Kursiv i taket.

Det här är kanske inte en bok som alla läst. Den kom 1991 och handlar om Ray Adams, flickidol i sextiotals-Sverige åren innan gitarrpopen slog igenom på allvar. Det är Ray Adams på bilden. Han ser ut lite som om Jan Rippe fått en son med någon av Jan Rippes revykaraktärer.

Ingmar Norlén har skrivit boken. För honom har jag den största respekt efter att en gång ha sträckläst hans bok om Johnny Bode. Johnny Bodes levnadsöde var dock något intressantare än Ray Adams - och kanske intressantare än alla andra levnadsöden - och den här boken får mig kanske inte att ticka på samma sätt. Ray Adams verkar ha varit snäll. Han var sjöman i ungdomsåren. Han investerade sina poppengar i en tvättinrättning. Han har varit engagerad i Sveriges Pensionärers Intresseparti. Han köpte en gång ett mögelhus i Uddevalla. Han var norrman och hette egentligen Ragnar Asbjörnsen.

Den enda gången jag egentligen studsar till under läsningen rör det inte en biografisk detalj, utan en typografisk. På gamla dar (Adams dog 2003) drabbades Adams av en otrevlig åkomma. Norlén skriver:

"Dessutom drabbades Ragnar av cancer i tjocktarmen, vilket ledde till att han sedan dess bär påse på magen."

Det är den där kursiveringen jag inte riktigt begriper. Hur ska den tolkas?

Kursivering rekommenderas ibland när man för in ord och uttryck från andra språk ("Micke Dubois humor utmärktes inte alltid av fingerspitzgefühl") eller som är fackbenämningar/hittepåord ("Steffo Törnquist kallar sig njutningsapostel"). Jag kan till äventyrs gå med på att "påse på magen" kan ses som ett specialistbegrepp (även om jag gissar att våra gastrologister hellre använder nåt latinskt), men inte är det så speciellt att det skulle vara svårbegripligt för människor utan fem och ett halvt års utbildning?

Min korrläsare hävdar alltid att man ska kursivera alla ord som inte står i SAOL. Nu har jag för all del ingen SAOL tillgänglig, men visst borde både "påse", "på" och "mage" stå med där? "Mage" står troligen i obestämd form, men om alla ord som inte är i grundform ska kursiveras borde ju meningen ha skrivits "Dessutom drabbades Ragnar av cancer i tjocktarmen, vilket ledde till att han sedan dess bär påse på magen".

Somliga använder också kursiv för titlar på t.ex. böcker. Men inte tvingade väl tjocktarmscancern Ray Adams att bära runt på en bok med titeln "påse på magen"? Någon sådan bok verkar inte finnas. När jag slår in "påse på magen" på Lunds universitetsbiblioteks sökmotor får jag bara träffarna "Livskraft: att leva med stomi" och, av dunkel anledning, "Sikelej, sa kamelen - sång- och danslekar från hela världen".

Kursiv kan också användas för emfas, när man t.ex. vill skapa någon form av skräckstämning ("och när jag öppnade dörren mitt i natten så stod jag plötsligt öga mot öga med Rikard Wolff"). Så kan för all del fallet vara här; tanken på att behöva bära min avföring externt skrämmer i alla fall mig. Men samtidigt känns det närmast som en förolämpning gentemot Adams om hans biograf Norlén vill få läsarna att rysa av obehag inför hans ofrivilliga påbyggnad.

Varför dessa tre ord understrukits i Ray Adams-biografin förblir således en gåta. Eller ett mysterium. Eller ett frågetecken.

Troelltyg i tomteskägget.

Kurt Mälarstedts relativt nyutkomna biografi om Jan Troell berättar metodiskt om Troells märkliga filmargärning: hur den mycket försynte skåningen pendlat mellan att göra informationsfilm för Kockums och internationell storfilm med Gene Hackman, mellan kostymmastodontfilm med svensk skådespelarelit och anspråkslös dokumentär om en närradiostation i Trelleborg. Drivkraften är hela tiden kärleken till bilden och nyfikenheten på människan, aldrig Troells eget ego.

Troells och mitt temperament är väsensskilda: jag blir lätt rastlös av hans bländande vackra bilder av storslagna islandskap och fladdrande fjärilar, men jag har stor respekt för hans konstnärskap och tycker det är skönt att det i alla fall finns en svensk regissör utan tydliga diagnoser. Och "Utvandrarna" och "Nybyggarna" knuffar man inte från den piedestal där de sitter, hur besynnerlig småländskan än må låta.

Men det kanske mest fascinerande (med viss reservation) är bildmaterialet. Där ser man nämligen, svart på vitt och i färg, hur sent i livet Troell faktiskt skaffade skägg. Jag har alltid föreställt mig Troell som en synnerligen skäggig man. Inte narcissistiskt skepparkransig som Vilgot Sjöman eller pseudobohemiskt till-synes-vildvuxet-men-i-själva-verket-välansat som Sven Nykvist - utan bara genuint rufsigt och avslappnat ansiktsbehårad (lite grann som jag själv, för övrigt).

Den Troell jag ser framför mig när jag blundar - eller tittar i en aktuell tidning - är alltså den gamle Troell, numera åttio år men lika obestämbar i åldern som när han var femtiofem. Bokens bilder vittnar om att också Troell har varit ung och oskuldsfullt slätrakad:

I det tidiga samarbetet med Bo Widerberg - Widerberg skrev, regisserade och pratade, Troell sprang efter med kameran - är det till och med en gentleman i slips och trenchcoat som möter oss. Vi skriver tidigt sextiotal och Troell har tillfälligt lämnat sin tjänst som lärare för en utflykt i bildberättande som kom att vara femtio år. Samhället är fortfarande artigt och prudentligt och ansiktet följdriktigt lent som en bebisstjärt.Inte heller när han själv gjort succédebut som regissör med Eyvind Johnson-filmatiseringen "Uppehåll i myrlandet" har Troell låtit stråna spränga fram ur ansiktsmyllan. Det syns extra tydligt om man jämför med producenten Bengt Forslund, som bär  skägg. För övrigt den sortens skägg som vid den här tiden - mitten av sextiotalet - börjar populariseras av reklamare och som bäst ackompanjeras av en polotröja.Troell får sedan förtroendet, från den store Vilhelm Moberg själv, att filmatisera dennes livsverk, "Utvandrarna"-sviten. Svensk skådespelarelit - samt Eddie Axberg - slipar tungrots-r:en och SF öppnar stora portmonnän. Troell investerar en del av gaget i rakhyvlar."Utvandrarna" och "Nybyggarna" blir internationella succéer och tar Troell till Hollywood, där han gör västerneposet "Zandy's Bride" ("Pionjärerna") med Gene Hackman. Troell får egentligen inte stå bakom kameran för facket - på bilden gör han sig alltså skyldig till regelbrott - och känner sig allmänt vilse i den enorma produktionsapparaten. Olikt sina amerikanska generationskollegor - Francis Coppola, Martin Scorsese, Robert Altman, Brian De Palma - är han alltjämt slätrakad, vilket troligen undergräver hans auktoritet ytterligare. 1974 signalerade "skägg" i Hollywood "galenskap" och "galenskap" i sin tur "geni".

Troell återvänder för övrigt några år senare till Hollywood, för att göra katastroffilmen "Hurricane" ("Orkanen"), producerad av den legendariske Dino De Laurentiis. Fortfarande är han skägglös. Filmen blir mycket riktigt ingen succé.Tillbaka i Sverige sätts förberedelserna igång för en av Troells mest berömda filmer, "Ingenjör Andrées luftfärd", om en arrogant man från Gränna som skulle skriva historia genom att flyga ballong över Nordpolen men skrev historia genom att istället dö. Fortfarande under rekognoseringen - här utförd med tvärflöjt - är Troell helt kal om kinderna. Och nu skriver vi alltså 1979! Karln är fyrtioåtta år och har hittills aldrig visat upp sig med helskägg för fotograferna!

Först under själva inspelningen släpper Troell taget om sargen och hyveln. Orsakerna därtill kan vi bara spekulera i. Att det säkert var knepigt att hitta raktvål på Vitön kan vi gissa, och ännu bökigare att hitta såna där speciella uttag för rakapparater, men det hindrade inte killen till höger om Troell. Hursomhelst: först här, 1980, skapas den specielle Skägg-Troell som vi känner idag.Resterande bilder i boken talar sitt tydliga språk: från och med 1980 skapas en ny Troell, en man med ett skägg, som slutgiltigt gett upp hoppet om att nånsin få återgå till att undervisa skolbarn och som insett att han kommer att vara tvungen att viga återstoden av sitt liv åt filmskapande. 1991 poserar han framför affischen till "Il Capitano", och det är ungefär så här Den Riktige Troell sen för evigt ser ut i vår föreställningsvärld. 

Reprisinlägg: En skallig man med förkärlek för nonsens.

Med anledning av Stefan Wermelins och Staffan Schöiers nyutkomna, tittvänliga - men kanske något okritiska - kaffebordstegelsten "Yrke: Povel Ramel" vill jag återge en text jag av någon anledning skrev för tio år sen. Texten finns på min genant eftersatta hemsida, där absolut inget ändrats sen begynnelsen och som jag inte rekommenderar någon att gå in på, och citerades till allas överraskning av Gunilla Brodrej i hennes recension av Ramelboken i Expressen. Jodå. Inget jag vill skryta med, men som ämnet ändå kom på tal så.

Texten är skriven 2001, vilket märks på åtskilliga sätt. Min lillebror är inte längre femton, Lorryrepriserna är inte längre aktuella och jag är inte längre lika nöjd över finurliga skämt om George W Bush.

Ett lustigt kuriosum är att något av de olika Povel Ramelsällskapen för några år sen bad att få publicera den. Jag blev förstås smickrad och sa ja. Dagen därpå fick jag ett glatt uppmuntrande mejl från Mikael Ramel som tyckte jag förstått Povel. Dagen därpå fick jag ett nedslående mejl från Lotta Ramel som ville ta bort den eftersom den innehöll elaka påhopp på hennes kompisar. Huruvida den ligger kvar där idag har jag ingen aning om.

I dagens musik- och komikklimat är Povel Ramel missförstådd. På hemsidan febers nätradio häcklar popskribenterna Mats Olsson, Lennart Persson och Jan Gradvall Andres Lokko för att han tagit emot KaRamelodikt-stipendiet och gnäller över att Povel Ramels ande svävar över svenska raptexter.

Värst i sina angrepp har Peter Wahlbeck varit. Redan i den första intervjun jag läste med honom, i ett specialnummer i gamla – musiktidningen – Slitz om ”provosörer”, kallade han Ramel för ”en gammal artonhundratalsmoderat”. På scen har han gjort sig rolig över ramelska nonsenstexter som inte betyder nåt och i tidningarna har också han haft synpunkter på att Killinggänget inte nobbade hedersutmärkelsen från den komiske nestorn.

Jag är ledsen, Peter, men du har fel. Gud finns inte, kött är nyttigt och Povel Ramel är ett geni.

Vad Povel Ramel gjorde med svensk musik- och scenunderhållning saknar motstycke i svensk underhållningshistoria. Från att revyer varit utdragna spektakel där bara var tredje nummer var roligt, eftersom varje sketch och monolog skulle följas av ett balettnummer och en vansinneslång kuplett med kvinnlig eller – i fallet Karl Gerhard – manlig primadonna, blev de i Ramels varsamma händer ett pärlband av infall, där musiken svängde och humorn var vansinnig, överraskande, oväntad och kemiskt fri från nasalt gnäll på sosseregeringen.

Ramels egen revyform kallade han – liksom sitt företag – Knäppupp. En knäppupp inleddes redan ute i foajén där vaktmästarna bar vitrock och munskydd, och fortsatte sen med publiken in i salongen, där tjuvar sprang runt och jagade poliser, där en jägare med två riktiga labradorhundar gick och sköt ner fasaner som dråsade ner från taket, där en gottflicka gick runt och snaskade godis och vägrade sälja, där bänkarna var preparerade med bandspelare med förolämpningar.

I sin första Knäppupp 1952 - "Akta huvet" - gjorde Ramel sen entré hängande i en stålvajer, glidande över publikmassan. Efter finalnumret ”Följ mig uti regnet” fick publiken följa med ensemblen – ut i regnet, som brandkåren arrangerade. Allt dessutom gjort med vänlighet. I ett manifest lovade Ramel att hålla sig borta från två saker: politisk satir och slipprighet.

Trots att åren har gått, känns många av knäppuppnumren fortfarande relevanta, vilket inte kan sägas om t.ex. de aktuella Lorryrepriserna med bara tolv år på nacken. Stefan Sauks ”viktiga” påståenden i ”Tillfälligt avbrott” är fysiskt jobbiga att ta del av i fyraminuterspass, särskilt när han inte ens skämtar utan bara går runt och låter som när Max von Sydow i Sjunde inseglet, med uppenbar gasmage, vill ha ”vetschkap”. Det blir lätt så när någon, utan att ens anstränga sig om en komisk vinkel, tror sig ”leverera sanningar” (läs: skriker så högt att det inte hörs) och ”öppna publikens ögon” (läs: sparkar in öppna dörrar).

För även om tiden givetvis har sprungit ifrån också stora delar av Povel Ramels produktion, kan man fortfarande smittas av glädjen, lättheten, det opretentiösa anslaget. Ta till exempel visan om Karl Nilsson, där Ramel entonigt berättar om det tristaste av människoöden och i tolv-tretton verser redogör för det omständliga staplandet av brädor, bara för att konstatera i förbifarten att ”sen for jag till Amerika ett tag och hem igen”, är fortfarande rolig genom alla åtta minuterna. Jag spelade den för min femtonåriga lillebror – som gillar Marilyn Manson och Slipknot – och han skrattade i målbrottsfalsett.

Eller ta monologen om ”Ester”. Martin Ljung står nedanför fönstret till vad som visar sig vara en gammal flamma han varken sett eller hört av sig till på många år. Klockan är mitt i natten och han kommer med sin nya stora familj och tycker gott att Ester inte bara kan hysa in dem utan också plocka fram nåt att äta: ”ta vad du har, kyckling eller nåt”. Successivt förstår vi att han inte på något vis meddelat sin ankomst i förväg, och när Ester till slut slår igen fönstret och Martin Ljung fäller den på sin tid berömda repliken ”bannade fläskfia”, har hon publikens fulla stöd.

På något vis är monologen i fråga den ultimata våldgästarhumorn, vad gäller surrealism möjligen toppad av Monty Pythons ohejdade intrång med getter och nerpissade fruntimmer i Eric Idles romantiska middag, men inte i sin exakthet. Den aningslösa självupptagna ta-för-givet-mentaliteten analyseras i sin prydno och vartenda tonfall känner man igen från killen i klassen som alltid skulle bomma cash och försökte betala tillbaka i tomburkar.

Eller ta nonsensvisan ”Lingonben”, den felande länken mellan Alice Tegnér och ”Lucy in the Sky with Diamonds”, där humorn befinner sig på samma abstrakta nivå som när the elephant man plötsligt jazzar in i ”The Young Ones” och sjunger Diana Ross-hits i rutig kostym. Ord staplas på ord utan mening eller sammanhang, slussarna till Freuds undermedvetna står på vid gavel, Salvador Dalí tolkar Elsa Beskow och bröderna Marx kompar på luftfagott.

Utan att ens hört talas om meskalinkaktus sjunger Martin Ljung om Bluff och Spark och Tork och Kvark, som på något vis lyckas vara sex dvärgar, varav en är ful, en glad och en dum i huvet. Utan de för sammanhang så väsentliga konnektivbindningarna berättas sen om tomtefar som saknar eget hus i sin stora näsa, om slottet Drummeldrimp dit man inte får komma in om man inte behärskar struvbakningskonsten och om Per som är full av tomtar.

Martin Ljung framför den fortfarande på scen, och när han vid ett tillfälle kom av sig fortsatte publiken av tjugonåntings att sjunga åt honom. Visan skrevs 1957.

Även om Ramel många gånger sysslade med en referenshumor där själva referenserna blivit hopplöst inaktuella, står sig t.o.m. många av de numren. Ramel for fram som en furie genom den dammiga svenska underhållningen och gjorde vad ingen annan förstått att man kunde göra. Han slog ihop trist vuxenvals med det sista skriket från New Orleans, boogie woogie, och skapade rytmer som inte borde kunna finnas. Han gjorde blues på svenska innan Peps fått skäggväxt; i ”Gräsänkling blues” transkriberas sydstatseländet till svenska förhållanden och sången rör sig om den förödelse sångens jag själv förorsakat i lägenheten medan frun varit bortrest (problematiken är så knivskarp att Bergman, Ingmar alltså, ville filmatisera låten).

Han gav sig på schlagern, folkmusiken, studentsången, Bellman och idag nästan bortglömda figurer som Snoddas och Birger Sjöberg. Med ett osvikligt öra för språkets valörer silade han fram essensen ur Taubes alla hurtfriska sailorvalser, och destillatet – ”Balladen om Eugen Cork” – låter i ett landkrabbeöra kusligt exakt t.ex. ”Möte i monsunen”. Detta trots att alla sjötermer är ren gibbrish. När Taube själv hörde visan, lär han ha utbrustit ”Den där Ramel är allt en riktig räv!”:

I en show delar av Hassangänget gjorde 96-97, kallad ”Stockholm”, gjorde imitatören Lasse Sundholm en hysteriskt rolig Lundell-pastisch. Istället för den sedvanliga lundellska detaljfascinationen vad gäller geografiska platser, spritsorter, författare och växter, sjöng Sundholm med samma övertygade allvar om smågodis: Tutti-Frutti, Nickel, Fruxo.

Greppet är exakt detsamma som Ramel använde. Humorn ligger i den perfektionistiska analysen av förlagan där varje nyans i originalet får en förvriden motsvarighet i pastischen.

Det ska erkännas att allt Ramel signerat inte är roligt och att allt är långtifrån bra. Mycket är flåshurtigt, mycket är segdraget och under de sista tjugo åren har han på ett motbjudande självgott vis mest ägnat sig åt att leka med sina egna låtar.

Trots detta förtjänar Ramel ett upprättande hos en yngre generation, inte minst hos de som headnoddar till Bo Kaspers orkester på landets alla cappucinohak. Bortsett från några basgångar som plankats rakt av från Curtis Mayfield, vilar hela Bo Kaspers låtkatalog på den fjäderlätta, sköngungande och lojt tillbakalutade feel-good-stämningen i Ramels ”Ta av dej skorna”. Deras ständige textleverantör Wille Craaford erkänner öppet sin skuld till Ramel – jag minns en intervju från Just D:s riktigt grungesunkiga och halvalkade period där alla tre medlemmarna plötsligt avbryter reportern för att sjunga med i Ramels och Monica Zetterlunds niominutersduett ”Håll musiken igång” – och tvekade antagligen aldrig att ta emot KaRamelodikt-stipendiet.

Och inte minst borde tonfallet i Ramels produktion vara ständigt aktuellt. Ramel kom fram i ett svenskt femtiotal, präglat av samförståndsanda och framtidstro. Det är ingen slump att en av hans revyer och låtar heter ”De sista entusiasterna”, det är också fullt logiskt att många låttitlar består av optimistiska imperativ som ”Ta av dej skorna”, ”Håll musiken igång” och ”Knäppupp – relax – koppla av”.

Det sextiotal som krävde politiskt engagemang av varje kulturarbetare körde så sakteliga över Ramel, och varken i det flummiga sjuttiotalet, det lättvindliga åttiotalet eller det apolitiska nittiotalet fick han den revival som tiderna egentligen borgade för. Faktum är att alla tider är förtjänta av Povel Ramel.

När det autentiska vansinnet alltid framstår som ett djävulsverk – manifesterat i fundamentalistiska terrorister som bin Ladin och George W Bush – behöver vi som människor en varm, mild och omtänksam galenskap som hela tiden pekar på att det är värt att leva och att det finns all anledning att luta sig tillbaka.

Världen mår inte bättre av att jag lider, tvärtom lägger min självömkan bara sten på bördan. Det är djupt tragiskt att oskyldiga dödas, amerikaner såväl som palestinier, men inte hjälper mitt förfasande någon. Jag lägger på några heta vax från tiden då ”crazy” och ”dårpippi” var ledord i tiden, och går till jobbet med ett leende från örsnibb till örsnibb. Jag önskar att bin Ladin och Bush gjorde samma sak.

Män tycker om män och väcker Kalle Linds nyfikenhet.

Niklas Rådström har just kommit ut med "Stig", en bok om Stig Claesson, för folket Slas, för vännerna Stig. Slas var en gång kompis med Pär Rådström, Niklas excentriske pappa, författare, radioman och man i ropet. Pär Rådström dog relativt ung 1963. Femton-tjugo år senare blev istället Stig och Niklas vänner, manifesterande sin vänskap i bastubad och fredagsluncher.

Om sin relation med Pär - och Niklas - Rådström skriver Slas i den bitterljuva romanen "Om vänskap funnes" (titeln hämtad från en lapp Pär en gång lämnade till Stig - "Om vänskap funnes så vore vi vänner" - som representerar en livshållning vissa kallar klarsynt, andra pessimistisk). Tillsammans med Nils Claessons osminkade skildring av pappa Stig i boken "Blåbärsmaskinen" härom året belyser böckerna den mångfacetterade människan Stig Claesson från tre olika vinklar. Det är fascinerande, gripande, hjärtknipande.

Ingen - allra minst sonen - sticker under stol med att Stig Claesson kunde bete sig kräkaktigt. Niklas Rådström har ett vackert språk, metaforrikt utan att vara sökt, tämligen fritt från favoritord som man som läsare lätt stannar upp och retar på sig (jfr Sjöwall-Wahlöös "trankilt" och "lugubert", Göran Häggs "garotterade"). Minst tre gånger noterar jag dock att Rådström använder ordet "arrogant" för att beskriva en av sina bästa vänner. Det fanns väl helt enkelt inget bättre.

Slas verkar ha haft en benägenhet att prata skit om kollegor samt be folk dra åt helvete. Inte alltid på goda grunder. Hans roman "Brev från en hembygdsgård" inleds med ett motto av Nobelpristagaren Pär Lagerkvist: "Nej, dra ni åt helvete allihopa! Dra åt helvete!" Det representerade väl ett begripligt klassförakt - Stig Claesson glömde aldrig att han gått på Sofia folkskola och kunde aldrig riktigt förlika sig med dem som inte gjort det - men också en sorts machoideal som känns ofräscht 2010.

Niklas Rådström är ingen lustigkurre. Det roligaste jag vet att han har bidragit till är manuset till "Bröderna Mozart", som jag absolut inte minns som nån skrattfest. Därmed inte sagt att han inte har humor. Han återger vällustigt hur Stig Claesson sträckt fram näven till Lars Gyllensten - Svenska akademiens ständigt skitnödige sekreterare - och sagt "Tjenare Lasse, jobbar du kvar?" Enligt Rådström skrattar han högt varje gång han kommer att tänka på tillfället. 

Den här sortens böcker triggar igång nåt hos mig. Varje gång Rådström medvetet mörkar och anonymiserar måste jag veta vem han egentligen syftar på. Håren reser sig på mina armar när jag läser dunkla formuleringar av typen:

Ingen kan väl påstå att Stig var det största föredömet bland gudfäder, men han var i alla fall bättre än min egen, en namnkunnig filmrecensent vid en av Stockholms största dagstidningar vars enda bedrift i relation till mig bestod i att han var den ende kritiker som skrev ner en film kring en operauppsättning som jag bidragit med manus till.

Jag gissar att Rådström vill att jag ska bli nyfiken. Hursomhelst går jag i fällan, reser mig från sängen, väcker eventuellt några sovande barn på vägen, rusar ut ur sovrummet och in på kontoret. Där griper jag "Svensk filmografi 1980-1989" och bläddrar fram till anteckningarna om just "Bröderna Mozart". För jag är ju inte dummare än att jag genast begriper vilken film Rådström syftar på, där får han ju vara diffusare om han inte vill hänga ut någon.

Under rubriken "Pressreaktion" finner jag idel lovord. Det stora undantaget heter - och här blir ju inte den som kan sina gamla filmkritiker förvånad - Jurgen Schildt. Han var Aftonbladets ökände filmskribent och tog sin uppgift som kritiker på största allvar. Om "Bröderna Mozart" skrev han bland annat:

"Bröderna Mozart" är en förmodat skojig sak som gör mig tämligen gravallvarlig. Den är trasig istället för hopmonterad, nojsig istället för spirituell, osorterad istället för lättviktig. Det bekymmersamma i själva företaget är att klyftan mellan föresatserna och resultatet är cirka 2 kilometer.

Oaktat att jag nog ger Schildt rätt i värdeomdömet, så är det naturligtvis en hård dom mot en gudsons svett och tårar. Det bekräftar för mig hur märklig kulturvärlden i många stycken är, revirpissandet, armbågsslipandet, behovet av att hata den man älskar. 

Men på samma sätt påminner Niklas Rådströms "Stig" mig om varför jag kedjekonsumerat kultur i olika former under de sista trettio åren: för att den inte bara roar och underhåller, inte bara retar kalenderbitaren i mig, utan också för att den gödslar min nyfikenhet på - och faktiskt kärlek till - den irrationella arten Homo sapiens.

Gamla hjältar hyllar varandra del 3: Beppe om Hasseåtage.

På cd:n som medföljer den jättelika Hasseåtagecoffetablesvenskaordbok som Stefan Wermelin och Staffan Schöier satte ihop efter sitt radioprogram "The Svenska Ord Story", och som jag fick tre ex av i julklapp 2005, finns ett i alla bemärkelser rart litet spår: "HasseåTage". Text: Beppe Wolgers. Framfört av Lissi Alandh, Monica Nielsen, Sonya Hedenbratt och Monica Zetterlund. För femti år sen hetare än hetast.

Inspelningen är från 1964 så troligen är numret hämtat från kabarén "Farfars barnbarn", som Beppe skrev för de fyra 1963. Mindre troligt är att det är hämtat från kabarén "Farfars gladbarn", som Beppe skrev för de fyra först 1965.

Det är hursomhelst ett lysande stycke text. Sällan tycker jag att Beppe Wolgers originella, men i efterhand ofta något manierade, naivism kommit mer till sin rätt. För att beskriva två människors säreget vanliga originalitet använder han högst konkreta bilder - hundar, grodor, svanar och sniglar - som han oväntat ställer bredvid varann.

Sången inleds med att Monica Z undrar vad Hasseåtage "gör just nu" och själv besvarar frågan: "De sitter väl i sin lilla röda stuga på Söder. Och leker." Redan 1963 - ett och ett halvt år efter att Svenska Ord bildats, ett år efter att deras första revy Gröna Hund haft premiär - är både "Hasseåtage" och den röda skrivstugan i Vitabergsparken uppenbarligen väletablerade begrepp för publiken.

Och Hasse har en liten hund som bor i Hasses hatt
Han lärde hunden vissla och odla en rabatt
Han lärde hunden fnittra skånskt, för skoj gör mänskan trygg
Runt hela världen Hasse red på hundens gula rygg

Sjung, dagarna går
Sjung, vintern blir vår

Och Tage har en groda han, som brukar dansa stepp
Och båda har de plommonstop och väst och silverkäpp
Var kväll de går på music hall och äter i Soho
men bäst av allt de tycker om att segla i en sko

Sjung, dagarna går
Sjung, vintern blir vår

Och Hasse har en dunig svan som föddes i en hägg
Den kläckte på ett ostronskal en snigel ur ett ägg
Och snigeln blev en matglad kock, som dukar glada bord,
men vill du höra mer så får du ringa Svenska Ord

Sjung, dagarna går
Sjung, vintern blir vår

Mannen bakom nittonhundratalets största svenska bokframgång.

Ivan Bratt hette en av de mest behånade svenskarna under nittonhundratalet. Läkare och liberal riksdagsman som i förra seklets begynnelse la grunden till den restriktiva alkoholpolitik som fortfarande är en del av den svenska självuppfattningen. Hans initiativ ledde till motbokens införande 1915. Han grundade vad som blev Systembolaget och Vin & Spritcentralen och såg till att de bolagen fick monopol på försäljning, import och tillverkning av jästa och destillerade drycker. Jag tror att Ivan Bratt handlade som han gjorde av humanistiska skäl. Man kan naturligtvis fråga sej om han inte hjälpte till att urvattna begreppet "liberal" när han införde diverse förbud och skaffade sej monopol på alkoholhantering. Men han såg ett folk sånär supa ihjäl sej och tyckte med viss rätt att det var en bedrövlig syn.

Frågan var - och är - inte enkel. En sida av mej tycker förstås att vuxna människor måste få ha rätten att sätta slipsen runt huvet och vältra sej i sin egen patetik, en annan sida inser att ganska många fruar och barn - bokstavligen - fått ta en och annan smäll för den rättens skull.

Samtidens bild av Bratt var kluven. Han var ett irritationsmoment både för de organiserade nykteristerna (som ville ha ett totalförbud) och de oorganiserade alkoholisterna (som ville fortsätta hälla i sej). Ganska många tyckte nog att något behövde göras, men tyckte kanske inte att en rigorös byråkrati och bruket av skamstämplar var den optimala vägen.

Mest hatad blev Bratt antagligen hos landets skämtare, långt innan Helt Apropå en blötlagd skara. Revymakare gjorde sej gärna lustiga över den befängda tanken att folk inte skulle kunna hantera alkohol. Detta strax innan de själva gick bort i skrumplever.

Stockholms revykung anno tidigt 1900-tal hette Emil Norlander (mannen bakom evergreens som "Känner du Amanda Lundbom?" och "Haver ni sett Karlsson, han som lägger ner rör?"). I sin nyårsrevy 1914 nämnde han Bratt så många gånger att en recensent tappade räkningen. Till den punschkluckande publikens jubel, kan tänkas.

De flesta beslut Bratt var med och fattade var nog dåliga. Svenska folkets fixering vid dyngfylla minskade knappast av omyndigförklaringen, vilket i förlängningen lett till att horder av skånska målbrottshuliganer spytt ner Ströget medan danskarna bara kunnat kontra med Sanne Salomonsen. Men lik förbannat väcks en viss respekt för Bratt när jag läser om honom.

Inte minst för den furiösa ilska som väcktes mot honom och som säkert gjorde det svårt att somna ibland på Brattnatten. De som hävdar att humorn nuförtiden är så mycket råare och mer personinriktad än när farfar lekte med kottar, bör ta del av en festlig nidpsalm ur tidningen Fäderneslandet från 1915:

Så gått ett år ifrån vår tid
och kommer inte mer
Och väl var det ty lugn och frid
därom en var nu ber!

Men nittonhundrafemton var
ett riktigt uschligt år!
Europa än sitt världskrig har
och vi ha - Bratten vår!

Så låt oss be en nyårsbön
att fan må detta kriget ta
För sitt besvär han sen som lön
får Bratt ... om han vill ha'n!

(Källa: Håkan Westlings "Ivan Bratt - legendarisk läkare, Systemets grundare" 1997.)

Mitt favoritcitat ur en Bengt Sändh-bok.

Trubaduren, retstickan och födgeniet Bengt Sändh har inte bara skrivit skabrösa visor, fotograferat, startat mykologiska sällskap, fördjupat sej i origami, varit engagerad i antividskepliga föreningen Vetenskap och Folkbildning samt startat en snusfabrik. Han har också skrivit ett gäng böcker av skiftande genre och kvalitet.

"Cornelis i mitt minne" handlar en del om Cornelis Vreeswijk och väldigt mycket om Bengt Sändh. En passage handlar om hur gitarrgubbarna på sjuttitalet bildade YTF, YrkesTrubadurernas Förening. Sändhs bror Rustan - jag låter bli att kommentera namnet - stiger in i handlingen. Författaren Sändh lyckas berätta en massa om Rustans förehavanden utan att egentligen berätta nånting:

Min bror Rustan hade ett år tidigare drivit Trubadurtjänst med den äran, där hade han bokat jobb åt mig och ett tiotal kollegor så upplägget stod ganska klart. Min bror hade även haft andra verksamheter igång så nu satt han och skakade galler.

Och det är vad vi får veta om Rustan Sändh i boken. Medge att man gärna hade hört mer.

Å alla kära Ebba-Witt!

Som kanske noterats har jag en viss fixering vid sjuttitalet, eventuellt för att det var den senaste tid då jag kände mej bekväm med tillvaron.

Ebba-Witt Brattström (som hon heter i min värld sen en god vän 1997 läste en intervju med [Ho:rass] och Ebba-Witt i Månadsjournalen och målande återgav den) har skrivit en bok som hon påstår handlar om sjuttitalets kvinnorörelse: "Å alla kära systrar!"

Mej lurar hon dock inte. Främst har hon skrivit en bok om Ebba-Witt. Och fine with me, varje gång jag skrivit ett inlägg om Lennart Hyland har jag naturligtvis främst skrivit om mej själv. "Man får vara hur självupptagen som helst så länge man är underhållande", påstår en kompis till mej att Rimbaud har sagt.

Ebba-Witts framställning av sjuttitalets kvinnosakskamp ("feminism" var ett sällsynt förekommande begrepp dåförtiden) handlar ganska mycket om hur flitig, aktiv, huslig och hygglig Ebba-Witt var på sjuttitalet. I princip varje kapitel inleds med en rekapitulering av hur fantastiskt mycket Ebba-Witt hann med:

... månaden fylldes av massmediegruppsmöte, proletärlitteraturmöte, Auroramöte (min nya och sista lokalgrupp), stencilering av stödkommitténs flygblad, ett gäng tillfälliga arbetsgrupper som jag inte längre minns vilka de var, redaktionsgruppsmöte, försäljning av Ordfronts Första maj-boken, som Grupp 8 hade satt ihop ...

Ovanpå det gör Ebba-Witt en storartad akademisk karriär (trots att någon osolidarisk kvinna vid något tillfälle tagit åt sej äran för ett monumentalt forskningsarbete Ebba-Witt gjort), hänger med olika män där väl en "Ola" får anses ha det minst spektakulära namnet, samt föder fyra ungar (bildbevis ur gynekologvinkel ges på sidan 251).

Och hela tiden puttrar en chili con carne på Ebba-Witts spis, redo att fyllas på med nya bönor för varje syster som dyker upp och joinar kampen. Till det äts bröd som Ebba-Witt bakat själv.

Och alla systrar är starka och solidariska - utom då den där kvinnan som solat sej i glansen från Ebba-Witts lysande forskningsrön.

Gamla medsystrar intervjuas. Ebba-Witt överöser dem med beröm och de responderar. Ebba-Witt transkriberar glatt kampsystrarnas panegyrik:

Ebba-Witts intervjuoffer: Så kom du, 18 år, vacker och intelligent. Oj vilket fynd, var min första tanke.
Ebba-Witt: Tack!

Jag tänker inte ta ifrån någon äran för något. Den av sin samtid(s män) så hånade kvinnorörelsen drev krav som lika lön för lika arbete, daghemsplats åt alla och fri abort - saker som man till och med kan hitta enskilda kristdemokrater som skriver under på idag.

De gjorde ovärderliga insatser. För kvinnorna. Och barnen. Och männen. 2010 kan jag gå med barnvagn på Malmös gator utan att blåställsgubbar skriker bögjävel efter mej.

Och nog för att man kan göra sej lustig över hemmagjorda äppelcidervinägertamponger och danska separatistkurser där man får lära känna sin livmoderhals - det gör för övrigt Ebba-Witt själv, och skyndar sej också att tillägga att hon för egen del nyttjade OB. Men den bakomliggande idén - att klara sej på egen hand utan kapitalistiska tampongbolag eller moraliserande gynekologer - är inte lika bisarr.

Inte desto mindre är mitt intryck att Ebba-Witt är mycket stolt över kvinnorörelsen men extremt stolt över Ebba-Witt. Irriterat tittar hon på dagens feminister som inte gör exakt som Ebba-Witt visat dem att de borde göra:

Ebba, Ebba, hur har du inte vansläktats! Vad har du gjort för att kvinnornas kollektiva motståndskultur skulle överleva som inspiration till dagens bloggarfeminism? Inte tillräckligt, även om du inte suttit med händerna i knäet precis. [Notera hur det som för ett ögonblick liknar självkritik i satsen efter visar sej vara motsatsen, bloggarens anm.]

Och så mynnar boken ut i några uppmaningar till "alla kära bitterfittor, silikonfeminister, arga gussar och anarkistaktivister": "Formera er ni också! Gråt inte, kämpa!"

Vilket jag för min del trodde var vad dagens feminister redan gör. Men tydligen inte på det sätt som Ebba-Witt anser att de bör göra.Ebba-Witt citerar ur Suzanne Ostens och Margareta Garpes feministiska anthem "Befrielsen är nära" från 1975:

En dag ska barnen säga:
"Tack mödrar! Det gjorde ni bra!"
En dag ska barnen säga
"Denna mänskliga värld vill vi ha!"

Misstanken föreligger att Ebba-Witt klämt ur sej trehundra sidor text om nånting hon gjorde för längesen för att Ebba-Witt inte tycker att barnen sagt "tack mödrar!" till Ebba-Witt tillräckligt högt och tillräckligt många gånger. Ebba-Witt anser sej helt enkelt inte vara uppskattad efter förtjänst.

Tur då att Ebba-Witt själv kan träda in och ge henne den uppskattning hon behöver.

En skrämmande trend inom memoarbranschen.

Jag läser i Bonnierpressens sydsvenska edition att biografier och memoarer tydligen är populärare än nånsin. I höst kommer bland annat Christina Jutterström ut med sina karriäristminnen, Per Wästberg nedkommer med del tre om sitt tydligen gräsligt intressanta liv och min nemesis Klas Gustafsson fortsätter att sno mina drömjobb genom att - efter Beppe, Cornelis, Tage Danielsson och Monica Zetterlund - skriva en biografi över Gösta Ekman.

Det är således trendigt att grotta ner sej i andras gamla försyndelser. Det gör mej glad och uppspelt. Memoarer och biografier är min favoritgenre; det är det optimala sättet att lära känna folk utan att behöva ta kontakt med dem. Just nu parallelläser jag Jokkmokk-Jokkes "Tjosan!" och stripplegenden Gunilla af Halmstads extremt fascinerande levnadssaga.

Men - jag noterar en skrämmande utveckling bland höstskördens titlar. I princip ingen är finurlig! Jag trodde det var lagstadgat att folk från artist- och nöjesvärlden måste ha memoartitlar som alluderar på nån gammal hit, nåt gammalt ordspråk eller nåt annat mossigt. Detsamma gäller faktiskt också journalister - jfr Lars-Gunnar Björklunds "Minnesluckor" - så Juttan får naturligtvis underkänt för "Uppfostrad av män". Och Käbi Lareteis "Toner och passioner" ger mej tråkslag.

Att Torgny Lindgren döper sina minnen till "Minnen" må väl passera - för akademiledamöter gäller naturligtvis andra regler (där regeln "var gärna tråkig" kanske är den viktigaste) - men nog hade väl Nils Petter Sundgren kunnat komma upp med nåt klatschigare än "Inte bara bio"?

Det ser alltså risigt ut på finurlighetsfronten. Den enda som kvalar in från hela höstens utgivning är Siw Malmkvist, som mycket finurligt och helt efter reglerna döper sina minnen till "Tunna skivor av mej". Med en tydlig koppling till egen gammal hit och tillika säkert helt sanningsenlig - den typen av artister Siwan är ger alltid ut tunna skrifter - vinner hon 2010 års finurlighetsmedalj.

Nämen! Ännu en finurlig memoartitel! Så finurligt att det vore närmast kriminellt att inte använda den!

Ja, jag vet att det här inte är en memoarbok. Popgrupper skriver normalt inte memoarer på det sättet. Men nu har jag en gång döpt en oändlighetsserie här på bloggen till "finurliga memoartitlar" och jag orkar inte gå in och ändra på alla ställen.

Är det svårt att avläsa bilden så handlar boken alltså om en popduo från västkusten som heter Roxette och en gång hade en hit som hette "The Look". Boken heter m.a.o. "The Book".