Gasstinn och infertil - en krönika om mig själv.

Gott folk! Jag har ju helt glömt bort att upplysa världen att jag numera skriver för tidningen Faktum. Tidigare skrev jag för tidningen Aluma, organ för hemlösa i Öresundsregionen. När Aluma lades ner, efter att Livets ord försökt infiltrera den (typ, det beror på hur konspirationsteoretiskt lagd man är), öppnade alltså Göteborgs hemlösas tidning Faktum en filial i Malmö. Redaktionen från Aluma kunde flytta över dit, liksom försäljarna. De flesta blev alltså vinnare, utom några män som tror på Bibeln och kärnfamiljen.

I Faktum har jag en helsida på mig att skriva om mitt specialområde: ditt och datt. I praktiken blir det kanske mer om mitt än om ditt.

En gång gick jag till en guru inom den indiska ayurvedan. Han tog pulsen på mig i trettio sekunder och ställde sen en komplett diagnos på min kropp. Det var en egendomlig upplevelse. 

Auyrveda är en urgammal indisk läkekonst som paradoxalt nog brukar sorteras in under rubriken ”new age”. Enkelt uttryckt handlar läran om att hitta den rätta balansen mellan energierna vata (”vind”), pittha (”galla”) och kapha (”slem”). Det gör man tydligen genom att ta pulsen på patienten. 

Det ska sägas att jag inte satte mig framför denne vänlige indiske ayurvedaprofet och hans vänlige svenske tolk med alldeles öppet sinnelag. Jag föredrar egentligen en läkekonst som tittar på hela kroppen innan den ställer diagnos på hela kroppen; en bilreparatör som bara kollar på växelspaken innan han rekommenderar karossbyte betraktar jag som oseriös.

Men många människor stod i kö för att få träffa gurun och jag fick möjlighet att gå före i den kön, vilket gjorde att jag fattade beslutet. Kunde han inte göra mig frisk, kunde han i alla fall ge mig den där sköna känslan av att vara lite förmer än andra.

Jag slog mig alltså ner och lät gurun ta min puls. Efter en stunds klämmande på handleden nickade han och rabblade sen upp alla skavanker han hittat på mig. Särskilt tre stycken har fastnat i mitt minne:

Det obehagliga var känslan av att han kunde ha rätt. Utan att jag berättat nåt kunde han konstatera att jag hade dålig rygg. Det var nu ingen högoddsare – jag är dryga 1,90 och var vid tillfället (och alla andra tillfällen) extremt otränad – men ändå.

Kanske berodde mitt ryggonda inte på att jag gick som en fällkniv utan på att jag ätit för mycket kålprodukter? Och visst hände det att jag kände klåda i ryggslutet, även om jag aldrig noterat att den ökade just när jag snaskat geléhallon. Men om detta nu stämde – kanske var jag inte heller fortplantningsduglig?

Jag behövde dock inte vara orolig, förklarade gurun. Om jag bara gjorde mig ett stort soppkok på bananer och levde uteslutande på detta i två veckor, så skulle både gasbildningen försvinna och sädkvaliteten stiga drastiskt.

Det blev aldrig så att jag följde det där receptet. Även om diagnosen till äventyrs hade varit korrekt, kände jag att ett liv med rektalklåda ändå är bättre än ett liv med banansoppa. Så småningom blev jag tillika trebarnsfar.

I och för sig kan mina barn mycket väl vara byggda av ett ovanligt slött material – jag håller det rentav för troligt – men fortfarande är jag skeptisk till auyrvedans undergörande kraft.

Auyrvedans förespråkare anför gärna lärans ålder – över tvåtusen år! – som ett bevis på dess kvalitet. Ålder är för övrigt ett argument som återkommer i andra debatter: vi bör ha kvar kungahuset för att vi alltid haft det, vi bör ha kakelugnar i våra hem eftersom man hade det förr i tiden. Bevisföringen tål inte riktigt närgranskning: gamla saker går ofta sönder, gamla människor går ofta med rollator. Gamla visdomar kan absolut vara visa, men det har då mer med deras vishet än deras ålder att göra.

Vi ska komma ihåg att också begrepp som ”tossigheter” har åtskilliga tusen år på nacken.