För övrigt noterar vi också ...

... en mycket tjusig pik - en florettstöt, ett nålstick, en sån där japansk dödsmördargrej på axeln som Sean Connery gör i "Rising Sun" och som får moståndaren att segna ner på en promilles hundradels nanosekund - i Niklas Orrenius artikelsamling "Här är allt så perfekt" (2011).

Orrenius har varit ett av de främsta skälen att prenumerera på Sydsvenskan de senaste åren. Lågmält, nyfiket och moraliskt konsekvent har han närmat sig Sverigedemokrater, flyktingar och de där frågorna som kräver komplexitet och inte gapighet. Åsikterna och människorna bakom. Siffrorna och ödena. 

I ett kapitel i nämnda samling intervjuar han Pär Ström, mannen, maskulinisten, martyren. Intervjun har några år på nacken och Ström har ännu inte kläckt det epitet som han idag använder om sin världssyn: jämställdismen. 

När jag läser nu minns jag att det var när den här intervjun publicerades i Sydsvenskan 2008 som jag första gången noterade Pär Ström; hans claim to fame var ett utspel om pajaspapporna i Astrid Lindgrens böcker:

Alltså, farbror Melker i Saltkråkan. Han är ju helt patetisk. Han ska laga mat en gång och häller i ett halvt paket salt. Vi har Ronja Rövardotter. Pappan är helt klart rubbad. Beter sig som en dåre, medan frun är det sunda förnuftet personifierat. Sedan har vi Emil i Lönneberga, pappan där, han är inte heller riktigt klok.

Redan där kunde Pär Ström avfärdas. Att kalla den bullrige, barnslige, kärleksfulle, stolte och djupt mänsklige Mattis för "klart rubbad" signalerar att den som diagnosticerar har en förenklad uppfattning om världen. Och att tolka Anton Svenssons snålhet, auktoritetstro och uppfostrarnit - troligen högst genomsnittliga egenskaper bland småländska småbönder i nittonhundratalets begynnelse - som patologiska, tyder även det på grodperspektiv och tunnelseende.

Att Pär Ström ser vad han vill se, och plockar ideologiska russin ur en mångfacetterad müsli, understryks också av hans svar på Orrenius följdfråga:

Prussiluskan i Pippi då? Är inte hon ett förlöjligande av en gammeldags tant?

- Snarare ett förlöjligande av överbeskyddande myndigheter.

Retoriskt sett är det ett bra svar. Varför inte det förlöjligandet är könsbundet när Melkers klumpighet och Antons auktoritetsbrist är det, är visserligen höljt i dunkel, men Pär Ströms svar verkar i alla fall relativt påläst.

I en kommentar till den återpublicerade artikeln, berättar Orrenius i förbifarten att det inte alls var så Pär Ström svarade när Orrenius intervjuade honom. Istället svarade han "Det är möjligt", troligen för att han aldrig reflekterat över att världen kan vara full av nyanser och eventuellt för att han inte kände till Prusseluskan.

Det något mer pålästa svaret i den tryckta intervjun la Pär Ström till när han fick korra Orrenius manus. Orrenius var godhjärtad nog att skriva in det. I sin kommentar resonerar Orrenius om huruvida han kanske var för snäll när han gick med på Pär Ströms många ändringar.

Det var han nog. Men han tog skadan igen när han återutgav intervjun och avslöjade sanningen.

Vårskrik i riksdan.

Det här minns vi väl alla: pressens vana att för evigt klistra Astrid Lindgren-etiketter i pannan på alla som någon gång råkat spela mot Allan Edwall. När Hanna Zetterberg som 21-åring - som en av de yngsta nånsin - klev in i riksdagen så exploderade rubriksättarna i trycksvärteorgasmer typ "Nu blir plenisalen en rövarsal" och "Direkt från Mattisskogen till utbildningsutskottet". Journalister och liknande ställde frågor à la "Kommer du att pendla till Stockholm från Björngrottan?" och "Saknar du Skalle-Per?" och "Tror du att du med din erfarenhet av vildvittror och rumpnissar särskilt kommer att driva hbt-frågor?"

2011 noterar jag att Hanna Zetterberg heter Zetterberg Struwe och har gått och blivit "kommunikationsstrateg och inspiratör". I sitt CV nämner hon åren som riksdagskvinna och engagemanget i miljöfrågor och till och med sin bakgrund i Elevorganisationen. Om grådvärgar icke en rad. Det är anmärkningsvärt.

Att hon drivit miljöfrågor kan hon väl för all del lyfta fram - men det hade väl varit passande att berätta att det faktiskt var Birk Borkason som lärde henne att skogen inte bara tillhör henne utan också rävar och rumpnissar?

Och nog måste väl hennes extrema uppväxtförhållande - i en borg ihop med Ricky Bruch och Börje Ahlstedt - vara värt att nämna? Nog måste väl en barndom ihop med Lill-Klippen ha gett henne vissa unika inblickar i narkotikafrågan? Och nog borde hon väl ta upp att hon en gång lyckats medla mellan två rivaliserande rövarätter? Som kommunikatör måste det väl vara en rejäl fjäder i hatten?

Ibland förstår folk inte sitt eget bästa. Det är klart att världen är mycket mer intresserad av nåt hon en gång gjorde för att Tage Danielsson sa åt henne än vad hon gör som vuxen. Tur att våra reportrar så länge hjälpte både världen och Hanna Zetterberg att minnas.

Gamla hjältar hyllar varandra del 2: Hasse A om hela Sveriges Astrid.

1987 fyllde Astrid Lindgren åtti bast, vilket televiserades. Och ja, hyllningen innefattade barnkörer. Och ja, de sjöng Idas sommarvisa. Och ja, producenten hade raggat upp gamla Saltkråkan-skådisar. Och nej, han som spelade Karlsson var inte med.

Intressantare var Hasse Alfredsons tal. För mej som tolvåring knöts två viktiga spår i min kulturella bildning ihop. Jag kunde lägga en sorts pussel av de intryck och avtryck och uttryck jag samlat på mej genom ett liv vid teve och grammofon. Än idag tycker jag det är ett exempel på hur hyllningstexter bör skrivas: mer humor än överord.

Kärleksbrev på födelsedagen till tant Astrid
från barnet inom mej

Käraste tant Astrid! Nu måste jag få tacka
för alla dom figurer som du lärt mej älska så!
Det måste va nåt vajsing med din almanacka
för 80 år! - det är nånting andra hittat på
Det känner alla människor ju inuti sej själva
att aldrig du kan fylla mer än tio eller elva!
Men det är inte viktigt vad man fyller, tycker ja.
Det viktigaste är ändå att man har fölseda!
Vi hissar dej i taket sen en femti-nitti gånger
och skänker dej en håningsburk med trasiga ballonger
Och dom som nu vill hylla dej är såna som du känner,
för det är allihopa dina gamla kära vänner:
Pomperi-ruskstrump och vi på Knorrkråkan,
Nangijala Rumpdotter och Mästermadicken Dvärgkvist,
Bullerdetektiven Herr Nilsson på Pricken,
Pipphane Rövarhjärta och bröderna Tjorvlejon på taket,
Emil, min Emil och lilla Ida i Karlssonstången,
Saltnissarna, Långskorpan
och alla vi vildbarn i en totalt värdelös sammetask!
Samt lille Hans Folke Alfredson-Pyssling

Gamla hjältar hyllar varandra del 1: Tage D om Lena N.

Kanske blev man inte överraskad. Sorgligt är det ändå. Hon gjorde inte bara Stadslollan, på min topp-tio över Hasseåtages bästa revynummer, hon gjorde också Lovis, på min topp-fem över Astrid Lindgrens bästa filmfigurer.

18 december 1982 hade "Fröken Fleggmans mustasch" sin slutföreställning. Av och med Tage-Lena Ekfredsson med Gunnar Svensson på piano. Idag är bara två av fem i livet, och bara en av fem verkar trivas där. På festen efteråt firade Tage Danielsson ännu en triumf i en av sina bästa genrer - hyllningsversen - när han vände sig till föreställningens östrogenalibi:

När Lena Nyman ler med hela kroppen
då strålar världen i förklarad glans
En rosenknopp med dynamit i knoppen
En kokhet klokhet, galenskap med sans
Hon laddar hela sig till våldsam spänning
Sen sprakar detta ljuva batteri
av skratt, gråt, vrede, jubel, självförbränning
Att allt detta får plats i en så liten klänning!
Att i så späd gestalt ryms ett så stort geni!

Försenat efterord.

Orkar ni med ett inlägg till apropå boken "Proggiga barnböcker - därför blev vi som vi blev"? Motfråga: har ni nånting att säja till om?

Det händer mej så gott som varje gång jag skrivit nåt, levererat det och lagt det till handlingarna, att jag hittar eller kommer på det jag borde ha skrivit. Jag är därvidlag i gott sällskap; en tid efter att Billy Wilder haft premiär på sin geniala film "The Apartment" kom han på att Jack Lemmon i huvudrollen borde ha haft ett lyte, vilket skulle göra honom ännu mer likeable trots att han handlar moraliskt tveksamt.

Boken "Proggiga barnböcker" borde ha avslutats med några rader av en figur som väl ändå får säjas vara en auktoritet på området barnlitteratur: I en artikel signerad Astrid Lindgren, "Litet samtal med blivande barnboksförfattare" (troligen skriven 1971), hittar jag, nu när min bok väl är ute i handeln, de perfekta slutraderna.

Lindgren gör sej till att börja med förvånansvärt lustig över sina yngre radikala kollegor:

Tag en frånskild mamma, om möjligt rörmokare, atomfysiker går för all del också bra, huvudsaken är att hon inte "syr" eller "är rar", blanda rörmokarmamman med ett par delar lortvatten och ett par delar luftförorening, några delar världssvält och några delar föräldraförtryck och lärarterror, rör ner ett par klimpar rasmotsättning och ett par klimpar könsdiskriminering och strö sen över duktigt med samlag och knark, så har du en stark och bra stuvning som skulle få Zacharias Topelius att verkligen spritta till, om han fick smaka den.

Här anar man en viss irritation hos en författare, som gärna uppehöll sej vid köttbulletrillande korvsmörgåsbredande hemmamammor och som nog kände sej ifrågasatt av de unga radikalerna (berömd är bl.a. den marxistiska analysen av "Emil i Lönneberga"-filmen i tidskriften Ord & Bild där Emil beskylldes för att vara "agrarkapitalist").

Faktum är att hela Sveriges Astrid nog också påverkades av de progressiva vindarna under sjuttitalet: i "Bröderna Lejonhjärta" (1973) finns kopplingar till de av västvänstern så omhuldade gerillarörelserna i tredje världen, i "Madicken och Junibackens Pims" (1976) kompliceras klassamhället när den välbärgade Madicken konfronteras med Lus-Mia och lillasystern Matti, när fru Nilsson försöker sälja sin kropp till vetenskapen sen maken supit bort pengarna och när sotaren stövlar in på borgmästarinnans skitförnäma bal sen pigan Alva inte fått nån kavaljer.

Men icke desto mindre lydde hon, konsekvent genom en unik författargärning, sina egna avslutande råd från artikeln "Litet samtal med en blivande barnboksförfattare":

Frihet önskar jag dig och alla andra barnboksförfattare, den frihet som en vuxenförfattare självklart har, att skriva om vad han vill hur han vill. Vill du skriva en skakande bok för barn om hur svårt och omöjligt det är att vara människa i vår värld, så ska du ha rätt att göra det. Vill du skriva om rasförtryck och klasskamp, så ska du ha rätt att göra det. Och om du bara vill skriva en dikt om en blommande ö i skärgårdens famn, så ska du faktiskt ha rätt att göra det utan att nödvändigtvis behöva tänka: Vad finns det nu för ord som rimmar på lortvatten och oljeutsläpp? Kort sagt: Frihet! Ty utan frihet slokar diktens blomma var den än växer.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Därför borde jag ha snott det.

Proggiga barnböcker del 43: Svenska Barn.

I min bok "Proggiga barnböcker - därför blev vi som vi blev" tar jag upp en herrans massa böcker från det politiskt-kulturella sjuttitalet. Jag fick dock bara plats med hälften av alla böcker jag hittade (vilket säkert bara är en del av vad som finns - mörkertalet kan vara stort här).

Ett fenomen jag t.ex. bara hann snudda vid i en bildtext är bokförlaget Svenska Barn. Det initierades alltså av samma tandem som gav oss produktionsbolaget Svenska Ord, skivbolaget Svenska Ljud och filmen "Svenska Bilder" (och som övervägde att ge filmen "Äppelkriget" titeln "Svenska jord"): Hans Folke Alfredson och Tage Ivar Roland Danielsson.

1969, med egna barn i skolbörjaråldern, drar de igång förlaget. De har så klart ganska mycket annat att göra också, eftersom de driver Sveriges mest framgångsrika nöjesbolag och skriver varje ord i sina föreställningar, som de också medverkar i. Just 1969 har de också fullt upp att täcka alla förluster från den spektakulära fiaskorevyn "Spader, Madame!"

Förlaget blir mycket inte riktigt särskilt långlivat. Sista boken, Lars Forssells vissamling "Solen lyser på havet blå", ges ut 1971. Mästerbiografen Klas Gustafson påstår i sin Tage Danielsson-bok att Svenska Barn utkom med nio titlar, och det är med oförlåtligt stor glädje jag hittar mitt första sakfel i någon av hans biografier: jag har nämligen funnit hela tretton böcker med Svenska Barn-loggan på omslaget.

Utgivningen är ambitiös men ganska spretig. Två saker präglar den: 1) kompisar, 2) en påfallande proggighet. Hasseåtage var för all del högst närvarande i det politiska uppvaknandet kring 1968, samtidigt var de nåt decennium för gamla för att ryckas med av de revolutionsivrigaste tongångarna. Som genuina humorister såg de också på världen med en distans som rimmar illa med trosviss övertygelse, marxistisk eller marknadsekonomisk kvittar.

Men när det kom till barnboksutgivning (som de inom parentes sagt nog ägnade förströdd uppmärksamhet) verkar de ha skrivit under på kulturvänsterns åsikt att tidens barnböcker saknade verklighetsanknytning. Man får ett intryck av att Svenska Barn försökte fylla i vissa luckor i den barnlitteratur som fanns utgiven.

Låt oss lite rapsodiskt titta närmare på de titlar som Svenska Barn hann ge ut så att mina teser kan understrykas:* Margareta Strömstedt (gift med Bo, mamma till Niklas, väninna till Astrid Lingren) gav ut två fotoböcker (proggpoäng: 7 av 10) om Johan och Lotten. Den ena utspelar sej i en matbutik, den andra på en bensinmack.

Det är lite roligare än vad de låter: tonen är poetisk-humoristisk när Johan och Lotten plötsligt kan kompensera glappet mellan sin samlade förmögenhet och varornas pris genom att bli extrajobbare i affären.

En viss förnumstighet (proggpoäng: 8 av 10) finner vi också när Lotten lovat en liten flicka att få plocka med sej den chokladkaka hon nappar åt sej från en låg varuhylla (proggpoäng: 10 av 10):

(Om du undrar hur det här slutade, så kan jag berätta att mamman fick betala för chokladen, för man får ju inte lov att ta nånting i en affär utan att betala. Inte ens om man är väldigt liten och inte förstår så bra.

- Men nog är det konstigt att affärer får lov att fresta barn med godis hur mycket som helst, tyckte Lotten.)Två kuriosakommentarer: 1) Lotten är troligen synonym med Lotten Strömstedt, Niklas syster, idag poet. 2) 1969 skyltade uppenbarligen butiker med "välhängt bakdelskött".* Beppe Wolgers "Förtrollningar" är en tydlig förlaga till filmen Dunderklumpen. Vi hittar samma grundstory (eller motsvarande), flera av figurerna och inte minst kärleken till det jämtska landskapet. Här är det åter foton (proggpoäng: 7 av 10) av sneda hemmagjorda dockor (proggpoäng: 5 av 10), gjorda av Bernt Franckie som också gjorde Bepoes kända kompisar Hungran och Busan och Sigrid.

Tonen i "Förtrollningar" är lika poetisk som i filmen men ännu mörkare. Där filmens figurer präglas av ensamhet, har bokens figurer dessutom än tyngre själsliga sår. Värst drabbad är figuren Pappan (ej med i filmen), som inte får kärlek från sitt dockbarn sen dockans mamma dött (ja, det är precis så tragiskt som det låter). Den magiska stämningen bryts lite grann mot slutet i en appell mot svensk fångvård (proggpoäng: 11 av 10):

- Vet du vad ett fängelse är?

- Ja, sa Mats, där man låser in tjuvar.

- Ja, sa Elvira. Nu har du ju sett Dunderklumpen och du har hört berättelsen om hans liv och du tycker om honom och du förstår honom - inte tycker du väl att han är en tjuv och vill ha honom i fängelse?

- Nä, sa Mats, det skulle inte vara rättvist, han hade ju så svårt som barn - jag förstår honom.* de fyra böckerna om Per Stigmans äventyr är en intressant historia. Det är de enda icke originalproducerade böcker Svenska Barn gav ut. Vi pratar historiska äventyrsberättelser med ett tydligt klassperspektiv - troligen inspirationskällor till Sven Wernströms "Trälarna"-svit som gjorde succé från 1974 och framåt.

Författaren A.M. Marksman (Marx-man) är en pseudonym för Nils Holmberg, som skrev böckerna under brinnande världskrig och utifrån ett väl så glödande klasshat. Sedermera översatte han en inte alldeles obekant bok, Maos lilla röda, och var med och grundade KFML, utbrytarpartiet ur SKP (som sen blev vpk) som sen blev SKP (och fick en avknoppning i KFML(r)).* "Det kan hända!" är skriven och illustrerad av Fam Ekman, Gösta Ekmans halvsyster (nepotismpoäng: 7 av 10). Det är en inspirerad, men sjukt ordrik, lek med en berättelse som blir till medan den skrivs och berättas. Proggpoäng: 1 av 10.* "Herkules Jonsson och de makalösa mellandagarna" är bokuppföljaren till 1969 års julkalendrar i radio och teve, "Herkules Jonssons storverk". Samma cast och samme bisarrt produktive manusförfattare, regissör och huvudrollsinnehavare - Tage Danielsson (nepotismpoäng: 12 av 10) - utförde parallella äventyr i etermedierna. Lagom till julafton kunde man sen börja läsa om den fantastiska familjen Jonssons mellandagsäventyr.

Liksom kalendrarna präglas boken av lika delar fantasi och realism (Herkules och pappa Olle byter plats när mamma An-Sofi svingar sin magiska sekreterarpenna, ordföranden i Kungliga Vetenskapsakademin vill stoppa jordens rotation och anordnar en manipulerad folkomröstning i Hylands hörna). Somliga skulle kanske kalla Danielssons allmänt troskyldiga underfundigheter för proggiga, men dessa somliga har i så fall en annan definition än jag. Proggpoäng: 2 av 10 (här finns trots allt vissa ansatser att förklara samhället).* Frances Vestins och Horst Tuuloskorpis "Mummel - en ny människa" tar jag upp i "Proggiga barnböcker". Jag behöver väl inte argumentera för varför. * "Kalle går ut" är en pekbok. Den är skriven av Birgitta Gedin, gift med Per I Gedin, förlagschef på Wahlström & Widstrand som gav ut Tage Danielsson och där dennes hustru Märta-Stina arbetade. Per Gedin var också förläggare på Svenska Barn. (Nepotismpoäng: 13 av 10.) Illustratören heter Per Åhlin och är inte bara ett geni utan var också Svenska Ords hovleverantör av allsköns bilder (nepotismpoäng: 10 av 10).Storyn - Kalle klär på sej bl.a. pappas mössa, mammas kofta, ett par stövlar och ett paraply - rymmer inte riktigt några utflykter i proggighet. Däremot har den dammtorra baksidestexten ett pedagogiskt anslag som luktar vagt av tidens högt ställda barnpedagogiska ambitioner:

Barn i denna ålder (1½-3 år) tycker om klara, tydliga bilder och är förtjusta i färg. Dom är mycket intresserade av kläder och börjar omkring tvåårsåldern uppfatta att olika saker tillhör olika personer och pratar gärna om det.

Sammanfattningsvis: Hasseåtage drev sålunda ett barnboksförlag som gav ut svartvita fotoböcker om snabbköp och förlossningar, äventyrsromaner om hur fogdar stal folkets mat och dockböcker som propagerar mot fängelser. Och den där Forssell-boken som nämndes inledningsvis innehåller bl.a. en lång visa om Salvador Dalís kommersialism.

Så en inte alldeles obetydlig roll spelade nöjeskungarna i den barnlitterära proggutvecklingen.

För Svitjod i dåtiden.

I min mormors hem stod Svitjodböckerna. Jag tog som liten ner dem, nyfiken på de lustiga EWK-bilderna på omslagen och satte dem ifrån mej cirka tio sekunder senare. Trots att jag var härdad och på eget bevåg hade köpt mej en "Kar de Mummas bästa"-bok och säkert två kåserisamlingar med Gits Olsson, var Svitjodböckerna mej fullkomligt främmande.

Jag vill minnas det som att jag kände rädsla inför de där böckerna, som om det var de som slutgiltigt skulle föra mej från Barnstadiet direkt till Farbrorstadiet. Det var som om jag redan då, som synnerligen lillgammal tio-elvaåring, förstod att jag kanske måste genomleva några år regressiva år med popmusik och tjyvrökning innan jag kunde betrakta mej som fullvuxen.

Häromdagen tog jag mod till mej och beställde några volymer från Stadsbiblioteket. Bibliotekarien såg misstänksamt på mej, som om hon trodde jag var en åttiårig man som, likt rymdisarna i The Event, stannat upp i det kroppsliga åldrandet.

Svitjodböckerna är, vågar jag påstå, det mossigaste som finns. Från 1956 till 1973 skrev Gunnar Ericsson och ritade EWK en årskrönika över svensk politik - skriven som vore det vikingatid. 1956 blev alltså 956. Gunnar Ericsson blev Gunnar på Lid-arrende. EWK blev Ewert Nidristare. Riksdag blev Tinget. Barnbidrag blev piltskärv. Radio och TV blev allmannalur och fladderbilder. Riksdagens första kammare blev De Flintskalliga Huvudrunkarena. Riksdagens andra kammare blev De Ystre - för att "få av männen och sköldmörna där voro över sjuttio år".

Inte nog med att föremålen för satiren är hopplöst inaktuella (hur många minns Svenska Penninglotteriets överdirektör Hjalmar Nilson?) - även formen är nästan irriterande daterad. Ovanpå det var båda upphovsmännen bondeförbundare.

Tecknaren EWK - f.ö. svärfar till både globetrottern Staffan Heimerson och Expressens extremhögerfalang Ulf Nilson och m.a.o. värd för mången testosteronosande släktmiddag - började sin karikatyrkarriär i diverse tidningar ägda av RLF (dåvarande LRF).

Författaren Gunnar Ericsson - f.ö. storebror till en välkänd svensk barnboksförfattarinna och förlaga bland annat till Bullerbyns Lasse - var till och med riksdagsman för Bondeförbundet (dock hoppade han av samma år som han började med sina satirer).

Vi pratar alltså finurliga centerpartistiska krönikor skrivna så som Snorre hade gjort det. Jag behöver förstås inte påpeka att jag gillar det.

För mej, som Anale Doktor i Knappologi, är förstås korsordslösandet halva grejen. Det var med blandade känslor jag noterade att varje bok har en ordlista, men snart nog insåg jag att den bara hjälper en på traven. För även om jag själv hade knäckt att Jarl Väderskutt - ledare för De Ståndaktige - syftar på dåvarande Högerpartiets dåvarande ledare Jarl Hjalmarson, så har jag ännu inte fattat varför runristaren kallar honom Väderskutt.

Men jag märker också att jag ibland flinar till på riktigt. Gunnar Ericssons kommunistförakt är om inte annat väldigt försmädligt:

Den minste av hövdingarna var Hilding Röde (Hilding Hagberg, dåvarande ordförande för dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti, bloggarens anm.) som många gånger rest österut till Gårdarike och där lärt sig underliga åthävor och hur man skall komma i konungens råd utan någons samtycke. [---]

Rödes skara var emellertid liten och obetydlig, ehuru många av hans män hade större käftbredd än axelbredd och därigenom hade möjlighet att utstöta svåra rytanden.

Även såssarna gäckas enligt beprövad modell:

Ty nu var det första dagen i Blomstermånad (maj, bloggarens anm.) och då plägade ettersötingar (efter Olof Ettersöt, dvs Palme, bloggarens anm.) och sveruser (Sverige-ryssar, dvs kommunister, bloggarens anm.) gå i led med röda fanor och kräva jämlikhet och annat som ettersötingarna icke lyckats åstadkomma under de femtiotal år man haft makten i landet.

Jag tycker också det är ganska festligt när han reder ut förkortningar: KDS står för Kampflocken för Dygd och Sedlighet, Sifo för Sällan Infrias Förutsägelserna Ordentligt alternativt Sannspådd Icke Förfärligt Ofta, KFML(r) för Kraft Från Maos Lilla röda.

Det är naturligtvis gubbgnälligt och bondkonservativt överlag, men det hela präglas av en språklig konsekvens och esprit som sätter upp sina egna regler. Att kalla Ola Ullsten för Ola Mittbabble hade ju inte varit roligt alls om det inte vore för vikingakontexten. Nu blir det i alla fall lite roligt. Likaså att kalla tenniskungen Gustaf V för Gustaf Boll.

Ur det torraste virket slår de skarpaste lågorna. Eller nåt. Och i gamla goda satirikers anda blottlägger han också en del hyckel, skalar av politikens fluffiga utanpålager och pekar på skillnaderna mellan Ord och Handling. 1966 klädde som bekant Per Oscarsson - Per Byxefäller - av sej hos Lennart Hyland - Lennart Ordsprut - samtidigt som han improviserade lite sexualupplysning om mammas och pappas respektive kiss. Påföljd: moralpanik i landet. Gunnar på Lid-arrende kommenterar med genomskådarens blick rabaldret:

Men av barnen framför fladderburken voro några för små för att ännu ha lärt sig att ta anstöt och andra sade, att där hör du moder, att det inte alls är såsom du har sagt mig och förresten har jag läst, att storken är utdöd i hela landet så att även skåningarna numera få sina barn på naturligt sätt.

De äldre barnen sade, att nu, moder, måste jag nog tala litet med dig om livets gåtor, ty det där med blommor och bin har du missuppfattat och det äro sällan honung som människorna äro ute efter.

Och några av männen sade sig ha kört ut barnen ur rummet, enär de voro alldeles för små att titta på hur folk klädde av sig inför andra, utan finge liksom sin fader vänta, tills de hade råd att gå på mjödhus och natthålligång och betala för att få se slika ting och denna deras betittning hade ju i ärlighetens namn ändå skett i smyg och det hade gällt kvinnor, höftknyckerskor som blottat sig till männens förnöjelse, sådana män som icke visste hur en kvinna såg ut utan kläder eller trodde sig för tillfället icke kunna erinra sig detta. Men - som nu - att se en man i underhosor var slemt och oroväckande och ingav en lätt förnimmelse av fasa.

Som sagt: när jag gav mej i kast med Svitjod för första gången på två decennier trodde jag att jag skulle hånskratta. Men nu: bli inte förvånade om ni ser hela vikingakonceptet plankat rakt av på en blogg nära dej.TÄVLING: pricka in alla gubbarna på omslagsbilden allra överst.

PRIS: känslan av att kunna två gamla gubbar mer än Kalle Lind.

Lund Kirkegaardsförvaltningen.

När jag gick på mellanstadiet var det högst suspekt för pojkar att läsa böcker. De som tyckte det var bögigt med böcker läste i alla fall Åshöjdens BK. Och de som tyckte att också Åshöjdens BK innehöll för många bokstäver läste åtminstone Ole Lund Kirkegaard. Jag har en känsla av att den gode danskens minne förbleknat sen dess, trots att de fjorton barnböcker han skrev innan han frös ihjäl på väg hem från krogen fortfarande är högst livsbejakande och -berikande.

Lejonparten av hans titlar utspelar sej i sömniga danska småstäder i nån sorts förfluten halmhattstid, där Emils och Bombi Bitts tvillingsjälar heter Albert eller Virgil eller Per och Lill-Mats och ägnar sej åt att driva gäck med skomakaren och smeden och Mickel Stål och kasta majonnäsmackor på svarta tavlan. Alltid med glädje, aldrig av elakhet.

Det är ungar - oftast pojkar, ska politiskt korrekt understrykas - som föds utan vidare förutsättningar. Lille Virgil bor ensam i ett hönshus och dricker lemonad till frukost, Albert i Kalleby är så ful att klasskamratens mamma säjer i hans närvaro: "Det kan den lille pojken inte rå för". Ändå låter de sej inte kränkas av byns gapiga småborgerliga auktoriteter utan tågar raskt och oförväget mot nya bus och nya upptäckter.Ungarna rör sig ofta i en värld av oförstående och förtryckande vuxna. Lille Ivan Olsen, han som senare blir Gummi-Tarzan, lär sej "en hel massa" under en dag i livet:

I skolan lärde han sig hur man får vatten i byxorna och spö - och hemma hos sin pappa lärde han sig, att en grabb ska vara en karl och klå upp andra. I annat fall är man en stackare.

Så du förstår: det var inte alltid så lätt att vara Ivan Olsen.Albert i Kalleby föreslår att han och polaren Egon ska bilda en slyngelklubb, där de ska röka cigarr och dricka brännvin. Egon motargumenterar utifrån personliga erfarenheter:

Förra året drack Valle Smed upp en hel flaska brännvin. Han trillade huvudstupa i ankdammen, och när han kom upp slog hans fru honom med en kvast. Och mor slår ännu hårdare än Valle Smeds fru.

Det dricks, som sej bör i en dansk kontext, både öl och brännvin. Det gör ont när folk slåss - och folk slåss. Gusten Grodslukare är farlig på riktigt, inte bara för att han en gång ätit en levande groda, utan för att han alltid hittar småpojkarna när de gömmer sej och faktiskt vill dem illa. Och så svärs det. Lille Dille i "Robban och alla de andra polarna" svär i varje mening: "Jävlar, jag skulle ju sluta svära!"

Men trots att världen är hård och vuxna inskränkta och bigotta, så finns en sorglöshet hos böckernas huvudpersoner - utom förstås hos Ivan Olsen, men han får sin revansch när en häxa gör honom oövervinnelig för en dag. Fantasin bor nämligen granne med trädgårdsstorksrealismen: Topper hittar en magisk penna som gör noshörningen han ritar på väggen levande, Virgil träffar en liten tjock drake som äter upp smedens eld.Liksom hos Astrid Lindgren finns etniska schabloner som inte känns comme il faute 2010 (Margareta Strömstedt pratar aldrig om de svartmuskiga tivolizigenarna i "Rasmus, Pontus ochh Toker"): den store Rapollo är en smutsig man med italiensk brytning som åker runt på marknader och stjäl från folk. Och flickorna är perifera.Men det där är faktiskt, liksom hos hela Sveriges Astrid, marginalanmärkningar. Ole Lund Kierkegaards böcker är i övrigt allt det som dagens barnböcker anklagas för att inte vara: rättframma, drastiska, uppriktiga, och därigenom sympatiska. Barnen tvingas klara sej själva - men klarar också sej själva. Och de gör det för att deras levnadstecknare har en så gränslös tillit till dem.Jag har under de gångna månaderna gjort en del press för boken "Proggiga barnböcker". Flera gånger har jag ombetts att jämföra barnboken då med barnboken nu. Det har varit knepigt eftersom jag inte riktigt följer dagens barnboksutgivning med lupp. Men auktoriteter på området - Ulf Stark, Viveca Lärn - har hissat varningsflagg inför redaktörers klåfingrigheter och föräldrars önskan att barnlitteraturen ska dräneras på allt som upprör eller kan tjäna som dåliga exempel.

Generellt tror jag att det är fel väg att gå att skydda barn genom att låta Anton Svensson krama Emil istället för att skicka till snickerboa. Våld, mobbning, pöbelfasoner upprör förstås det läsande barnet - men det är väl inte annat än ett sundhetstecken?

En sak man kan ligga vaken en hel natt och fundera på.

Den genomtrevliga förrädaren Jossi - han som får Tengilsmärket inbränt på sitt bröst - driver som bekant värdshuset Guldtuppen. Ordet "guldtupp" påminner misstänkt mycket om "goltupp", som bekant är den lite finkänsligare benämningen på "golbög", som bekant är det värsta man kan vara enligt gammal fin tjyvheder.

Så nu undrar jag så klart: var tanten medveten om detta? Var hon så bevandrad i kåkjargongen? Petade hon med berått mod, i så fall skrockande och kluckande för sej själv, in lite gammal hederlig argot i sitt stora barnepos?

Hela Sveriges Astrid kan vi inte längre fråga. Björn Söder verkar ju ha förstått saker i hennes texter som vi läskunniga aldrig riktigt inhämtat - kanske kan han ge svar? Annars finns ju alltid Margareta Strömstedt, vars hela identitet verkar vara den som "Astrids nära väninna". Hon måste ju veta. Vem skickar mejlet?

Bulten i Bo.

Det är säkert yesterday´s news för bloggens klassiskt bildade läsare, men själv fick jag just en aha-upplevelse när jag - en vanlig dag i Kalle Linds liv - googlade "Bulten i Bo".

Bulten i Bo är för mej en gestalt i Emil-böckerna, odödliggjord på film av Pierre Lindstedt, en dräng och suput som orsakar oro på marknaden i Vimmerby och som inte vet vad han ska göra med all oro som bubblar upp i honom när han tagit sej några supar.

Jag tänkte att hon plockat figuren och namnet från sin egen barndom. Man föreställer sej ju gärna hela Sveriges Astrid som nån sorts urberätterska, en Kalmar läns egen gamle Moz, med direktkontakt inte bara med barn utan med djur och natur, granbarr och vitmossa.

Mera sällan talas det om hennes klassiska bildning och tydliga förankring i litteraturhistorien. Liksom med Selma Lagerlöf är bilden av hela Sveriges Astrid att hon skrev liksom ur djupet av folksjälen, omedvetet, som i trance, omtöcknad av skogsdoft och svingödsel.

Först nu insåg jag att Bulten i Bo har en namne hos Gustaf Fröding. Han är visserligen godsherre och inte dräng, men i övrigt är han lika burdus och brutal:

Han kom till en dans bort i Vindfallsängen
-- med gubbarne söp han
och jäntorna nöp han
kärvänligt i sidan vid förbisvängen.

Frödings Bulten i Bo går inte bara fram som en furie på dansbanan ("brännvinet öste han dåsig och nöjd i den svällande magen"). Han är också en ockrare och girigbuk, för vars skull allt välstånd i trakten förtvinat. Till slut får den druckne Nils Nilsson i Vallen nog av Bultens framfart och närmar sej honom med handen på kniven:

Han tog honom hårdhänt och vilt över nacken,
han slog och han spände
och kniven han rände
i bröstet på Bulten, som tungt föll i backen.

"Ja, ligg där och glo med ditt giriga tryne,
ja, ligg där och glo, du,
du, Bulten i bo, du,
det är allt Nils Nilsson, du ser ej i syne!"

Han gav honom ännu ett hugg genom strupen,
han gick genom hopen,
"tag fast!" hördes ropen
från skocken av jäntor, i vråarne krupen.

Det är mustigt, till och med mustigare än hela Sveriges Astrid, som för all del lät Emil och griseknoen dricka jästa körsbär och Alfred bli livad av brännvin. Men vid dråp drog hon gränsen i sin folklivsskildring. Fröding lät inte bara Nils Nilsson slakta Bulten i Bo. Strax därpå går Nils Nilsson i samvetskval och dränker sej. Men:

Han jordades tyst, som han borde och skulle,
men inga, som hasta
förbi, vilja kasta,
som seden det kräver, en sten på hans kulle.

Ty många ha tyckt, det var rätt, det som gjordes,
det säges och menas,
att den skall ej stenas,
som gjort vad de önskat, men själva ej tordes.

Frödings dikt är en historia direkt ur folkdjupen (även om den i sin tur troligen alluderar på nån poet som var hipp på Frödings tid): osentimental, rättfram och ändå märkligt förstående för människans villkor, liksom hela Sveriges Astrid i hennes bästa stunder.

En annan sak jag inte kände till var för övrigt seden att kasta sten på självmördares gravar. Det låter inte särskilt konstruktivt om ni frågar mej. Det var väl straff tillräckligt att de fick sova i ovigd jord.