Pappa berättar.

Pastor Stanley Sjöberg är en av mina favoriter inom högerkristenheten. Han verkar så uppriktig i sin oändliga fromhet. Han ler så vänligt när han möter bögar i debatter och antyder att han älskar dem men hatar deras syndiga böjelse. Han vill sprida evangeliet om Jesus överallt och hela tiden och på alla upptänkliga sätt; ett av hans senaste påfund är såklart Webbkyrkan.

1971 kom han ut med den lilla skriften "Pappa berättar". Till skillnad från alla andra böcker jag nånsin har läst så är den "lämplig för högläsning i samband med familjeandakten" (åtminstone enligt Uno Gustin, en man som står citerad på baksidan). Små korta kapitel skildrar samtal som Stanley har haft med sina döttrar Elisabeth och Anna-Karin. Tydligen hände det att Elisabeth och Anna-Karin ställde frågor av typen "Pappa, varför talar en del så konstigt när de beder i kyrkan?" och då fick ju Stanley rycka ut med ett svar.

För att förklara det fina i tungomålet berättar han om en man som han själv har predikat med:

Daniel Bokange kom ju från Afrika och hade vuxit upp i en by där man aldrig hade hört talas om Jesus. När han var liten hände det att man dödade människor och åt dem. Så kom missionärerna och berättade om Jesus. Människorna i byn blev då omvända till kristendomen och började älska varandra. Allting blev bättre. Bokange blev predikant, och efter några år fick han komma till Sverige på besök.

Så blev det möte i en kyrka i Borlänge. Den gamle farbrorn som brukade tala i tungomål var också där för att lyssna. Plötsligt började han tala så där konstigt. Och kan ni tänka er, att när han började tala, spärrade Daniel Bokange upp sina ögon. Farbrorn i Borlänge talade nämligen det stamspråk som man talade i Bokanges by i Afrika. Det heter bestämt bongili.

Över huvud taget är missionen nödvändig för att de stackars fattiga och gudlösa i den där otäcka u-världen ska få "frid och trygghet":

- En gång såg jag en massa farbröder och små pojkar som kom gående utefter en gata. De var muhammedaner och hade en stor fest. De slog sig för bröstet med knytnävarna och rev sönder sina kroppar med knivar. Vet ni varför de plågade sig på det sättet?

- Neej ...

- De hoppades att på det sättet få syndernas förlåtelse. Tänk, vad vi borde vara tacksamma som fått höra om Jesus. Vi behöver inte slå oss.

Och det var så klart tråkigt för flagellanterna att ingen hann upplysa dem om det.

Pastorn och döttrarna pratar vidare om lite allt möjligt som man tydligen pratar om i ett frikyrkligt hem. Nödvändigheten av att ge tionde, till exempel ("Det är inte så att man måste ge. Men om man gör det, får man uppleva Guds välsignelser"). Vikten av att inte svära ("En del kallar varandra för drummel, tok, åsna och sånt. Det kan kännas väldigt svårt, till och med värre än stryk"). Och varför man inte bör gå på bio:

Vi vet att mycket som visas på biograferna handlar om hur folk dödar varandra. De super och svär. Folk ljuger för varandra, och mammor och pappor skiljer sig från varandra. Många barn har sett hur tjuvar bär sig åt på film, och så har de själva börjat stjäla. Hela deras liv har blivit förstört. Därför går vi inte alls på bio. Även om det skulle finnas bra film. Och hemma måste vi tänka på att inte se TV-program som kan skada.

Jag tillhör kanske inte bokens uttalade målgrupp och är därför oförmögen att bedöma dess kvaliteter som andaktsbok (som litterärt verk kan jag ge den omdömet "något träaktig"). Avslutningsvis ger jag åter ordet till Uno Gustin, killen som citeras på baksidan och vars blotta namn tydligen räcker för att ge boken tyngd och kredd:

Boken är genomgående positiv och kan utan tvekan vara föräldrar till hjälp då barnen kommer med sina frågor.

Boken är ett väckelsebudskap och den fyller ett behov. Språket är enkelt ...

Exakt varför meningen avslutas med de där tre punkterna, som brukar signalera spänning, framgår inte riktigt.