Vittne till jul.

Jag har aldrig varit mycket för det där med jul. På den tiden när jag hade riktiga jobb, inom kriminalvården eller omsorgen, och inte satt hemma i kalsingar och bloggade, såg jag alltid till att jobba på julafton. På det sättet gjorde man alltid någon kollega med småbarn glad och kunde kamma hem både karmapoäng och ob-tillägg. Nuförtiden har jag själv barn, men det är nog inte det främsta skälet till att jag nu firar jul.

Handen på hjärtat: barn hatar lutfisk, får diarré av dadlar och kan inte se poängen med att titta på ett mischmasch av små bitar Disneyfilm som de redan har på dvd.

I vår familj firar vi främst jul för svärmors skull. Och det är väl anledning nog.

Förra året tvingades jag ompröva hela min inställning till julen. Då gjorde jag en dokumentär för SVT om en kille som heter Erik. Jag följde honom när han, tjugofem år gammal, förberedde sitt livs första jul.

Det brukar sägas att alla människoliv ger material till en bok, men sanningen är att vissa är värda en romansvit och andra en Pixibok. Erik tillhör den första kategorin.

Han växte upp som homosexuell och Jehovas vittne i ett litet jämtländskt samhälle och hävdar att det var en ljus och problemfri tillvaro. Problematiskt blev det när han som vuxen förstod att församlingen inte skulle låta honom leva ut som homosexuell. Alltså trädde han ur. Med påföljd att nära och kära klippte banden.

För att understryka att han inte längre var ett vittne, ville han dra in jul i sitt hem. Jehovas vittnen firar som bekant inte jul. Det har med hednatro att göra; julgranar och födelsedagar är hedniska grejer och hednisk är det värsta ett vittne kan vara.

Så vittnena firar en icke-jul. Sjungande "Alls inga ljus / här i vårt hus / Ingen jul har kommit, hopp tra la la la / Barnen i ring / gör ingenting / vankar omkring / Granen står så grön och grann i skogen / Detta för att ingen kom och tog den". Typ.

Det intressanta var att Erik tidigare hade duckat för jul – ett nog så ansträngande projekt i december – och vetat väldigt väl varför han gjort det. Nu skulle han köpa gran och baka pepparkakor utan att ha en susning om varför. Och inte kunde jag hjälpa honom. Jag vet inte varför man släpar in barrande träd i sitt hem. De flesta av oss har aldrig reflekterat över vad pepparkakan betyder. Vi skaffar de där grejerna för att det alltid har varit så.

Själv hörde jag mig stå och försvara de riter och rätter som jag genom livet har avvisat. Plötsligt stod jag och argumenterade för dopp i grytan – torrt russinbröd i ljummet grisfett – och plötsligt påstod jag att det är extremt viktigt att man har en stjärna och inget annat i toppen på granen. För om man inte gör som man alltid har gjort – varför ska man då göra det? Vad betyder det då?

Filmen om Erik blev en diskussion om normalitet. Erik manifesterade sitt utträde ur en marginalgrupp genom att göra det normala, det som de flesta gör. Samtidigt tillhör han nu officiellt en annan minoritet, bögarna. Genom att göra som de flesta gör Erik anspråk på att vara som de flesta. Trots att han inte är som de flesta. Men å andra sidan: vem är som de flesta? Finns det något onormalare än normalitet?

Som varande heterosexuell och protestant i ett heteronormativt protestantiskt samhälle har jag själv alltid framstått som en i mängden. Samtalen med Erik försköt tyngdpunkterna. Eriks uppväxt var avvikande men lycklig. Min egen var till synes normal men svåruthärdlig. För mig blev det knepigt när jag inte ville vara som andra. För Erik blev det knepigt när han ville vara som andra.

Kom vi fram till något så var det väl att normer gör en lyckligast på lite avstånd. Och att pepparkakor kan smaka bra oavsett varför man äter dem.

(”Jul för nybörjare” visas i SVT1 19.00 på lördag den 17 december.)

Människor som har haft fel (eller haft för lite info): Kalle Lind om Palmemordet.

I ett kapitel i min nyutkomna bok "Människor som har haft fel" behandlar jag den mediala bevakningen av mordet på Olof Palme. Jag låter nattchefen på tidningen Smålandsposten - som på förstasidan 1 mars 1986 braskade med rubriker som ”DAGMAMMOR FÅR NYTT LÖNESYSTEM” och "KNEPIGT MED KNOPAR – SCOUTER JUBILERAR” - klä skott för dåtidens journalistiska eftersläpning. Det är inte helt rättvist. Smålandsposten var inte ensam. Bara två tredjedelar av svenska tidningar hade den inte helt oviktiga nyheten om ett statsministermord i sin upplaga den där morgonen.

Då sköts karln 23.21 på kvällen. 00.20 skickade TT ut ett s.k. IL-telegram. 00.27 kom ett längre telegram. 00.30 hade nyheten nått hälften av svenska dagspressredaktioner och 00.40 svensk tid kungjorde BBC att Sveriges statsminister blivit skjuten på öppen gata. Ändå drog Smålandsposten på de jubilerande scouterna. Ändå rapporterades Palmemordet i Sveriges Radio först 01.10.

Jag stöter på dessa intressanta upplysningar lite för sent, när andra upplagan av "Människor som har haft fel" redan är på väg från tryckeriet. I tegelstenen "Spegla, granska, tolka. Aktualitetsjournalistik i svensk radio och TV under 1900-talet", en bok som varje gammal SVT-medarbetare med bristande heder har i sin bokhylla eftersom den ligger i travar överallt i korridorerna, ges en bakgrund som inte gör det hela mindre fascinerande.

1986 sände Sveriges Radio fortfarande inga nyheter nattetid. Mellan 23 och 03.30 fanns ingen reporter tillgänglig inom hela programbolaget. Troligen räknade man med att inget viktigt hände den tiden på dygnet. Det är tjugofem år sen men känns som tiden då budbärare red till häst mellan socknarna för att upplysa allmogen om att fogden utfärdat nya skatter.

Men tydligen fanns det ändå nån stackars ensam själ i det jättelika huset på Oxenstiernsgatan. En hallåman tog emot ett argt samtal från tidningen Arbetet vid 00.20. En journalist, sannolikt med socialdemokratiska sympatier, ondgjorde sig över att radion spelade populärmusik trots att regeringschefen just låg och dog. Hallåmannen noterade att den s.k. flash-lampan inte lyste i programkontrollen och avfärdade samtalet som ett skämt. Antagligen ansåg han det dessutom vara ett osedvanligt smaklöst skämt. Det tycker folk i allmänhet när man skämtar om prominenta personers död, fråga mig eller Hammarsson & Wiking.

Strax därpå ringde, symptomatiskt nog, en av SR:s utlandsmedarbetare. Denne hade blivit tillfrågad om en kommentar av BBC och hade antagligen inte haft nåt vettigt att säga.

Nu - när klockan över halv ett och Palme är dödförklarad på Sabbatsberg sen en timme tillbaka - anar hallåmannen att nåt är vajsing och bestämmer sig för att ringa Ekots chef, Björn Elmbrant. Han hittar dock inte Elmbrants nummer. Jo, det finns en larmlista, men sen den upprättades har Elmbrant flyttat och bytt telefon och uppenbarligen inte tyckt att han borde informera sin arbetsplats om saken. Och Sveriges Radios högste chef, Örjan Wallqvist, sover tydligen tungt.

Omsider mobiliseras dock lite personal och några journalister som snappat upp ryktet på krogen ramlar in på Radiohuset. Det sker dock lite mankemang och missförstånd innan ett första telegram kan läsas upp - troligen nån intern stridighet kring vem som sände senast och vems tur det var nu - så först vid ettsnåret kan landets enda radiobolag meddela flocken att deras herde ryckts ifrån dem.

Inte heller TV var riktigt på alerten. Då sände TV2 ändå reguljära program fram till 00.45. Hallåan hade alltså haft tid att slänga in ett "jo förresten, Palme är död" innan hon önskade godnatt. Men man hade alltså andra prioriteringar för tjugofem år sen och hallåan hade själv alltså ingen aning om att det första svenska statsmannamordet på hundranittiosex år skett tio minuter bort.

03.15 kunde man ta del av nyheten på text-TV. 04.00 sändes ett första extrainsatt Rapport. Då har nyheten sen länge nått hela Storbritannien.

1987 - efter nästan ett års blodiga strider mellan TT och Ekot om vem som borde få äran - började Sveriges Radio sända reguljära nyheter nattetid. Och kanske var det först då som Sverige verkligen förlorade sin oskuld.

Alltid kan man vifta med det lilla man har fått.

Jag är kanske siste man på bollen här, men när jag tillsammans med mina barn ser om den tecknade "Pelle Svanslös" (1981) ser jag för första gången de freudianska undertonerna. Det är kanske inte så att jag gått och funderat på Pelle Svanslös varje dag de sista trettio åren, men tillräckligt ofta för att jag ska förvånas över att kopplingen svans/fallos inte har slagit mig tidigare.

Jag vill hävda - marinerad som jag är i det akademiska - att kopplingarna är uppenbara. Svansen är kuken, svanslösheten kastrationen. Den svanslöse Pelle leker med råttor istället för att döda dem, är snäll och tafatt istället för driftig och hungrig, finurlig hellre än förslagen.

Visserligen finns också ett klassperspektiv: Pelle är familjekatt, Måns en streetsmart bakgårdskatt. Den socialt trygge Pelle behöver inte hävda sig, för Måns är det en överlevnadsstrategi. Måns hetsar pöbeln från Dragarbrunn - ökända Uppsalakvarter där Fröding låg med horor och Owe Thörnquist fann "het amor" med Gun "uppå ett vindskontor" - och kallar Pelle "mallig", en klassisk klasskomplexetikett (även Lus-Mia kallar Madicken för "mallgroda"). Var magistern och övremedelklassmannen Gösta Knutsson hade sina sympatier behöver man knappast tveka om.

Men det Måns hävdar sig med är hela tiden svansen. "Jag har Uppsalas längsta" väser han, med Ernst-Hugo Järegårds kåtaste stämma, till Gullan från Arkadien. Sen stjäl han Gullan från den klumpige Pelle i en eldig tango där han vant smackar till dansbanans övriga kaveljerer med, återigen, svansen, för att än en gång inleda en förförelseakt med ett hest "för övrigt har jag den längsta i hela stan".Måns är Mannen, Pelle den oskuldsfulle Pojken. Den sofistikerade Gullan blir aldrig Pelles, istället söker han sig till den väna och näpna hemmakatten Maja Gräddnos. Måns, däremot, har halva svansen inne på den förmodade kandidatflickan Gullan, härstammande från studentkvarteret Arkadien, antagligen eggad av den primitiva och djuriska Måns. Maja blir madonnan som Pelle håller i handen och sjunger serenader för, Gullan horan som låter Måns stjäla henne i tangon.

Svansen är alltså en makt- och kraft- och styrkesymbol, "kattens förnämsta prydnad" enligt Måns. Måns samtliga försök att näpsa och håna Pelle slutar med att hans egen svans hamnar i kläm eller blir biten av Kalle Huggorm, en vän till Pelle som just har fått tjäna som dennes svansförlängare. Gång på gång tvingas Måns ligga på mage med sönderfrasad och uppsvullen svans, lika utsatt och tillintetgjord som machomannen som inte fått upp den.

Allt detta försökte jag förklara för min sjuåring och min tvååring medan vi tittade på Jan Gissbergs och Stig Lassebys underskattade animationer. Jag är inte säker på att de lyssnade ordentligt.

Frågequiztävlingssvar! Och vinnare!

Likt Monica Dominique i Zick Zack får vi börja med att be om ursäkt. Något blev fel. Quizen skulle ut i cyberrymden exakt 12.00 i tisdags. Jag skrev den dock ett stycke tid innan dess, tryckte ”spara” och gick och la mig. På morgonen insåg jag att rss-flödet tydligen fångar upp också de förinställda inläggen, en funktion som bäst skulle kunna recenseras med ”vanvettig”.

I praktiken spelar det inte någon roll att vissa fick chans att titta på frågorna tidigare än andra – fortfarande är det flest rätt som gäller, och flest rätt kom in senare än så. Men åter igen ber hela quizredaktionen – inklusive Ola Olsson – om ursäkt. Det som inträffade ska inte kunna inträffa. Frågesportens svar på frågorna om frågesport lyder:

1) Alla ser ju att gubben på bilden är Nils Erik Baehrendtz, programledare för ”Tiotusenkronorsfrågan”, och att pojken är akvariefiskexperten Ulf ”Hajen” Hannerz. Vilken av följande tävlande med vidhängande smeknamn var aldrig med i de första årens Tiotusenkronorsfrågan/Kvitt eller dubbelt?

Svar: Evabritt ”Askonsdagen” Raumert är fullkomligt påhittad. Hade hon funnits så hade hon antagligen tävlat i ämnet påskdagar.

2) Vilken svensk författare tävlade i Nya tiotusenkronorsfrågan i ämnet proffsboxning 1973?

Svar: Torbjörn Säfve, för sina sufiska vänner känd som Ali Touba. Han knockades dock av Olof Johansson, för svenska folket känd som ”Mr Boxning” alternativt "Jisen". Ej att förväxla med Centerpartiets argaste ordförande.

3) Vad hette Pekka Langers och Carl-Uno Sjöbloms geografiska frågeshow?

Svar: Vem vet var? Ej att förväxla med Hur gör djur?

4) Apropå geografiska frågesporter så gjorde ju Ingvar Oldsberg På spåret. Men vad hette hans historiska frågeshow i SVT?

Svar: På året. Så klart. Detta var den enda fråga (förutom 11) som ingen kunde, vilket gjorde mig chockad. På året – med Björn Hellberg som domare – sändes från Liseberg (så klart) sommaren 1998 och gick ut på att tävlande skulle gissa sig fram till vilka år på nittonhundratalet som olika saker hände.

5) I vilket program ingick nöjesfrågesporten Från Poppe till Pippi?

Svar: Söndagsöppet. Programledare var Ulf Larsson, som nog aldrig var gladare än just då, och domare var Arne Nilsson, mest känd som ”domare” (alltså sekundräknare) i Gäster med gester (ett cv som inte direkt imponerar).

6) Vilken s-politiker, under en period Sveriges second lady, publicerar regelbundet sina egna Melodikryssetsvar på sin blogg?

Svar: Enn Kokk, gift med f.d. talman Birgitta Dahl. För övrigt en fråga som förvånansvärt många kunde: ingen blir gladare än jag över att vetskapen om att en obskyr gammal sosse bloggar om ett dammigt P4-program är common knowledge.

7) Vilken tevelegend utövade krypskytte mot Arne Weise när denne norpat åt sig programledarskapet för lekprogrammet 21 1977? (Enligt Weises egna memoarer, ska tilläggas.)

Svar: Lennart Hyland. Mer i ämnet här.

8) Vilka var Bell och Bom?

Svar: Att Bell var Fredrik Belfrage är kanske inte att undra på, men varför Ingvar Oldsberg kallades Bom tog det mig många år att få reda på. Åter igen är det Lennart Hyland som är boven i dramat. När Oldsberg var ny på tevesporten kallade Hyland honom ”den där Oldsbom”. Oldsberg var då snabb att kontra med att uppstudsigt kalla nestorn för ”Hyfjäll”. Sen blev de goda vänner, förenade i sina stora intressen: idrott, sprit och rampljus.

Bell & Bom var för övrigt ett lekprogram som gick ut på att folk under en vecka skulle lära sig att t.ex. gå på lina eller rida på delfiner. Ett koncept inte olikt - för att inte säga direkt identiskt - med de Hyland brukade bygga sina program efter.

9) Från vilket program är bilden hämtad och vem ledde det?

Svar: Supersvararna med Lars-Gunnar Björklund. Ej att förväxla med Minnesmästarna med Åke Strömmer. Eller Notknäckarna med Carl-Uno och Pekka. Eller Galenskaparna med After Shave.

De tävlande på bilden är till vänster Stellan Sundahl och till höger inte Brolle Jr.

10) Vilka klädfirma stod för Magnus Härenstams Jeopardykläder?

Svar: Oscar Jacobson. När jag själv tävlade i sagda program försökte en kvinna komma Härenstam närmare genom att berätta att hennes son, som tävlade i samma program, var ättling i rakt nedstigande led från Oscar Jacobson själv. Härenstam var nog bara måttligt imponerad men höll professionellt god min.

11) Hur mycket kom Kalle Lind hem med efter att ha varit med i tre omgångar Jeopardy?

Svar: 3000 kronor samt en helg på Selma Lagerlöf Quality Hotel & Spa i Sunne (exkl resa). I de tre program jag var med i kunde ingen av oss finalfrågorna. De två första gångerna satsade jag fegast och kom därför vidare. Frågor/svar jag stupade på: den judiska sjuarmade ljusstaken, bödeln i Prag samt en egyptisk dödsgud, son till Ra. (Tretusen kronor täckte bara precis mina resor t/o/r Malmö-Stockholm, vilka man fick betala själv.)

Ett par kommentarer till återkommande (fel)gissningar: ”Sagolika Sverige” var visserligen ett historiskt program med Ingvar Oldsberg, men ingen frågeshow (och fasen vet om det ens visades i SVT?), Peter Pedersen (V) är boxningskunnig och lär ha tävlat i teve i diverse sammanhang, men var inte med i just ämnet proffsboxning i just Tiotusenkronorsfrågan nämnda år. Pedersen är för övrigt inte författare. (Annars är ju Pedersen mest känd för att ha föreslagit byggande av en evighetsmaskin i ett debattprogram.)

Vem blev då den hysteriskt lycklige vinnaren? Föga förvånande, för dem som känner honom: Mattias Boström! Sherlock Holmes-expert, författare till viktiga böcker, förläggare, Wordfeud-stjärna, sudoku-kung och dessutom nörd. Nio rätt av elva möjliga! Boken "Människor som har haft fel" - känd från TV4 - kommer i ett signerat ex - eventuellt till och med signerat av författaren - på posten! Grattis!

Petter Nilsson gissade närmast på fråga 11 (ett grytset från Le Creuset, en spahelg i Sunne och 200 spänn), Tompas helgardering med att svara "Östergötland" på samtliga frågor resulterade i ... låt mig räkna en gång till ... noll rätt.

Så fort jag stökat undan lite andra viktiga grejer (... kommer inte på nåt just nu) så kommer fler ordinare blogginlägg. Kanske om när Hyland lät släpa hem en tvättäkta Lucia från Västindien. Alltså från Sancta Lucia. Har man en så bra ordvits så är det klart att man ska lägga licenspengar på den.

Quizquiz!

Okej, nedan ett gäng frågor om legendariska svenska frågesportprogram. Först öppnade rätta mejlet vinner, lustigt nog, boken "Människor som har haft fel". Svar och vinnare avslöjas på torsdag åttonde december. Kryzza lugnt!

1) Alla ser ju att gubben på bilden är Nils Erik Baehrendtz, programledare för ”Tiotusenkronorsfrågan”, och att pojken är akvariefiskexperten Ulf ”Hajen” Hannerz. Vilken av följande tävlande med vidhängande smeknamn var aldrig med i de första årens Tiotusenkronorsfrågan/Kvitt eller dubbelt?

2) Vilken svensk författare tävlade i Nya tiotusenkronorsfrågan i ämnet proffsboxning 1973?

3) Vad hette Pekka Langers och Carl-Uno Sjöbloms geografiska frågeshow?

4) Apropå geografiska frågesporter så gjorde ju Ingvar Oldsberg På spåret. Men vad hette hans historiska frågeshow i SVT?

5) I vilket program ingick nöjesfrågesporten Från Poppe till Pippi?

6) Vilken s-politiker, under en period Sveriges second lady, publicerar regelbundet sina egna Melodikryssetsvar på sin blogg?

7) Vilken tevelegend utövade krypskytte mot Arne Weise när denne norpat åt sig programledarskapet för lekprogrammet 21 1977? (Enligt Weises egna memoarer, ska tilläggas.)

8) Vilka var Bell och Bom?

9) Från vilket program är bilden hämtad och vem ledde det?

10) Vilka klädfirma stod för Magnus Härenstams Jeopardykläder?

11) Hur mycket kom Kalle Lind hem med efter att ha varit med i tre omgångar Jeopardy?

Det sista får väl betraktas som en utslagsfråga. Den som kommer närmast vinner.

Mejla dina svar till lagomtjock@yahoo.se. Skriv gärna typ "svar på frågesportsquizen" eller dylikt i ämnesraden.

Imorgon: frågequiz!

I Hej domstol! hade vi under något år "frågequiz" varje söndag. Efter i princip varje program kom mejl från folk som påpekade att "frågequiz" var en tautologi. Det visste vi. Vi visste också att det inte hette "en gul T-shirts", som var det ständiga uttalet av frågequizens förstapris. Inget sätt är tacksammare att få irriterade mejl på än att säga fel. Lider man av bekräftelsebehov är det ett tips som alltid står sig.

Den här gången är dock begreppet frågequiz - eller hellre frågesportsquiz - helt på sin plats. Imorgon tisdag, klockan 12.00, kommer En man med ett skägg att hålla Årets Största Quiz Om Quiz. Tio frågor om frågor. Först öppnade rätta mejlet - eller rättare: först inkomna rätta mejlet (eller eventuellt det mejl med flest rätt (alternativt minst antal fel)) - belönas med "Människor som har haft fel" - en bok om människor som har haft fel.

Är alla med på noterna? Glid alltså in på den här adressen igen imorgon klockan 12 om ni vill visa er på styva linan. Jag kan redan nu tipsa om att det är skitsvårt.

Buskis.

Läser en ganska tveksam recension av min senaste bok, "Människor som har haft fel". Det är aldrig direkt lustfyllt att ta del av kritik, även om man har byggt upp hundratals försvarsstrategier och intalar sig att det där bara är en (enfaldig) människas åsikt och säger till sig själv att folk med humor i alla fall begriper. Men i just den här recensionens fall zoomar jag in ett ord som gör mig ovanligt irriterad: "buskis".

Recensenten påstår alltså att jag skriver buskis. Låt oss närgranska det. Menar hon att den här boken är en pjäs framförd på en friluftsteater? Anser hon att den är nån form av situationskomedi med ett commedia del arte-aktigt typgalleri och teman av typen "dotter från tidigare äktenskap dyker plötsligt upp och ställer till det för storbonden"? Det gör hon rimligen inte, försåvitt hon inte är spritt språngande från vettet.

Hon använder ordet "buskis" som ett skällsord. Vilket naturligtvis är djupt förolämpande både för mig och buskisen.

För några veckor sen använde DN:s Jonas Thente ordet på ett likartat vis, i en artikel om det svenska serieklimatet: "På 1970-talet var svenska serier i allmänhet liktydiga med barnslig buskis à la Lilla Fridolf, Bamse och 91:an." I fallet 91:an kan man möjligen prata om buskis som en neutral genrebestämning, stretchar man begreppet till max så får man kanske in Lilla Fridolf, men när han drar in Bamse är det uppenbart att Thente skiter i buskisbegreppets faktiska innebörd. Buskis är sånt som en i raden av bittra killar på DN tycker är dåligt (ja, även Johan Croneman har använt det).

Buskis är sånt som folk på landet gillar. Buskis är lösmustasch och dialekt. Buskis är humor utan ambitioner och svårmod. Buskis är farbröder som drar snuskiga vitsar. Mer än något annat är buskis nåt som gör innerstadshipsters nervösa eftersom det påminner dem om den landsort de lämnat några veckor innan de börjat skriva klubbrecensioner för Stockholms lokaltidningar.

Poängen är inte huruvida buskis - Eva Rydberg, Stefan & Krister, Sten-Åke Cederhök, folkkomik framförd under bar sommarhimmel - är bra eller ej. Poängen är att en levande folkkultur oreflekterat används som en kränkning.

På ett likartat sätt förhåller sig folk till begreppet "studentikos". Studentikost används aldrig värdeneutralt. Det betyder alltid att något är dåligt, i det fallet för att någon av upphovsmakarna kan tänkas ha en akademisk bakgrund.

Jag talar i någon mån i egen sak här. Det har hänt att jag har skyllts för studentikos. Det hade varit helt okej - mina månatliga betalningsanmärkningar från CSN tyder på att jag legat lite för länge i Lund - om det hade betytt "något med rötter i en akademisk tradition". Då hade jag rentav kunnat bli smickrad. I praktiken betyder det alltid "putslustig och självgod". Putslustig och självgod hade jag för all del också fått tugga i mig - det är den försåtliga oreflekterade undertexten som stör mig.

Och nu har jag alltså även beskyllts för att skriva buskis. Vilket hade varit helt okej om jag hade skrivit nåt som hetat typ "Fruntimmer & pitepalt" och framförts i en amfiteater i Falkenberg. Det har jag inte gjort. Jag har skrivit nåt som en människa inte tycker är roligt.

Då menar jag att den människan behöver se över sin syn på landsortsbefolkningen. (Om hon på kuppen skaffar sig humor är det bara ett plus.)

Tage Danielsson - ofta framhävd som en särdeles fin och genomtänkt och varm komiker, en som också ville säga nåt - hade sina rötter i a) buskis och b) den studentikosa världen. Detta genomsyrade i hög grad hans produktion, som var smal i referenserna men bred i tilltalet.

Sin barndoms somrar tillbringade han med att plocka skräp och sälja gott i Linköpings Folkets park. Där såg han tidens operettstjärnor och bondkomiker sprida glädjeyra och eskapism över Luthers och Jantes barn. Tacksamheten över att han, ättling till en busschaufför och en hemmafru, kunde ta del av detta satt i honom genom hela livet:

Tror ni inte vi hade något sinne för ironier och löjligheter och nyanser och proportioner i allt det vi tittade på? Det hade vi nämligen, men vi tyckte det var kul. I alla fall. Eller just därför att det var en sådan skev men samtidigt vacker och ändå larvig värld vi såg framför oss. Det var kort sagt en glädjekälla för alla oss Linköpingsbor.

Att avfärda något som buskis vittnar inte i första hand om god smak. Det vittnar om klassförakt.

Frikyrklig litteratur del B-kat2-Xg: Familjeträff i pingst.

Jag anar att pastor Stanley Sjöberg hade en dold agenda med "Familjeträff i pingst". Med ett omslag som vittnar om spänning och påminner om en gammal herrgårdsroman ville han locka läsare som annars kanske inte var så öppna för pingstkyrkans tankar och idéer. Lite som Sven Wernström, som skrev till science fiction och deckare förklädda kampskrifter för barn och ungdom. Eller lite som Stanley Sjöberg själv, som skrev barnböcker där han lite försiktigt smög in ett budskap (= att man bör bedja så mycket man bara kan).

Den som väntar sig en rafflande historia i högreståndsmiljö, där matriarken längst fram på omslaget kanske är döende och mannen strax bakom som glor sataniskt på henne är hennes nyss återfunna son från ett tidigare äktenskap och kvinnan längst bak en intrigant sekreterare, väntar på alldeles för mycket. "Familjeträff i pingst" kan vara den minst rafflande bok som har skrivits.

På baksidan marknadsförs den som "berättar-roman", till skillnad från alla andra romaner frestas man att tillägga. Faktum är att jag sällan har läst en roman med så lite berättelse. Boken utgörs till cirka 87% av långa dialogsjok där pastor Stanley Sjöberg resonerar om trons praktik tillsammans med olika människor som han stöter på i sitt pastorsarbete på Citykyrkan.

Kapitlet "En hård diskussion slutade med bön om förlåtelse ..." upptas nästan helt av ett försvarstal som Stanleys fru håller för Stanleys räkning, där hon vederlägger vänsterns påstående att Stanley skulle ha stått på Nixons sida i Vietnamkriget. Två vänstermänniskor anklagar honom nämligen för detta, men fru Kerstin argumenterar: "Stanley såg riskerna med vänstergruppernas inflytande över opinionen. Han varnade för det våld som FNL-grupperna stod för. Men varje gång tog han lika mycket avstånd från USA:s kampmetoder".

Därefter inser vänstermänniskorna att de har haft fel och ber Stanley om ursäkt.

Kapitlet "Ann och Peter Wretson - engagerade kristna med en positiv livssyn" handlar om hur Stanley och hans fru Kerstin besöker två andra frikyrkomänniskor. Dessa berättar om det skräckregemente som tidigare utförts i församlingen av en så kallad "hårpredikant", varmed avses den sortens kyrkliga ledare som regelbundet mätte håret på kvinnorna för att de inte skulle ha ägnat sig åt nåt så syndfullt som klippning.

Stanley och frugan nickar och tar in och tänker att då var då och nu är nu. Idag - det vill säga tidigt sjuttiotal - finns det ju inte konservatism och sexualneuroser inom kyrkan. Och det viktigaste är att blicka framåt. En liknelse, inte helt i klass med Jesu egna, berättar hur: "På samma sätt, som man öppnar fönstren och vädrar ut unken luft".

Man kan naturligtvis le ironiskt åt att Stanley Sjöberg har åsikter om andras konservatism när man själv har hört honom resonera om homsexualitet eller säga ja till livet. Men jag faller för pastor Stanley. Han verkar så ärligt innerlig i sin upphöjda värdighet och sin ljusa tro på människan. Han strösslar adjektiv som "positiv" och "härlig" över alla människor och letar hela tiden efter en lösning. Att problemen sen är påhittade - hur leva ett kristet liv i ett modernt samhälle? - är en annan femma.

"Familjeträff i pingst" är en mycket märklig bok: den utger sig för att vara en roman men är en ganska självgod berättelse om Stanley Sjöberg, framställd som vore den objektiv, men i själva verket klart tendentiös. På flera sätt påminner den om den sortens lekar med metaplan och autotext som många författare idag ägnar sig åt. I Stanley Sjöbergs fall handlade det nog inte om nån medveten konstnärlig experimentlusta. Lika lite som ett barn medvetet målar naivistiskt.

Pappa berättar.

Pastor Stanley Sjöberg är en av mina favoriter inom högerkristenheten. Han verkar så uppriktig i sin oändliga fromhet. Han ler så vänligt när han möter bögar i debatter och antyder att han älskar dem men hatar deras syndiga böjelse. Han vill sprida evangeliet om Jesus överallt och hela tiden och på alla upptänkliga sätt; ett av hans senaste påfund är såklart Webbkyrkan.

1971 kom han ut med den lilla skriften "Pappa berättar". Till skillnad från alla andra böcker jag nånsin har läst så är den "lämplig för högläsning i samband med familjeandakten" (åtminstone enligt Uno Gustin, en man som står citerad på baksidan). Små korta kapitel skildrar samtal som Stanley har haft med sina döttrar Elisabeth och Anna-Karin. Tydligen hände det att Elisabeth och Anna-Karin ställde frågor av typen "Pappa, varför talar en del så konstigt när de beder i kyrkan?" och då fick ju Stanley rycka ut med ett svar.

För att förklara det fina i tungomålet berättar han om en man som han själv har predikat med:

Daniel Bokange kom ju från Afrika och hade vuxit upp i en by där man aldrig hade hört talas om Jesus. När han var liten hände det att man dödade människor och åt dem. Så kom missionärerna och berättade om Jesus. Människorna i byn blev då omvända till kristendomen och började älska varandra. Allting blev bättre. Bokange blev predikant, och efter några år fick han komma till Sverige på besök.

Så blev det möte i en kyrka i Borlänge. Den gamle farbrorn som brukade tala i tungomål var också där för att lyssna. Plötsligt började han tala så där konstigt. Och kan ni tänka er, att när han började tala, spärrade Daniel Bokange upp sina ögon. Farbrorn i Borlänge talade nämligen det stamspråk som man talade i Bokanges by i Afrika. Det heter bestämt bongili.

Över huvud taget är missionen nödvändig för att de stackars fattiga och gudlösa i den där otäcka u-världen ska få "frid och trygghet":

- En gång såg jag en massa farbröder och små pojkar som kom gående utefter en gata. De var muhammedaner och hade en stor fest. De slog sig för bröstet med knytnävarna och rev sönder sina kroppar med knivar. Vet ni varför de plågade sig på det sättet?

- Neej ...

- De hoppades att på det sättet få syndernas förlåtelse. Tänk, vad vi borde vara tacksamma som fått höra om Jesus. Vi behöver inte slå oss.

Och det var så klart tråkigt för flagellanterna att ingen hann upplysa dem om det.

Pastorn och döttrarna pratar vidare om lite allt möjligt som man tydligen pratar om i ett frikyrkligt hem. Nödvändigheten av att ge tionde, till exempel ("Det är inte så att man måste ge. Men om man gör det, får man uppleva Guds välsignelser"). Vikten av att inte svära ("En del kallar varandra för drummel, tok, åsna och sånt. Det kan kännas väldigt svårt, till och med värre än stryk"). Och varför man inte bör gå på bio:

Vi vet att mycket som visas på biograferna handlar om hur folk dödar varandra. De super och svär. Folk ljuger för varandra, och mammor och pappor skiljer sig från varandra. Många barn har sett hur tjuvar bär sig åt på film, och så har de själva börjat stjäla. Hela deras liv har blivit förstört. Därför går vi inte alls på bio. Även om det skulle finnas bra film. Och hemma måste vi tänka på att inte se TV-program som kan skada.

Jag tillhör kanske inte bokens uttalade målgrupp och är därför oförmögen att bedöma dess kvaliteter som andaktsbok (som litterärt verk kan jag ge den omdömet "något träaktig"). Avslutningsvis ger jag åter ordet till Uno Gustin, killen som citeras på baksidan och vars blotta namn tydligen räcker för att ge boken tyngd och kredd:

Boken är genomgående positiv och kan utan tvekan vara föräldrar till hjälp då barnen kommer med sina frågor.

Boken är ett väckelsebudskap och den fyller ett behov. Språket är enkelt ...

Exakt varför meningen avslutas med de där tre punkterna, som brukar signalera spänning, framgår inte riktigt.

Snutuppgörelse.

Har så plöjt igenom Michael Tappers avhandling "Snuten i skymningslandet - svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010". Håller man boken i handen kan den tyckas mastig med sina 859 sidor, men oroa er icke! Hoppar man över notapparat och abstract så är det inte mer än 690 sidor. 690 tättskrivna, faktaspäckade sidor.

Tapper går noggrant - mycket noggrant - igenom polisberättelsen såsom den sett ut i roman och film sen Sjöwall-Wahlöös dagar. (I en recension invändes det för övrigt mot att Tapper är för påläst: "Att formulera invändningar inför denna enorma textmassa känns lite obekvämt. Inte för att Tapper är oantastlig, utan för att det i kvantiteten och detaljrikedomen ligger en kalenderbitaraktig argumentationsteknik." Vilket är en udda anmärkning mot ett akademiskt verk, om ni frågar mig.)

Jag köper det mesta av analysen rakt av. Tappers grundtes är att Sjöwall-Wahlöö och deras epigoner - i synnerhet Mankell - har ett oförtjänt gott rykte som radikala samhällskritiker. Deras förtjänster som författare och inspiratörer kan ingen ta ifrån dem, men den förment vänsterpolitiska analysen hos Sjöwall-Wahlöö stannar vid osund dyrkan av öststaterna, pajaskarikatyrer av Säpo, notoriskt Palmehat och en gnällighet över Välfärdssverige som gjorde att Svenska Dagbladets ökände högerkritiker Gunnar Unger gjorde både vågen och high five.

Till det kommer en kvinnosyn med en fixering vid nymfomaner och radergummiformade bröstvårtor som borde ha känts nattstånden redan på sextiotalet. Och som förvånar med tanke på att 50% av författarna själva var kvinnor.

Och ovanpå det den svartvita världsuppfattningen, där alla är USA-manipulerade idioter utom Becks älskarinna Rhea Nielsen som är kommunist, kåt och felfri, samt vpk:s CH Hermansson som springer förbi i "Terroristerna" med "tuff blick" och "rosiga kinder".

Hos Mankell har plakatpolitiken tonats ner till förmån för en faktarikedom med den uppenbara avsikten att böckerna ska tas för sanna. Inte sanna som i "har hänt" utan som i "skulle kunna hända". Mankells bild av ett imploderat folkhem där otäckt utländsk kriminalitet forsar in över gränserna och gör att stackars Wallander aldrig kan ta hand om sin smutstvätt, är dystopisk och närmast undergångsromantisk. I intervjuer försvarar sig Mankell gång på gång, när folk frågat om han inte har hjälpt till att forma bilden av ett samhälle där psykopater härjar fritt och polisen är den enda räddningen, att verkligheten är mycket värre.

PRO:s insändarskribenter hade inte uttryckt det klarare.

Det här tycker jag mig läsa, mellan och på raderna, hos Tapper. Han tar förstås upp betydligt fler författare och deckarhjältar, i princip alla de stora med samhällsskildrande ambitioner, plus Håkan Nesser, utom Liza Marklund och Åke Edwardsson. Som akademiker aktar han sig för åsiktsprosa, men jag tycker mig ändå förstå att han anser Leif GW Persson och Stieg Larsson ha en mer sansad uppfattning om kriminalitetens omfattning än Olov Svedelid och Beckförfattaren Rolf Börjlind.

För åsikter har Tapper, det vet alla som läst eller kritiserats i hans filmrecensioner i Sydsvenskan. Hans bok är också som roligast när de skiner igenom. Som i kapitlet om polisvigilanten Johan Falk (ni vet, Jacob Eklund som Dirty Harry), där han först presenterar alla de belägg som upphovsmannen Anders Nilsson dragit fram för att bevisa att vi lever i ett rättslöst samhälle, sen presenterar kriminologins motbevis och slutligen konkluderar:

Med dessa samlade invändningar mot anspråken på autencitet i filmernas framställningar väljer jag därför att betrakta dem som ren fiktion.

Han hade lika gärna kunnat skriva "rent nonsens". Men det gör inte akademiker.

Jag kan ha fel, men jag tycker mig också spåra en viss skadeglädje hos Tapper när han beslår den kulturelle skrythalsen Håkan Nesser med fel:

Att felstava John Cassavetes efternamn som "Casavetes" kan sättas på tryckfelsnisses konto. Men när Van Veeteren i "Kvinna med födelsemärke" beskriver fotografierna i Michelangelo Antonionis "Blow-Up" (1966) som föreställande en våldtäktsman - i själva verket visar de en äldre man i sällskap med en yngre kvinna (ett kärlekspar? far och dotter? en prostituerad med kund? - vi får aldrig veta), ett möjligt mordoffer i ett buskage och kanske en mördare dold i ett annat buskage - framstår bildningen som desto ihåligare.

"Snuten i skymningslandet" hade lika gärna kunnat tryckas upp i ett ex och skickas direkt hem till Kalle Lind. Det här är mumma för mig: en nördig genomgång av all betydande svensk kriminallitteratur, en samhällskritisk kritik av samhällskritiken, ett metodiskt skakande i piedestalerna, en försynt men skoningslös synål i de uppblåsta ballongerna. Det enda som smärtar mig är att Tapper inte hittat min egen gamla D-uppsats om kvinnobilden hos Sjöwall-Wahlöö, trots att den skrevs vid samma institution som "Snuten i skymningslandet".