att hitta någon. Har ni någon liggande så mejla.)

Kristian Romare beskrivs i standardverket Finrummet och lekstugan (Dag Nordmark, 1999) som en som "snart skulle göra sig känd som en av företagets mest kulturradikala medarbetare". Han var en av eldsjälarna bakom teveprogrammet Multikonst, som inte bara refererade konst utan också, likt en tidnings kultursida, ville föra upp frågor på agendan.

I programmets mest berömda inslag (1967) höll konstnären Clas Engström ett föredrag kring sin hustru Pye Engströms (vi kommenterar inte namnet Pye, det är att göra för lättköpta poänger) skulpturserie "Lek för vuxna" (ja, det är knullstatyer). Föredraget innehöll diverse "runda ord", som på nåt vis blev ännu rundare av att Per Oscarsson syntes i publiken när Clas Engström höll föredraget.

Denna historiska incident - då "kuk", "fitta" och "knulla" sades för första gången i svensk public service -  ledde till krismöte på Sveriges radios ledning:

Styrelsens ordförande, landshövdning Per Eckerberg, utfärdade en allvarlig varning för det ökade självsvåldet, en företeelse som enligt hans mening hade lång traditon inom Sveriges Radio, och pläderade för hårdare styrning av enskilda programarbetare. Radiochefen hade inget att invända. Tvärtom gjorde han klart att nu var dags att statuera exempel.

Jag vet inte hur väl radiochef Olof Rydbeck lyckades med sitt uppsåt. Producenten och programledaren Kristian Romare lät i alla fall inte sin kulturradikalism falna. Fortfarande enligt Finrummet och lekstugan ville han inte använda televisionen "som ett indoktrineringsinstrument för en borgerlig konstuppfattning". Julafton 1974, för den som tyckte granen var borgerlig, hade därför hans programserie Folkets historia i bild premiär.

Så beskrivs Romare i en bok som vinnlägger sig om att vara neutral i omdömena. Carl Johan De Geer, själv konstnär och kulturradikal (väl? Redde Åsa Linderborg och Björn Wiman egentligen ut vad ordet betyder i sin debatt härom året?), passade på att göra en Romare-parodi så fort han fick chansen - i den så kallade barnserien Tårtan (1973):

En natt sover Frasse över på bageriet och gör en tårta som han kallar för Livets Mening. Frasse förklarar sitt konstverk: Marsipancitronen och vetekransen står för kampen mellan surt och sött i tillvaron och Livets Mening är en kub av ren mandelmassa. Det avsnittet är en parodi på Kristian Romares konstprogram som fanns på 60-talet och i början av 70-talet i TV. Sedan gör Janos en mer summarisk förklaring när Inez Svensson ska köpa den och säger "Den går att äta". (Cristel Nyqvist: Om Tårtan och andra verk av Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer, 1997.)

Även om CJDG inte säger det uttryckligen i det citatet så har han andats det mellan raderna i andra sammanhang: Romares program var något pretentiösa, för att inte säga högtravande, för att inte säga pinnrövade.

Bilden av en gammal Sveriges Radio-arbetare kompletteras till slut av Nils Petter Sundgren, public service liberala alibi under sjuttiotalets vänsterår:

Intelligentast och giftigast av de röda jesuiterna var John Sune Carlsson, tråkigast Kristian Romare, en lundensisk konstkritiker som bedövade meningsmotståndare med en malande progressiv jargong. Jag tror att han medvetet gick in för att trötta ut meningsmotståndare till dess de somnade, varpå det blev möjligt för honom att få igenom de mest befängda förslag. [...]

Jag har inte så god karaktär att jag avstår från att berätta en Romare-historia som jag hörde när TV2 fyrtioårsjubilerade i slutet av 2009. Under ett uppdrag utanför Stockholm bad Romare filmteamet komma in i hans rum för en meditationsstund innan det var dags att gå till sängs. När teamet kom in i hans rum hade Romare tänt levande ljus framför ett porträtt av Lenin. (Nils Petter Sundgren: Inte bara bio, 2010.)

Majestätiska spiror.

Ingen hade så många författarpolare som Olof Lagercrantz, vilket inte är att undra på. Som DN:s kulturredaktör höll han deras öde i sina händer; han kunde sänka dem med recensioner, göra dem arbetslösa, sätta dem på piedestal. Och ju mer de strålade desto mer föll ljuset på honom. 

Därför är det inte så konstigt att han förhöll sig mycket ambivalent till dessa narcissister, egon och förvuxna blöjbarn som slogs om stolarna i Akademien och gav Nobelpris till varandra. I de dagbokanteckningar som gavs ut härom året - Vid sidan av - kan han kasta sig mellan förakt och beundran på bara några veckor. 

Lite konstigare är hans fixering vid sina kollegors/konkurrenters/anställdas/vänners utseenden. Han noterar verkligen efter varje möte med Taube hur långt ner i pannan Taubes hår hänger och uppehåller sig länge vid att Harry och Moa Martinson har samma hattstorlek. 

Annars följer Lagercrantz åsikter om vännernas utseenden Lagercrantz åsikter om vännerna i stort. När de är sura på varann tycker Lagercrantz att de är "obehagliga", när allt är frid och fröjd ser vännerna "magnifika" ut. Ingen kan ha haft så måga polare med magnifika utseenden som Olle Lagercrantz.

Men av allt som får en att rynka pannan, studsa till och se undrande ut så är följande passage om Erik Lindegren - han som djärvt nog hade begynnelsegemen på mannen utan väg, geniförklarades och gick in i prestationsångest och alkohol - den mest iögonenfallande:

Erik Lindegren är magnifik och majestätisk. Jag skulle kunna tänka mig honom i sobelpäls med gyllene kedja och skunkmössa. Kanske härstammar han från renässansfurstar eller från ryska storfurstar. Hur tjock han än är - i duschen blir man förbluffad över hans stora svällande mage som tycks börja strax under hakan och sluta först där den väldiga lemmen i majestätisk prakt hänger ned - är varje gram hos honom levande, vitalt, skinande.

Oproggiga barnböcker: Fred Y. och den farlige dr Snook (1968).

När Nils-Olof Franzén inte skrev de lågmält underfundiga böckerna om den sluge redaktör Agaton Sax, skrev han biografier om Mozart och Molière. Han skrev också den mest uttalat anti-kommunistiska ungdomsbok - undantaget sorgligt framlidne riksdagsledamoten Johnny Munkhammars (M) spänningsroman Skuggan och det mystiska dokumentet (2011), som skildrar hur en typ elvaåring hjälper sin kompis farbror att avvärja ett statligt övertagande av farbroderns fabrik i öststaten Mordurien - som jag hittat på svenska språket.

Och så var han ju chef för ljudradion i sjutton års tid (1956-1973).Fred Y. och den farlige dr Snook från märkesåret 1968 är ingen särskilt spännande bok, vilket kan vara en av orsakerna till att den knappt existerar i litteraturhistorieskrivningen. Spänningsmomenten blir aldrig särskilt spännande: tolvårige Tommy kidnappas och övermannar sin kidnappare och springer genom en skog och ringer till sin mamma på tre-fyra sidor och hjärtat hinner liksom aldrig klättra upp i halsgropen.

Intressantare är då den politiska retoriken. Franzén skriver från samma lidelsefulla pro-demokratiska liberala ståndpunkt som Herbert Tingsten eller Per Ahlmark eller Vilhelm Moberg, om än med avsevärt mindre gester. I ett land, som kan vara Sverige, är det val om bara några dagar när en man mördas, till synes av en fotbollshuligan.

Det visar sig då att huliganen är en anhängare av den populistiske doktor Snooks pöbelparti, och den mördade en tidningsförsäljare som vägrat saluföra doktor Snooks lögnaktiga blaska Sanningen.

Den andre titelpersonen, Fred Y., är redaktör på tidningen Morgon-Nyheterna. Han har ett samtal med grannpojken som utmärks mer av sin ideologiska tydlighet än sin naturlighet:

- Doktor Snook vill att alla tidningar ska skriva bara det som passar honom och hans regering - om han kom till makten, vill säga - men något så ruskigt ska vi väl inte behöva tänka oss. Därför skriker han att tdiningarna ljuger, att dom lurar folket, att dom är köpta av förtryckare och så vidare.

- Fy farao, vad ruskigt! Men varför är han så arg just på tidningarna? Är det därför att dom flesta tidningar är emot honom?

- Det kan man säga. Men inte bara därför. Utan också därför att tidningarna - många tidningar som får skriva vad dom vill - och som diskuterar och ofta grälar med varandra - alla dessa tidningar är en så viktig del av allt det som vi tycker att vårt samhälle ska ha och ska vara: ett samhälle där var och en får säga vad han vill - utan att kränka andra, förstås - och där man får tro vad man vill, får rösta fritt, får välja vilka riksdagsmän man tycker bäst tar vara på ens egna intressen, och vara klädd som man vill, se ut i håret som man vill ...

Ingen ska alltså ta ifrån protagonisten hans patos. Även författaren är tydlig med vad han tycker:

Doktor Snook och hans parti uppskattade detta system, som kunde ge dem möjligheter att komma till makten. Men skillnaden mellan detta parti och de andra var så stor som någon skillnad kan vara. Alla partier ville komma till makten, det vill säga få in så många representanter i riksdagen, att de kunde regera och vinna omröstningarna. Men de kunde aldrig tänka sej att försöka krossa de andra partierna, eftersom de alla ansåg att folket självt hela tiden skulle bestämma vilket eller vilka partier som skulle regera fram till nästa val, två år senare, då folket på nytt skulle få säga sin mening och, kanske, välja en ny regering.

Läsupplevelsen i Fred Y. och den farlige doktor Snook ligger knappast i språket eller storyn. Det intressanta är att den framstår som så ensam. I en politisk tid, där inte minst barn- och ungdomslitteraturen politiserades, stod den på en ensam ideologisk hylla. Doktor Snook kan lika gärna vara nazist eller fascist - han representerar ett totalitärt tänkande - men 1968 var Brezjnev och Walter Ulbricht och Gustáv Husák aktuellare än Hitler och Mussolini. 

Mycket proggbarnlitteratur är för all del anti-auktoritär och anarkistisk, men om den nån gång tar upp De Stora Ideologierna så är den i bästa fall knäpptyst om öststatskommunismen. Den kommunism som praktiserades i Kina, på Kuba och i Nordvietnam placerar den in nånstans på en skala mellan helt okej till det bästa som hänt människan.

Tråkigt dock att så viktiga påminnelser fick en så språkligt ointressant och förströdd form som i Fred Y. och den farlige doktor Snook. Samme man som gav oss de knastertorrt prilliga slapstickromanerna om Agaton Sax fick nåt missklädsamt salvelsefullt i tonfallet när De Viktiga Frågorna skulle avhandlas.

Vilket är mänskligt men gäspigt.

Kursiv i taket.

Det här är kanske inte en bok som alla läst. Den kom 1991 och handlar om Ray Adams, flickidol i sextiotals-Sverige åren innan gitarrpopen slog igenom på allvar. Det är Ray Adams på bilden. Han ser ut lite som om Jan Rippe fått en son med någon av Jan Rippes revykaraktärer.

Ingmar Norlén har skrivit boken. För honom har jag den största respekt efter att en gång ha sträckläst hans bok om Johnny Bode. Johnny Bodes levnadsöde var dock något intressantare än Ray Adams - och kanske intressantare än alla andra levnadsöden - och den här boken får mig kanske inte att ticka på samma sätt. Ray Adams verkar ha varit snäll. Han var sjöman i ungdomsåren. Han investerade sina poppengar i en tvättinrättning. Han har varit engagerad i Sveriges Pensionärers Intresseparti. Han köpte en gång ett mögelhus i Uddevalla. Han var norrman och hette egentligen Ragnar Asbjörnsen.

Den enda gången jag egentligen studsar till under läsningen rör det inte en biografisk detalj, utan en typografisk. På gamla dar (Adams dog 2003) drabbades Adams av en otrevlig åkomma. Norlén skriver:

"Dessutom drabbades Ragnar av cancer i tjocktarmen, vilket ledde till att han sedan dess bär påse på magen."

Det är den där kursiveringen jag inte riktigt begriper. Hur ska den tolkas?

Kursivering rekommenderas ibland när man för in ord och uttryck från andra språk ("Micke Dubois humor utmärktes inte alltid av fingerspitzgefühl") eller som är fackbenämningar/hittepåord ("Steffo Törnquist kallar sig njutningsapostel"). Jag kan till äventyrs gå med på att "påse på magen" kan ses som ett specialistbegrepp (även om jag gissar att våra gastrologister hellre använder nåt latinskt), men inte är det så speciellt att det skulle vara svårbegripligt för människor utan fem och ett halvt års utbildning?

Min korrläsare hävdar alltid att man ska kursivera alla ord som inte står i SAOL. Nu har jag för all del ingen SAOL tillgänglig, men visst borde både "påse", "på" och "mage" stå med där? "Mage" står troligen i obestämd form, men om alla ord som inte är i grundform ska kursiveras borde ju meningen ha skrivits "Dessutom drabbades Ragnar av cancer i tjocktarmen, vilket ledde till att han sedan dess bär påse på magen".

Somliga använder också kursiv för titlar på t.ex. böcker. Men inte tvingade väl tjocktarmscancern Ray Adams att bära runt på en bok med titeln "påse på magen"? Någon sådan bok verkar inte finnas. När jag slår in "påse på magen" på Lunds universitetsbiblioteks sökmotor får jag bara träffarna "Livskraft: att leva med stomi" och, av dunkel anledning, "Sikelej, sa kamelen - sång- och danslekar från hela världen".

Kursiv kan också användas för emfas, när man t.ex. vill skapa någon form av skräckstämning ("och när jag öppnade dörren mitt i natten så stod jag plötsligt öga mot öga med Rikard Wolff"). Så kan för all del fallet vara här; tanken på att behöva bära min avföring externt skrämmer i alla fall mig. Men samtidigt känns det närmast som en förolämpning gentemot Adams om hans biograf Norlén vill få läsarna att rysa av obehag inför hans ofrivilliga påbyggnad.

Varför dessa tre ord understrukits i Ray Adams-biografin förblir således en gåta. Eller ett mysterium. Eller ett frågetecken.

Får man vara hur ful som helst i TV?

Gunnar Arvidson hör till den där typen av tevepersonligheter som i tio, tjugo, trettio år är en institution i rutan och sen är bortglömd i samma sekund som han pensioneras. Inga minnesprogram ägnas någon som lagt sin tid på Sveriges magasin, Café Sundsvall och Läslustan, tidningarna noterar förstrött hans frånfälle och sen är han lika okänd som de flesta andra människor. Knappt ens Youtube tar sitt ansvar. Runt trettio sekunder Arvidson är vad som bevarats.

Igår satt du limmad på landets alla teveskärmar, idag har du några ynka träffar på Google, imorgon kommer absolut ingen att få impulsen att googla dig.

Kvinnan föder gränsle över en grav, det glänser till av ljus ett kort ögonblick innan det blir natt igen.

När jag var liten pratade vuxna omkring mig om Gunnar Arvidson, så som man pratar om folk som varje kväll dyker upp bland begoniorna i vardagsrummet och pratar förtroligt med en. Människor hade åsikter om Gunnar Arvidson, trots att han på klassiskt SVT-manér framstod som harmlösheten själv. Eller kanske just därför. Jag vet inte riktigt vad folk i allmänhet tyckte om honom, de tyckte väl att han var mysig. Han brukade bära hysteriska cardigans, vilket på den tiden konnoterade till mys och inte till ungkarl med lätt antydan till psykos.

Kunde man inte reta sig på nåt annat hos Arvidson, kunde man alltid konstatera att han inte var Adonis. 1977 satte Expressen helsidesrubriken: ”Gunnar Arvidson. En fet, ful, skallig, medelålders kille”. Det har Arvidson själv berättat, i en Röster i Radio/TV-krönika som jag av någon anledning har sparat. Arvidson fortsätter i krönikan:

Samma förnämliga kulturtidning skrev, fast bara över futtiga tre spalter: ”Får man vara så ful i TV som Gunnar Arvidson?” Det skall medges att jag den gången hajade till en aning, det var så att säga en ny vinkel, åtminstone för mig.

Artikeln var skriven av Hemming Sten – jag vill minnas att han kom fram till att det var tillåtet, alla sorter ska visas upp i TV – och om denne man är att säga att han vid sidan av recenserandet födde upp får i Sörmland. Det bör ha gett honom oöverträffad sakkunskap att bedöma folk i TV. Det är, om jag förstår det rätt, samma teknik.

Det var antagligen jobbigt för Arvidson – som inte var vackrast ens bland SVT-gubbar – att Sveriges största tidning ägnade så mycket trycksvärta åt hans dubbelhakor. Med tiden framstår Arvidson ändå som nån sorts vinnare: om Gunnar Arvidson är bortglömd så är Expressens självutnämnda teveombud Hemming Sten in i helvete bortglömd.

Bortglömd, bortglömdare, Gunnar Arvidson. In i helvete bortglömd, in i helvetaste bortglömd, Hemming Sten.

Herre, lär mig inse att jag skall dö och hur få mina tillmätta dagar är, inse att jag är förgänglig. En handfull dagar är allt du ger mig,för dig är min livstid ett intet. Bara en vindfläkt är människan, som en skuggbild vandrar hon kring. Bara en vindfläkt är skatterna hon hopar, hon vet inte vems de en gång skall bli.

Frågequiztävlingssvar! Och vinnare!

Likt Monica Dominique i Zick Zack får vi börja med att be om ursäkt. Något blev fel. Quizen skulle ut i cyberrymden exakt 12.00 i tisdags. Jag skrev den dock ett stycke tid innan dess, tryckte ”spara” och gick och la mig. På morgonen insåg jag att rss-flödet tydligen fångar upp också de förinställda inläggen, en funktion som bäst skulle kunna recenseras med ”vanvettig”.

I praktiken spelar det inte någon roll att vissa fick chans att titta på frågorna tidigare än andra – fortfarande är det flest rätt som gäller, och flest rätt kom in senare än så. Men åter igen ber hela quizredaktionen – inklusive Ola Olsson – om ursäkt. Det som inträffade ska inte kunna inträffa. Frågesportens svar på frågorna om frågesport lyder:

1) Alla ser ju att gubben på bilden är Nils Erik Baehrendtz, programledare för ”Tiotusenkronorsfrågan”, och att pojken är akvariefiskexperten Ulf ”Hajen” Hannerz. Vilken av följande tävlande med vidhängande smeknamn var aldrig med i de första årens Tiotusenkronorsfrågan/Kvitt eller dubbelt?

Svar: Evabritt ”Askonsdagen” Raumert är fullkomligt påhittad. Hade hon funnits så hade hon antagligen tävlat i ämnet påskdagar.

2) Vilken svensk författare tävlade i Nya tiotusenkronorsfrågan i ämnet proffsboxning 1973?

Svar: Torbjörn Säfve, för sina sufiska vänner känd som Ali Touba. Han knockades dock av Olof Johansson, för svenska folket känd som ”Mr Boxning” alternativt "Jisen". Ej att förväxla med Centerpartiets argaste ordförande.

3) Vad hette Pekka Langers och Carl-Uno Sjöbloms geografiska frågeshow?

Svar: Vem vet var? Ej att förväxla med Hur gör djur?

4) Apropå geografiska frågesporter så gjorde ju Ingvar Oldsberg På spåret. Men vad hette hans historiska frågeshow i SVT?

Svar: På året. Så klart. Detta var den enda fråga (förutom 11) som ingen kunde, vilket gjorde mig chockad. På året – med Björn Hellberg som domare – sändes från Liseberg (så klart) sommaren 1998 och gick ut på att tävlande skulle gissa sig fram till vilka år på nittonhundratalet som olika saker hände.

5) I vilket program ingick nöjesfrågesporten Från Poppe till Pippi?

Svar: Söndagsöppet. Programledare var Ulf Larsson, som nog aldrig var gladare än just då, och domare var Arne Nilsson, mest känd som ”domare” (alltså sekundräknare) i Gäster med gester (ett cv som inte direkt imponerar).

6) Vilken s-politiker, under en period Sveriges second lady, publicerar regelbundet sina egna Melodikryssetsvar på sin blogg?

Svar: Enn Kokk, gift med f.d. talman Birgitta Dahl. För övrigt en fråga som förvånansvärt många kunde: ingen blir gladare än jag över att vetskapen om att en obskyr gammal sosse bloggar om ett dammigt P4-program är common knowledge.

7) Vilken tevelegend utövade krypskytte mot Arne Weise när denne norpat åt sig programledarskapet för lekprogrammet 21 1977? (Enligt Weises egna memoarer, ska tilläggas.)

Svar: Lennart Hyland. Mer i ämnet här.

8) Vilka var Bell och Bom?

Svar: Att Bell var Fredrik Belfrage är kanske inte att undra på, men varför Ingvar Oldsberg kallades Bom tog det mig många år att få reda på. Åter igen är det Lennart Hyland som är boven i dramat. När Oldsberg var ny på tevesporten kallade Hyland honom ”den där Oldsbom”. Oldsberg var då snabb att kontra med att uppstudsigt kalla nestorn för ”Hyfjäll”. Sen blev de goda vänner, förenade i sina stora intressen: idrott, sprit och rampljus.

Bell & Bom var för övrigt ett lekprogram som gick ut på att folk under en vecka skulle lära sig att t.ex. gå på lina eller rida på delfiner. Ett koncept inte olikt - för att inte säga direkt identiskt - med de Hyland brukade bygga sina program efter.

9) Från vilket program är bilden hämtad och vem ledde det?

Svar: Supersvararna med Lars-Gunnar Björklund. Ej att förväxla med Minnesmästarna med Åke Strömmer. Eller Notknäckarna med Carl-Uno och Pekka. Eller Galenskaparna med After Shave.

De tävlande på bilden är till vänster Stellan Sundahl och till höger inte Brolle Jr.

10) Vilka klädfirma stod för Magnus Härenstams Jeopardykläder?

Svar: Oscar Jacobson. När jag själv tävlade i sagda program försökte en kvinna komma Härenstam närmare genom att berätta att hennes son, som tävlade i samma program, var ättling i rakt nedstigande led från Oscar Jacobson själv. Härenstam var nog bara måttligt imponerad men höll professionellt god min.

11) Hur mycket kom Kalle Lind hem med efter att ha varit med i tre omgångar Jeopardy?

Svar: 3000 kronor samt en helg på Selma Lagerlöf Quality Hotel & Spa i Sunne (exkl resa). I de tre program jag var med i kunde ingen av oss finalfrågorna. De två första gångerna satsade jag fegast och kom därför vidare. Frågor/svar jag stupade på: den judiska sjuarmade ljusstaken, bödeln i Prag samt en egyptisk dödsgud, son till Ra. (Tretusen kronor täckte bara precis mina resor t/o/r Malmö-Stockholm, vilka man fick betala själv.)

Ett par kommentarer till återkommande (fel)gissningar: ”Sagolika Sverige” var visserligen ett historiskt program med Ingvar Oldsberg, men ingen frågeshow (och fasen vet om det ens visades i SVT?), Peter Pedersen (V) är boxningskunnig och lär ha tävlat i teve i diverse sammanhang, men var inte med i just ämnet proffsboxning i just Tiotusenkronorsfrågan nämnda år. Pedersen är för övrigt inte författare. (Annars är ju Pedersen mest känd för att ha föreslagit byggande av en evighetsmaskin i ett debattprogram.)

Vem blev då den hysteriskt lycklige vinnaren? Föga förvånande, för dem som känner honom: Mattias Boström! Sherlock Holmes-expert, författare till viktiga böcker, förläggare, Wordfeud-stjärna, sudoku-kung och dessutom nörd. Nio rätt av elva möjliga! Boken "Människor som har haft fel" - känd från TV4 - kommer i ett signerat ex - eventuellt till och med signerat av författaren - på posten! Grattis!

Petter Nilsson gissade närmast på fråga 11 (ett grytset från Le Creuset, en spahelg i Sunne och 200 spänn), Tompas helgardering med att svara "Östergötland" på samtliga frågor resulterade i ... låt mig räkna en gång till ... noll rätt.

Så fort jag stökat undan lite andra viktiga grejer (... kommer inte på nåt just nu) så kommer fler ordinare blogginlägg. Kanske om när Hyland lät släpa hem en tvättäkta Lucia från Västindien. Alltså från Sancta Lucia. Har man en så bra ordvits så är det klart att man ska lägga licenspengar på den.

Quizquiz!

Okej, nedan ett gäng frågor om legendariska svenska frågesportprogram. Först öppnade rätta mejlet vinner, lustigt nog, boken "Människor som har haft fel". Svar och vinnare avslöjas på torsdag åttonde december. Kryzza lugnt!

1) Alla ser ju att gubben på bilden är Nils Erik Baehrendtz, programledare för ”Tiotusenkronorsfrågan”, och att pojken är akvariefiskexperten Ulf ”Hajen” Hannerz. Vilken av följande tävlande med vidhängande smeknamn var aldrig med i de första årens Tiotusenkronorsfrågan/Kvitt eller dubbelt?

2) Vilken svensk författare tävlade i Nya tiotusenkronorsfrågan i ämnet proffsboxning 1973?

3) Vad hette Pekka Langers och Carl-Uno Sjöbloms geografiska frågeshow?

4) Apropå geografiska frågesporter så gjorde ju Ingvar Oldsberg På spåret. Men vad hette hans historiska frågeshow i SVT?

5) I vilket program ingick nöjesfrågesporten Från Poppe till Pippi?

6) Vilken s-politiker, under en period Sveriges second lady, publicerar regelbundet sina egna Melodikryssetsvar på sin blogg?

7) Vilken tevelegend utövade krypskytte mot Arne Weise när denne norpat åt sig programledarskapet för lekprogrammet 21 1977? (Enligt Weises egna memoarer, ska tilläggas.)

8) Vilka var Bell och Bom?

9) Från vilket program är bilden hämtad och vem ledde det?

10) Vilka klädfirma stod för Magnus Härenstams Jeopardykläder?

11) Hur mycket kom Kalle Lind hem med efter att ha varit med i tre omgångar Jeopardy?

Det sista får väl betraktas som en utslagsfråga. Den som kommer närmast vinner.

Mejla dina svar till lagomtjock@yahoo.se. Skriv gärna typ "svar på frågesportsquizen" eller dylikt i ämnesraden.

En man som döpte sig efter en krydda.

Erik Zetterström var son till Hans Zetterström och gift med Marianne Zetterström. Det säger få människor något idag. Som skribenter hette de Kar de Mumma, Hasse Z och Viola. Det säger nästan lika få människor något idag. Hasse Z var mannen bakom skämttidningen Söndags-Nisse, Kar de Mumma skrev en lastpall revyer och en vagnslast kåserier och Viola var ett av de skarpa pennskaften på den ängsliga medelklassens bordsprydnad numero uno, Vecko-Journalen.

Kar de Mumma var en maniskt produktiv skribent, verksam från arton års ålder till sin död vid 93, punktligt levererande minst en revy per år och minst ett kåseri i veckan i östermalmborgerlighetens husorgan Svenska dagbladet. Det blev en ansenlig mängd text han lämnade efter sig, i bästa fall att värma hyllorna på antikvariaten. 

Till skillnad från de flesta andra satiriska opinionsbildare lyckades Kar de Mumma faktiskt påverka samhället: genom intensiv propaganda i sin Svenskanspalt gjorde han de folkvalda uppmärksamma på att Karduansgatan i centrala Stockholm behövde enkelriktas. Det blev en enkelriktning - fast från fel håll. Trafiken flöt nu ännu sämre. Arga taxichaufförer döpte omedelbart om Karduansgatan till Kardemummsgatan. Källa: Kar de Mumma.

Fast allra mest känd blev han för sin, till mani gränsande, besatthet över att sätta upp trafikljus i korsningen Valhallavägen-Sturegatan. Det var kanske inte alltid de största frågorna han ivrade för, men å andra sidan visste han exakt var han hade sin publik (=på Östermalm) och vad de ville ha (=gnäll). Och de åt naturligtvis ur hans hand, inställde sig mangrant på Blanche och Södran för att se Stig Järrels årliga litanior till monologer, garvade så dubbelhakorna studsade åt tarvligheterna om Gunnar Sträng och gjorde Kar de Mumma till en förmögen man. Vilket gav honom än större inkomster att skatta för, vilket gav honom ännu mer inspiration att skriva ännu tarvligare tarvligheter om Gunnar Sträng.

Samtidigt är det orättvist att bara beskriva Kar de Mumma som en såssefientlig kungakonservativ kverulant. Han stod för all del några mil styrbord om mitten, men som alla stora humorister var han också en klarsynt betraktare av sin omgivning. Hans revytexter vimlar av reflektioner från Östermalmshallen, lättgroggskluckande disponenter och jägmästare med medaljer i hatten. Men Kar de Mumma ser på sin egen gynnade samhällsklass med otvetydig ironi: jägmästarens hustru får säga till mannen med de många medaljerna att "nu ser du ut som en riktig jägare".

För den lojt iakttagande Kar de Mumma var det aldrig nån hemlighet att klassmarkörerna var just klassmarkörer. Revyfiguren direktör Jonsson sätter fingret på sin klass fåfänga strävan efter förfining:

Jag har haft en liten middag. För disponent Samuelsson med maka, född Kvist. Hon tillhör Boråskvistarna. Det är mycket noga med det för det finns en gren i Halmstad också. Men dom är tattare. Och har inte lika mycket pengar. Men jag tror dom är bra mycket trevligare än Boråskvistarna. [...]

Det heter alltid att se folk på middag. Det är så tillgjort som det gärna kan bli. Egentligen borde det ju kort och gott stå: "Kom hem till oss och ät!" [...]

Till att börja med dög inte den ordinarie hemhjälpen. Hon var inte tillräckligt comme il faut, utan Inez skulle slå på stort å ha extra serveringshjälp, som man får tinga 14 dar i förväg. Svart klänning, vitt krås på huvud å bröst à 8 kronor i timmen. Det skulle liksom verka adel - trodde Inez. Men den lilla stiftsjungfrun kom inte förrän i sista momangen, när vi redan hade satt oss till bords, så hon hitta nätt och jämnt till matsalen utan irrade omkring inne i sängkammaren med en enkel cocktailbricka.

När Johannes Brost och Ville, Valle & Viktor ockuperade de berömda almarna i Kungsträdgården 1971, som Stockholms betongsåssar ville välta för en t-baneuppgång, lär Kar de Mumma ha dykt upp med sin Rolls Royce och uttalat sitt stöd för de unga långhåriga. Slutsats: för Kar de Mumma var förnuftet viktigare än lojaliteter. Och såssehat kan komma från både höger och vänster.

Själv läser jag Kar de Mummakåserier med en behållning som förvånar mig själv. De öppnar dörrar till en annan tid och en annan klass, kärleksfullt men skoningslöst skildrade, som Piraten på Östermalm istället för Österlen. De är inifrånskildringar av en privilegierad grupps attityder och nojor, lika påtagliga för den gruppen som strävan efter mat och rättvisa var för den samtida arbetarklassen, om än något lättare att behåna. De är den stinnmagades fyndiga beklagande över att lyxmiddagen han just tryckt i sig inte var lika bra som bordsgrannens.

Kar de Mummas texter är, kort sagt, sin tids Solsidan. Och ungefär lika roliga.

Du hänger väl med från början?

Jag tror inte ni fattar hur jädra mycket kaffe det rör sig om. Sjukt mycket kaffe kan man vinna. På Stingo. Inget konstigt med det.

Snapshot från en annan tid, en annan värld.

Rocktidningen Schlager 3/1983.