Från tryckeriet som gav oss Fula reklamtricks för dummies.

Vi har alla noterat att filmaffischer ibland vill lyfta fram producenten, som om någon utanför branschen, om ens i, har den minsta susning om vad en producent gör. Jag förväntas alltså vilja hyra den här rullen för att killen som minglat runt i Cannes och samlat ihop stålar till den också har minglat runt i Cannes och samlat ihop stålar till en annan film? 

Nu noterar jag - säkert åratal efter alla andra - att greppet även nått bokbranschen. Igår hittade jag den här boken på Malmö stadsbiblioteks barnavdelning:Jag lånade hem den. Inte för att jag nånsin varit särskilt intresserad av genren pirat-framtid-fantasy, utan för att kunna skanna omslaget och frilägga splashen:

Det är ett lysande grepp som fler borde - och kommer att - ta efter. Benny Haags "Ingenting är möjligt" gavs ut på Bonniers och borde alltså förses med en braskande röd etikett: "Från förlaget som gav oss Strindberg, Lagerlöf, Hjalmar Bergman, Expressen, Lektyr och Paolo Robertos stora italienska kokbok". Den som letar efter högkulturell tabloidporr med ett stänk av pesto kommer om inte annat tro sig ha kommit rätt. 

SVT:s lajvsändning.

Min äldste son knarkar SVT Play och jag tittar med ett halvt öga medan jag läser en hyfsat spännande avhandling om "idébrytningar inom högern och bondepartierna 1918-1934". "Barda" är en återkommande favorit. Elvaåringar får ta på sig koger och skinntajts och kliva in i den där fantasytiden då det fanns värdshus och orcher. Det är lågbudget - min gamle folkhögskolepolare, numera stadsteateranställde, Magnus Schmitz dyker upp med olika dialekter i SVT:s hela peruklager - men träffar i åttaårshjärtats tjuröga.

Det som fascinerar mig mest är Karl. Karl, för er som inte tittar på Barda, är programledare och spelledare men också Barda-dramats nyckelperson och Barda-landets öron, ögon och händer. Det är honom elvaåringarna ska hjälpa att hitta olika kartor och kristallkulor, det är honom landet Bardas framtid står och faller med, det är han som rycker in och skickligt svingar sitt tvåhandssvärd och hjälper elvaåringarna ur olika lömska bakhåll.

Karl Ytterberg heter han i verkligheten. Barnen får fantasynamn - Torkel Tvärhand och Oda Orchspejare och Vide Ung och sånt - men Karl har behållit sitt privata. De två gånger jag mött honom i verkligheten har han burit samma läderbrynja som han bär i serien, därtill samma tvåhandssvärd. Nu ska det påpekas att det var i radioochteverelaterade sammanhang, men nånting sa mig att han trivdes i outfiten.

I seriens vinjett svingar Karl sitt tvåhandssvärd med både backhand och forehand och slår det sen ödesmättat med spetsen i marken samtidigt som dramatiska blixtar omger honom. Jag anar ingen som helst självironi. Genren och målgruppen kräver för all del att tas på allvar så att det inte omedelbart blir Fredde Granberg och Markoolio som vikingar, men det är nåt med Karls framtoning som gör mig full i fniss.

En sida av mig beundrar för all del människor som kan säga saker som "vi måste hålla ihop mot svartalferna!" eller "ni bär Bardas öde i era händer!" och låta som om han verkligen tror att svartalfer finns. Människor som går in i leken till etthundranittiotusen procent.

En annan sida av mig ser ofrånkomligen humor i att en vuxen karl så himla himla gärna vill imponera på mellanstadieungar. 

Syrade pekböcker.

Lysergsyredietylamid, populärt kallat lsd, ännu populärare kallat syra, mindre populärt kallat C20H25N3O, hade stort inflytande på poplyriken under sextitalets andra hälft. Bruket av lsd plockade ofta fram fragment från barndomens kultur ur minnets kulvertar. Vuxna karlar började plötsligt sjunga om marmeladhimlar och gula undervattensbåtar och äggmän, och andra vuxna människor menade sig på allvar finna djupsinnigheter och rentav livets mening i dem.

Lsd plockade alltså in barnkultur i vuxenkulturen. Men stundom händer också det omvända: att vuxna plockar in lsd i barnkulturen.

I pekboken "Tittut", som jag läser lite oftare än vad jag egentligen har bett om, ställs en fråga på vänstersidan som sedan besvaras om man lyfter en flik på högersidan. En genomsnittlig sida är inte så anmärkningsvärd. Exempelvis ställs frågan ...

... som sedan ges svaret:

Inget konstigt. Vi höjer heller inga ögonbryn när frågan ...

... får svaret:

Men. Så kommer vänstersidan med frågan ...

... som inte helt väntat besvaras:

Lite överraskad blev jag nog första gången jag läste boken.

Alltid kan man vifta med det lilla man har fått.

Jag är kanske siste man på bollen här, men när jag tillsammans med mina barn ser om den tecknade "Pelle Svanslös" (1981) ser jag för första gången de freudianska undertonerna. Det är kanske inte så att jag gått och funderat på Pelle Svanslös varje dag de sista trettio åren, men tillräckligt ofta för att jag ska förvånas över att kopplingen svans/fallos inte har slagit mig tidigare.

Jag vill hävda - marinerad som jag är i det akademiska - att kopplingarna är uppenbara. Svansen är kuken, svanslösheten kastrationen. Den svanslöse Pelle leker med råttor istället för att döda dem, är snäll och tafatt istället för driftig och hungrig, finurlig hellre än förslagen.

Visserligen finns också ett klassperspektiv: Pelle är familjekatt, Måns en streetsmart bakgårdskatt. Den socialt trygge Pelle behöver inte hävda sig, för Måns är det en överlevnadsstrategi. Måns hetsar pöbeln från Dragarbrunn - ökända Uppsalakvarter där Fröding låg med horor och Owe Thörnquist fann "het amor" med Gun "uppå ett vindskontor" - och kallar Pelle "mallig", en klassisk klasskomplexetikett (även Lus-Mia kallar Madicken för "mallgroda"). Var magistern och övremedelklassmannen Gösta Knutsson hade sina sympatier behöver man knappast tveka om.

Men det Måns hävdar sig med är hela tiden svansen. "Jag har Uppsalas längsta" väser han, med Ernst-Hugo Järegårds kåtaste stämma, till Gullan från Arkadien. Sen stjäl han Gullan från den klumpige Pelle i en eldig tango där han vant smackar till dansbanans övriga kaveljerer med, återigen, svansen, för att än en gång inleda en förförelseakt med ett hest "för övrigt har jag den längsta i hela stan".Måns är Mannen, Pelle den oskuldsfulle Pojken. Den sofistikerade Gullan blir aldrig Pelles, istället söker han sig till den väna och näpna hemmakatten Maja Gräddnos. Måns, däremot, har halva svansen inne på den förmodade kandidatflickan Gullan, härstammande från studentkvarteret Arkadien, antagligen eggad av den primitiva och djuriska Måns. Maja blir madonnan som Pelle håller i handen och sjunger serenader för, Gullan horan som låter Måns stjäla henne i tangon.

Svansen är alltså en makt- och kraft- och styrkesymbol, "kattens förnämsta prydnad" enligt Måns. Måns samtliga försök att näpsa och håna Pelle slutar med att hans egen svans hamnar i kläm eller blir biten av Kalle Huggorm, en vän till Pelle som just har fått tjäna som dennes svansförlängare. Gång på gång tvingas Måns ligga på mage med sönderfrasad och uppsvullen svans, lika utsatt och tillintetgjord som machomannen som inte fått upp den.

Allt detta försökte jag förklara för min sjuåring och min tvååring medan vi tittade på Jan Gissbergs och Stig Lassebys underskattade animationer. Jag är inte säker på att de lyssnade ordentligt.

Proggiga barnböcker del vetefasen: Totte och Malin.

Jag gav ut en bok häromåret: "Proggiga barnböcker" (slut på förlaget). Den tar upp tidstypisk barnlitteratur från sjuttiotalet: politisk, pedagogisk, pekpinnig. Boken består av åtta ganska matiga kapitel. Faktum är att jag skrev åtta lika matiga kapitel till som inte fick plats. Ovanpå det så finns det en hel hoper böcker som absolut måste sägas vara sprungna ur sjuttiotalsidéer - och som inte minst lästes då - som jag helt enkelt utelämnade.

Till dessa hör Gunilla Woldes Totte- och Emma-böcker. Alla sextio- och sjuttiotalister minns Totte och Emma. Små pedagogiska böcker om hur Totte letar UNDER stolen och hur Emmas lillebror blir sjuk och Emma avundsjuk. Politiken lyser med sin frånvaro, och bortsett från en mycket positiv skildring av ett (underförstått kommunalt) daghem i "Emma börjar dagis" är inte ens samhället särskilt framträdande.

Men icke desto mindre är det böcker som känns väldigt mycket Då och väldigt lite Nu. Det ligger delvis i bildernas naivistiska realism, eller möjligen realistiska naivism: krattiga pennstreck som i görligaste mån försöker efterlikna verkligheten. Idag är det okej att göra vackra, mångfacetterade, färggranna, tankeväckande bilder för barn. På sjuttiotalet skulle det helst inte finnas så många tolkningsmöjligheter.

Framför allt märks det där glappet som har uppstått i tiden i boken "Totte och Malin". Den som skildrar hur lika men ändå olika Totte och Malin är och som visar den gränslösa glädjen i att svida av sig naken i solgasset:

Och som inte minst inleds med en så aningslös formulering att man blir alldeles rörd:

2011 hade ärevördiga Natur & Kultur aldrig gett ut "Totte och Malin". Risken för åtal och fällning hade troligen bedömts som för stor. Nakna barn som utforskar varandras kroppar - är det inte själva definitionen på barnporr (lagens, inte förnuftets)? Bland de från början 52 bilder som fanns i en mangaöversättares samlingar och som fälldes i tingsrätten fanns den här:

Bortsett från att figurerna är betydligt mer obestämbara i ålder kan jag inte se nån större skillnad. Mangaöversättaren är i praktiken belagd med yrkesförbud - Bonniers vill inte associeras med brottslingar - medan Gunilla Wolde går fri på gatorna, förhoppningsvis med rak rygg och stolta steg.

Allt var inte bättre förr. Det är naturligtvis förkastligt att Malins könsorgan på den tiden inte ens hade nåt namn utan bara var en springa med ett hål i. Men jag föredrar en anda där folk kunde råka peta in sexuella antydningar i en barnbok utan att någon alls tänkte på saken än en anda där man kriminaliserar den som äger några streck på ett papper som med mycket sjuk fantasi kan ges runkabilitet.

Subliminala budskap i barnkulturen del 4: Kalles mediekritik.

"Kalles klätterträd" (75) är en i raden av Olof Landströms och Peter Cohens lågmälda animerade barnserier, senare följd av "Farbrorn som inte vill va stor" (79) och "Magister Flykt" (84). Mannen med det sköna namnet Toiwo Pawlo läste Kalle, när han dog 1979 fick Gösta Ekman ta över som berättarröst. För oss som sett "Mannen som slutade röka", där de båda spelar far och son, fick Ekmans övertagande av stafettpinnen en extra dimension.

Jojje Wadenius gjorde det fonky ledmotivet till "Kalles klätterträd". Jämte plattan "Goda' goda'" med texter av Barbro Lindgren är det egentligen Wadenius enda bidrag till barnmusiken, men det räcker ibland för en välförtjänt legendstatus.

Tempot i "Kalles klätterträd" är sävligt, vilket av min föräldrageneration alltid ses som nåt positivt när det gäller barnkultur, men som kan vara tålamodsprövande för barn med tillgång till en fjärrkontroll. Ur en vuxens perspektiv har serien stått sig, främst för de många inspirerade infallen gällande ljudläggning, bilddetaljer och berättarformuleringar.

Trots att den kom i proggens år, 1975, mitt födelseår, märks inget annat politiskt tänk i "Kalles klätterträd" än ett försiktigt närmande till ett stadsbarns konkreta vardag. Tjocke morfar sitter under trädet och läser tidningen och utifrån rubrikerna fantiserar sig Kalle ut i en blandning av självupplevt och gissat.

Här och var smyger sig dock nåt in som med god vilja och ett skohorn kan passas in under rubriken "samhällskritik". Kalle står och glor vid en tidningskiosk och tidens sensationspress i form av kvällstidningar och herrmagasin får sig en känga:Okej, det är ingen särskilt hård känga. Det är kanske mer en loafer.

Subliminala budskap i barnkulturen! Del 3: Pelle möter F!.

Det lackar, som flera av er säkert märkt, mot jul. Jag köpte Jan Lööfs senaste - "Pelle på planetfärd" - till nån av mina pojkar. En av dem är nog något för stor, den andre något för liten, den tredje inte född, så för att slippa vela bad jag att inte få den inslagen och gick hem för att läsa den själv i lugn och ro.

Åter igen vältrar sej Jan Lööf i sin egen stolta historia. I senaste Lööf-boken mötte Pelle bagarna från "Tårtan", i den här möter han personaget från den andra klassiska teveserie Lööf varit inblandad i: "Skrot-Nisse och hans vänner".

Bertil Enstöring - enligt Lööf det närmaste ett självporträtt han kommit - sitter på en ensam planet ute i rymden och Skrot-Nisse skickar iväg lille Pelle i rymdraket för att varna Bertil för den notoriske kommuntjänstemannen Ture Björkman.I klassisk lööfsk ordning ramlar popkulturen okommenterat in över boksidorna. Ofta hittar man figurer som Tintin och Haddock - alkisar i "Tomten berättar" - eller Mandrake och de riktigt uråldriga seriehjältarna Stor-Klas och Lill-Klas ("Mutt and Jeff") - alkisar i gamla Bellmanserier - i nåt hörn av Jan Lööfs teckningar.Den här gången hittar vi, som synes, fru Bölja a.k.a. fru Tjockelin, Knolls & Totts alternativt Pigges & Gniddes allt annat än hulda moder (i förkläde till höger på främre raden). Men vem är det hon sitter och tittar så förnöjt på? Är det inte en socionom från Simrishamn, Lasse Westmans och Leslie Fuchs gamla flamma? Och vem är det hon dansar med? Är det inte hennes partikamrat från Feministiskt inititativ, den hyperakademiska hyperakademikern Tiina Rosenberg?

Något sammanhang ges inte. Scenen svishar förbi som hastigast när Pelle och Bertil flyger genom universum. Pelle undrar vad man gör på den där planeten och Bertil svarar: "Jag tror att dom håller på med danstävlingar". Med all sannolikhet syftar det hela på Schymans medverkan i Let's dance - vilket inte alls känns som ett program Jan Lööf håller koll på - men vad det i så fall betyder ges inga nycklar till.

Jan Lööf har många gånger blivit kritiserad för sitt kvinnolösa bokuniversum där excentriska män gör saker tillsammans och med skrot. Som den försiktige herre han verkar vara har Lööf inte riktigt gått i polemik. Tvärtom försökte han råda bot på problemet genom att peta in kvinnliga huvudpersoner i "ABC-boken" och "Matildas katter". Nånstans konstaterade han dock att skillnaden bara var kosmetisk: fortfarande var han mest intresserad av att rita drömska karikatyrer av sin barndoms Trollhättan så han återgick till de pojkar, män och apor han var van vid.

Så hur ska Schyman-dansar-med-Rosenberg-bilden tolkas? Är det en kritik mot den påstått populistiska politikerprofil som svängde sina inte-längre-lurviga i TV4:s nånting-för-alla-underhållning? Eller är det en positiv plantering, på samma vis som Bertil på en annan sida har "Das Kapital" i bokhyllan? Jag vet inte. Men oavsett vilket har den fulingen fört in sån där otäck feminism i mina pojkars bokhylla.

Så det säkraste är väl helt enkelt att jag behåller "Pelle på planetfärd" själv.

Bloggpost om bokpost.

Lördagens bloggpost om en elevrådsordförande i en ministerkropp orsakade en del irritation i kommentarsfältet. Mest fascinerad blir jag när det antyds att just jag borde hålla mej för god för personangrepp. Jag trodde jag byggt min karriär på tasksparkar, det var alltid vad folk sa när vi gjorde Hej domstol! i P3. Hör samma personer av sej till Elin Kling och säjer att hon borde hålla sej för god för att skriva om kläder?

Idag blir det hursomhelst medhårs och väldresserat. Jag har nämligen fått en bok med posten. Jag har sagt det förut och säjer det gärna igen: det är alltid okej att skicka böcker till mej. Även om andra i mitt hushåll kan vara av annan uppfattning, så finns det ingen gräns för hur många böcker som kan lagras i det här hemmet.

Häromdagen gladde det mej att få ett kuvert från Larserik Eriksson, mannen som en gång gav oss pixiboken om morfars stadiga ölfylla. Ur kuvertet föll en bok som såg ut så här:I boken fanns en text som såg ut så här:Övriga boken var en resa i min morfars gamla inrökta Polo nerför Memory Lane. Jag gillade "Hus är gott, sa Oskar" som liten och jag gillar den nu. Jag uppskattar den för dess milda vanvett, och inser med ens varför jag bara några år senare snöade in på Povel Ramel. Steget från en historia om en pojke som krubbar taktegel är inte särskilt långt till "Bluff och Spark och Tork och Kvark/ voro sex små dvärgar".

I flera av de bästa barnböckerna - för enkelhetens skull tar jag samma exempel som alltid: Loranga - härskar tossigheten, den förvrida verkligheten, det uppånervända, framåbakåinåutvända (en av Povels klassiska revyer hette "På avigan"). Det innebär inte att man tillåter sej vad som helst. Man måste ha en norm att förhålla sej till, det John Cleese kallar en sketchs "inre logik": står tre män i en soptunna måste man förklara varför den fjärde inte gör det. Vuxenböcker som rubriceras som "surrealism" är alltid pretentiösa, i värsta fall ångestdrömska. I barnböcker tillåter man sej de lätt förskjutna premisserna, som man sen metodiskt drar alla konsekvenser ur. En liten pojke tycker hus är gott. Givetvis äter han hål på ett matsalsgolv. Naturligtvis får han jobb som husrivare.

Som ljumliberal medelklassman har jag aldrig krävt Den Stora Galenskapen. Jag trivs med den lilla knäppigheten. Därför föredrar jag barnböcker och Monty Python framför Salvador Dalí och William S Burroughs. Jag vill ha absurditeter som ställer min verklighet över ända - men jag vill fortfarande känna igen min verklighet nånstans i fabulerandet.I sammanhanget ska jag också passa på att tacka Erik Alsand som haft vänligheten att skicka mej nedanstående objektiva lilla skrift. Den finns det säkert anledning att återkomma till.

Soptunneungar.

Åttitalet var i mycket moralpanikens tid. Bengt Fahlström i Barnjournalen, Siewert Öholm i Svar Direkt, Bo Bertilson på Folkaktionen Mot Pornografi och Göran Elwin på Studio S drev - i ohelig allians med Konsum, Hem & skola, arkitekten Allan Rubin och diverse högerkristna - ett härnadståg mot hårdrock, serier, video, dataspel och droger.

Det gjorde de inte av elakhet, utan av gränslös godhet. De ville skydda barnen från Horst Schröders vuxenserier. De ville skydda barnen från våldsvideo. De ville skydda barnen från drogskadad punkmusik. Och hur skyddar man bäst barn? Genom att förbjuda vuxna.

I regnet av populärkulturella fenomen som reflexmässigt betraktades som skadliga hette några av stänken Garbage Pail Kids. Det var amerikanskt (vilket ogillades av den vänstriga delen av moralmaffian) och snuskigt (vilket ogillades av den högriga delen av moralmaffian) och våldsamt (vilket ogillades av bägge falangerna). Att det hela var ett skämt uppfattades av ingen. Den galnaste av alla svenska moralhysterikor hette Ann Ekeberg och gav 1991 ut den kanske roligaste bok som skrivits, "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" (för fullständig sammanfattning rekommenderas boken "Människor som gått till överdrift"). När hon inte förklarar att Svullo är förkastlig för att han gör djävulstecknet på ett skivomslag eller kallar Malena Ivarsson för "den stora skökan", ägnar hon också några rader åt dessa Garbage Pail Kids:

Jag anser det vara ställt utom allt tvivel, att det bör vara förbjudet att sälja lemlästade och slaktade Barn - till Barn!

(Ekeberg stavar "Barn", liksom "Livet", med begynnelseversal för att understryka hur heliga de är.)

Vad var då Garbage Pail Kids? Tja, det var samlarkort med morbida och groteska låtsasdockor, parodierande de löjligt gulliga Cabbage Patch Kids-dockorna som rönt stor popularitet under samma decennium. Humorn är inte särskilt anstötlig för den som läst ett enda nummer av tidningen Mad eller sett fyra minuter Monty Python. Några år senare florerade vad Aftonbladet döpte till sjukisar - "Alla barnen åker kälke utom Jan / han ligger mosad mot en gran" - och ingen människa vid sunda vätskor blev väl särdeles uppbragd.Just Garbage Pail Kids orsakade kanske inte de allra högsta ramaskrien, men nog vill jag minnas att de omdebatterades och framför allt kan jag inte erinra mej att någon klev fram och tog dem i försvar.

Nu läser jag, i Bild & Bubblas stora Maus-special, att mannen bakom de burleska ordvitsarna var - Art Spiegelman. Världens i särklass mest uppburne serietecknare, en av dem som lyfte in seriekulturen i finrummet under åttitalet, först genom att vara konstnärlig i tidskriften Raw och sen genom att berätta om nåt viktigt i förintelseskildringen Maus. Det gör på nåt vis hela den diskussion jag har vaga minnen av ännu mer bisarr. För inte hade väl moralväktarna gastat lika högt om de vore medvetna om att upphovsmannen var uppburen, Pulitzerbelönad, illustratör för New Yorker och hyllad på samtliga kultursidor i hela västvärlden?

Sen slår det mej att Folkaktionen mot Porr faktiskt lyckades åtala tidningen Pox för Neil Gaimans serieversion av Domarboken. Jag tar tillbaka allt jag sagt och hävdar motsatsen. Säja vad man vill om kulturföraktare, men de är i alla fall konsekventa.

Proggiga barnböcker del 43: Svenska Barn.

I min bok "Proggiga barnböcker - därför blev vi som vi blev" tar jag upp en herrans massa böcker från det politiskt-kulturella sjuttitalet. Jag fick dock bara plats med hälften av alla böcker jag hittade (vilket säkert bara är en del av vad som finns - mörkertalet kan vara stort här).

Ett fenomen jag t.ex. bara hann snudda vid i en bildtext är bokförlaget Svenska Barn. Det initierades alltså av samma tandem som gav oss produktionsbolaget Svenska Ord, skivbolaget Svenska Ljud och filmen "Svenska Bilder" (och som övervägde att ge filmen "Äppelkriget" titeln "Svenska jord"): Hans Folke Alfredson och Tage Ivar Roland Danielsson.

1969, med egna barn i skolbörjaråldern, drar de igång förlaget. De har så klart ganska mycket annat att göra också, eftersom de driver Sveriges mest framgångsrika nöjesbolag och skriver varje ord i sina föreställningar, som de också medverkar i. Just 1969 har de också fullt upp att täcka alla förluster från den spektakulära fiaskorevyn "Spader, Madame!"

Förlaget blir mycket inte riktigt särskilt långlivat. Sista boken, Lars Forssells vissamling "Solen lyser på havet blå", ges ut 1971. Mästerbiografen Klas Gustafson påstår i sin Tage Danielsson-bok att Svenska Barn utkom med nio titlar, och det är med oförlåtligt stor glädje jag hittar mitt första sakfel i någon av hans biografier: jag har nämligen funnit hela tretton böcker med Svenska Barn-loggan på omslaget.

Utgivningen är ambitiös men ganska spretig. Två saker präglar den: 1) kompisar, 2) en påfallande proggighet. Hasseåtage var för all del högst närvarande i det politiska uppvaknandet kring 1968, samtidigt var de nåt decennium för gamla för att ryckas med av de revolutionsivrigaste tongångarna. Som genuina humorister såg de också på världen med en distans som rimmar illa med trosviss övertygelse, marxistisk eller marknadsekonomisk kvittar.

Men när det kom till barnboksutgivning (som de inom parentes sagt nog ägnade förströdd uppmärksamhet) verkar de ha skrivit under på kulturvänsterns åsikt att tidens barnböcker saknade verklighetsanknytning. Man får ett intryck av att Svenska Barn försökte fylla i vissa luckor i den barnlitteratur som fanns utgiven.

Låt oss lite rapsodiskt titta närmare på de titlar som Svenska Barn hann ge ut så att mina teser kan understrykas:* Margareta Strömstedt (gift med Bo, mamma till Niklas, väninna till Astrid Lingren) gav ut två fotoböcker (proggpoäng: 7 av 10) om Johan och Lotten. Den ena utspelar sej i en matbutik, den andra på en bensinmack.

Det är lite roligare än vad de låter: tonen är poetisk-humoristisk när Johan och Lotten plötsligt kan kompensera glappet mellan sin samlade förmögenhet och varornas pris genom att bli extrajobbare i affären.

En viss förnumstighet (proggpoäng: 8 av 10) finner vi också när Lotten lovat en liten flicka att få plocka med sej den chokladkaka hon nappar åt sej från en låg varuhylla (proggpoäng: 10 av 10):

(Om du undrar hur det här slutade, så kan jag berätta att mamman fick betala för chokladen, för man får ju inte lov att ta nånting i en affär utan att betala. Inte ens om man är väldigt liten och inte förstår så bra.

- Men nog är det konstigt att affärer får lov att fresta barn med godis hur mycket som helst, tyckte Lotten.)Två kuriosakommentarer: 1) Lotten är troligen synonym med Lotten Strömstedt, Niklas syster, idag poet. 2) 1969 skyltade uppenbarligen butiker med "välhängt bakdelskött".* Beppe Wolgers "Förtrollningar" är en tydlig förlaga till filmen Dunderklumpen. Vi hittar samma grundstory (eller motsvarande), flera av figurerna och inte minst kärleken till det jämtska landskapet. Här är det åter foton (proggpoäng: 7 av 10) av sneda hemmagjorda dockor (proggpoäng: 5 av 10), gjorda av Bernt Franckie som också gjorde Bepoes kända kompisar Hungran och Busan och Sigrid.

Tonen i "Förtrollningar" är lika poetisk som i filmen men ännu mörkare. Där filmens figurer präglas av ensamhet, har bokens figurer dessutom än tyngre själsliga sår. Värst drabbad är figuren Pappan (ej med i filmen), som inte får kärlek från sitt dockbarn sen dockans mamma dött (ja, det är precis så tragiskt som det låter). Den magiska stämningen bryts lite grann mot slutet i en appell mot svensk fångvård (proggpoäng: 11 av 10):

- Vet du vad ett fängelse är?

- Ja, sa Mats, där man låser in tjuvar.

- Ja, sa Elvira. Nu har du ju sett Dunderklumpen och du har hört berättelsen om hans liv och du tycker om honom och du förstår honom - inte tycker du väl att han är en tjuv och vill ha honom i fängelse?

- Nä, sa Mats, det skulle inte vara rättvist, han hade ju så svårt som barn - jag förstår honom.* de fyra böckerna om Per Stigmans äventyr är en intressant historia. Det är de enda icke originalproducerade böcker Svenska Barn gav ut. Vi pratar historiska äventyrsberättelser med ett tydligt klassperspektiv - troligen inspirationskällor till Sven Wernströms "Trälarna"-svit som gjorde succé från 1974 och framåt.

Författaren A.M. Marksman (Marx-man) är en pseudonym för Nils Holmberg, som skrev böckerna under brinnande världskrig och utifrån ett väl så glödande klasshat. Sedermera översatte han en inte alldeles obekant bok, Maos lilla röda, och var med och grundade KFML, utbrytarpartiet ur SKP (som sen blev vpk) som sen blev SKP (och fick en avknoppning i KFML(r)).* "Det kan hända!" är skriven och illustrerad av Fam Ekman, Gösta Ekmans halvsyster (nepotismpoäng: 7 av 10). Det är en inspirerad, men sjukt ordrik, lek med en berättelse som blir till medan den skrivs och berättas. Proggpoäng: 1 av 10.* "Herkules Jonsson och de makalösa mellandagarna" är bokuppföljaren till 1969 års julkalendrar i radio och teve, "Herkules Jonssons storverk". Samma cast och samme bisarrt produktive manusförfattare, regissör och huvudrollsinnehavare - Tage Danielsson (nepotismpoäng: 12 av 10) - utförde parallella äventyr i etermedierna. Lagom till julafton kunde man sen börja läsa om den fantastiska familjen Jonssons mellandagsäventyr.

Liksom kalendrarna präglas boken av lika delar fantasi och realism (Herkules och pappa Olle byter plats när mamma An-Sofi svingar sin magiska sekreterarpenna, ordföranden i Kungliga Vetenskapsakademin vill stoppa jordens rotation och anordnar en manipulerad folkomröstning i Hylands hörna). Somliga skulle kanske kalla Danielssons allmänt troskyldiga underfundigheter för proggiga, men dessa somliga har i så fall en annan definition än jag. Proggpoäng: 2 av 10 (här finns trots allt vissa ansatser att förklara samhället).* Frances Vestins och Horst Tuuloskorpis "Mummel - en ny människa" tar jag upp i "Proggiga barnböcker". Jag behöver väl inte argumentera för varför. * "Kalle går ut" är en pekbok. Den är skriven av Birgitta Gedin, gift med Per I Gedin, förlagschef på Wahlström & Widstrand som gav ut Tage Danielsson och där dennes hustru Märta-Stina arbetade. Per Gedin var också förläggare på Svenska Barn. (Nepotismpoäng: 13 av 10.) Illustratören heter Per Åhlin och är inte bara ett geni utan var också Svenska Ords hovleverantör av allsköns bilder (nepotismpoäng: 10 av 10).Storyn - Kalle klär på sej bl.a. pappas mössa, mammas kofta, ett par stövlar och ett paraply - rymmer inte riktigt några utflykter i proggighet. Däremot har den dammtorra baksidestexten ett pedagogiskt anslag som luktar vagt av tidens högt ställda barnpedagogiska ambitioner:

Barn i denna ålder (1½-3 år) tycker om klara, tydliga bilder och är förtjusta i färg. Dom är mycket intresserade av kläder och börjar omkring tvåårsåldern uppfatta att olika saker tillhör olika personer och pratar gärna om det.

Sammanfattningsvis: Hasseåtage drev sålunda ett barnboksförlag som gav ut svartvita fotoböcker om snabbköp och förlossningar, äventyrsromaner om hur fogdar stal folkets mat och dockböcker som propagerar mot fängelser. Och den där Forssell-boken som nämndes inledningsvis innehåller bl.a. en lång visa om Salvador Dalís kommersialism.

Så en inte alldeles obetydlig roll spelade nöjeskungarna i den barnlitterära proggutvecklingen.