Snutuppgörelse.

Har så plöjt igenom Michael Tappers avhandling "Snuten i skymningslandet - svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010". Håller man boken i handen kan den tyckas mastig med sina 859 sidor, men oroa er icke! Hoppar man över notapparat och abstract så är det inte mer än 690 sidor. 690 tättskrivna, faktaspäckade sidor.

Tapper går noggrant - mycket noggrant - igenom polisberättelsen såsom den sett ut i roman och film sen Sjöwall-Wahlöös dagar. (I en recension invändes det för övrigt mot att Tapper är för påläst: "Att formulera invändningar inför denna enorma textmassa känns lite obekvämt. Inte för att Tapper är oantastlig, utan för att det i kvantiteten och detaljrikedomen ligger en kalenderbitaraktig argumentationsteknik." Vilket är en udda anmärkning mot ett akademiskt verk, om ni frågar mig.)

Jag köper det mesta av analysen rakt av. Tappers grundtes är att Sjöwall-Wahlöö och deras epigoner - i synnerhet Mankell - har ett oförtjänt gott rykte som radikala samhällskritiker. Deras förtjänster som författare och inspiratörer kan ingen ta ifrån dem, men den förment vänsterpolitiska analysen hos Sjöwall-Wahlöö stannar vid osund dyrkan av öststaterna, pajaskarikatyrer av Säpo, notoriskt Palmehat och en gnällighet över Välfärdssverige som gjorde att Svenska Dagbladets ökände högerkritiker Gunnar Unger gjorde både vågen och high five.

Till det kommer en kvinnosyn med en fixering vid nymfomaner och radergummiformade bröstvårtor som borde ha känts nattstånden redan på sextiotalet. Och som förvånar med tanke på att 50% av författarna själva var kvinnor.

Och ovanpå det den svartvita världsuppfattningen, där alla är USA-manipulerade idioter utom Becks älskarinna Rhea Nielsen som är kommunist, kåt och felfri, samt vpk:s CH Hermansson som springer förbi i "Terroristerna" med "tuff blick" och "rosiga kinder".

Hos Mankell har plakatpolitiken tonats ner till förmån för en faktarikedom med den uppenbara avsikten att böckerna ska tas för sanna. Inte sanna som i "har hänt" utan som i "skulle kunna hända". Mankells bild av ett imploderat folkhem där otäckt utländsk kriminalitet forsar in över gränserna och gör att stackars Wallander aldrig kan ta hand om sin smutstvätt, är dystopisk och närmast undergångsromantisk. I intervjuer försvarar sig Mankell gång på gång, när folk frågat om han inte har hjälpt till att forma bilden av ett samhälle där psykopater härjar fritt och polisen är den enda räddningen, att verkligheten är mycket värre.

PRO:s insändarskribenter hade inte uttryckt det klarare.

Det här tycker jag mig läsa, mellan och på raderna, hos Tapper. Han tar förstås upp betydligt fler författare och deckarhjältar, i princip alla de stora med samhällsskildrande ambitioner, plus Håkan Nesser, utom Liza Marklund och Åke Edwardsson. Som akademiker aktar han sig för åsiktsprosa, men jag tycker mig ändå förstå att han anser Leif GW Persson och Stieg Larsson ha en mer sansad uppfattning om kriminalitetens omfattning än Olov Svedelid och Beckförfattaren Rolf Börjlind.

För åsikter har Tapper, det vet alla som läst eller kritiserats i hans filmrecensioner i Sydsvenskan. Hans bok är också som roligast när de skiner igenom. Som i kapitlet om polisvigilanten Johan Falk (ni vet, Jacob Eklund som Dirty Harry), där han först presenterar alla de belägg som upphovsmannen Anders Nilsson dragit fram för att bevisa att vi lever i ett rättslöst samhälle, sen presenterar kriminologins motbevis och slutligen konkluderar:

Med dessa samlade invändningar mot anspråken på autencitet i filmernas framställningar väljer jag därför att betrakta dem som ren fiktion.

Han hade lika gärna kunnat skriva "rent nonsens". Men det gör inte akademiker.

Jag kan ha fel, men jag tycker mig också spåra en viss skadeglädje hos Tapper när han beslår den kulturelle skrythalsen Håkan Nesser med fel:

Att felstava John Cassavetes efternamn som "Casavetes" kan sättas på tryckfelsnisses konto. Men när Van Veeteren i "Kvinna med födelsemärke" beskriver fotografierna i Michelangelo Antonionis "Blow-Up" (1966) som föreställande en våldtäktsman - i själva verket visar de en äldre man i sällskap med en yngre kvinna (ett kärlekspar? far och dotter? en prostituerad med kund? - vi får aldrig veta), ett möjligt mordoffer i ett buskage och kanske en mördare dold i ett annat buskage - framstår bildningen som desto ihåligare.

"Snuten i skymningslandet" hade lika gärna kunnat tryckas upp i ett ex och skickas direkt hem till Kalle Lind. Det här är mumma för mig: en nördig genomgång av all betydande svensk kriminallitteratur, en samhällskritisk kritik av samhällskritiken, ett metodiskt skakande i piedestalerna, en försynt men skoningslös synål i de uppblåsta ballongerna. Det enda som smärtar mig är att Tapper inte hittat min egen gamla D-uppsats om kvinnobilden hos Sjöwall-Wahlöö, trots att den skrevs vid samma institution som "Snuten i skymningslandet".