Dom kallar oss kristofobiker.

I ett antal år har jag skrivit för Aluma, hemlösas tidning i Malmö-Lund-regionen. Det har jag bland annat gjort för att det har varit en anständig tidskrift som vägrat att se sin verksamhet som en välgörenhetsinrättning utan tvärtom vågat föra upp de socialpolitiska frågorna till debatt. En tidning som till synes finns till för att ge hederlig inkomst till de hemlösa försäljarna hade i princip kunnat fyllas med sudoku och textreklam efter maximen ändamålen helgar medlen.

Alumaredaktionen har producerat en skrift som inte bara varit en förevändning utan också haft ett innehåll.

Nu har nyckelpersoner inom Alumaredaktionen frikopplats från sina jobb under förnedrande former, och andra har i solidaritetens namn sagt upp sig själva. Inte minst har försäljarna själva visat sin sympati med en redaktion som de känner har stått på deras sida. Inom kort kommer den göteborgska varianten, Faktum, att börja säljas också i Malmö. Den nye verksamhetschefen har visat sin syn på demokrati genom att hota med stämning av de Alumaanställda som gått över till att redigera och distribuera Faktum.

Bakgrunden har tecknats bland annat i Sydsvenskan: det bolag som äger Aluma, Comintegra, valde att byta ut Alumas verksamhetschef och samtidigt lägga över uppdraget som ansvarig utgivare på den nye chefen. Chefredaktörens utrymme skulle därmed kraftigt begränsas. Detta hade kanske i sig inte varit kontroversiellt om inte denne nye verksamhetschef under åtta års tid arbetat som marknadschef åt – Livets ord.

Livets ord är den svenska väckelserörelsens mest skamfilade församling/kyrka/organisation/företag. För svenskar i gemen är det väl mest ett skämt: begreppet ”Livets ord” associerar till gamla tevebilder på en maniskt tungomålstalande pastor Ulf Ekman och en schlagerdrottning som lät sig vigas med en norsk vätesuperoxidpredikant.

På åttiotalet visades Livets ord upp som en extrem, ett udda exempel på den amerikanska karismatiska väckelserörelsens enda fäste i Sverige. Det hette att Livets ord uppmanade föräldrar att aga sina barn och handikappade att sluta synda. 1991 skickade Expressen in en reporter undercover och kunde rapportera om en sektartad verksamhet där många miljoner stoppades undan i paret Ekmans privata flygplan.

Under senare år har en uppfräschning av varumärket genomförts. Samtidigt har församlingens inkomster – och därmed inflytande – dock ökat. En uppenbar strategi från församlingens håll har varit det beprövade martyrkortet (Lex Jimmie Åkesson). I uttalanden från Alumas nytillträdde verksamhetschef – och Livets ords före detta handgångne man – jämför han sig själv med Historiens Mest Utsatta:

Om jag hade varit jude och du hade sagt "Johan, jag har hört rykten om att det är väldigt många judar på Comintegra och du har blivit anställd för att du är jude", vad hade det varit för någonting då? (Sydsvenskan 11-09-24).

”Kristofobiker” är ett ord i omlopp. Den som inte vill lyda under en chef som just tvättat agaassociationerna från en högerkristen sekt har ”beröringsskräck för kristen tro”. Den som inte vill att samme man ska vara publicistiskt ansvarig på en tidskrift som läggs i händerna på samhällets mest röstsvaga, får veta att hon är intolerant. Den försåtliga frågan ställs: hade samma reaktion uppstått om den nye ansvarige utgivaren vore muslim?

Svaret på frågan är troligen: nej. Inte om det vore en muslim som omfattar de demokratiska värderingarna. Hade det varit en av de procentuellt få muslimer som i slutna kotterier verkar för kvinnans underlägsenhet och trons rätt över förnuftet, så hade redaktionen antagligen agerat likadant. Och om det rört sig om en människa som tror på den kristne gudens existens men inte använder det som förevändning för att män inte ska få gifta sig med män eller kvinnor göra aborterande ingrepp i sina egna kroppar, så hade det heller inte varit ett problem.

Det förrädiska i retoriken är naturligtvis att Livets ord sätter likhetstecken mellan sin egen kristet färgade högerpolitik och tron på Jesus Kristus. Det är naturligtvis inte människors tro på ett högre väsen som är det kontroversiella. Hur fnoskigt jag personligen än kan tycka det vara att, trehundra år efter upplysningstiden, på allvar tro att jordens och människans uppkomst skulle vara något annat än slumpartad, så är det i sig inte problematiskt.

Livets ord är dock inte i första hand en kristen klubb där människor sitter beskedligt och pratar om hur trevlig Jesus verkar ha varit. Det är ett bolag med mångmiljonomsättning som sprider otvetydig politisk propaganda – en propaganda mot aborter, mot homosexualitet, mot Palestina, mot kvinnans frigörelse, mot förnuftsbaserad undervisning. Det är en församling som ser ett samband mellan mängd personlig framgång och mängd kärlek från Jesus.

Som representant för kultureliten, kulturmarxisterna, overklighetens folk, den skyddade upplysta medelklassen, erkänner jag mig gärna skyldig till fobi gentemot Livets ord.

Jag är livrädd för att den patriarkala vetenskapsfientliga högerkristenheten ska få ett starkare grepp om ett land som kämpat sig till sekularisering och som bör vara stolt över det.

Jag är också paranoid nog att tro att det finns en tanke bakom att Comintegra plötsligt petar in en marknadschef från landets mest iögonfallande högerkristna sammanslutning på Alumas bägge nyckelpositioner.

Och kalla mig antidemokrat, men jag vill inte medverka till att Malmös hemlösa går runt och säljer propagandamaterial för dunkla värderingar. Jag hade känt samma motvilja om Björn Söder plötsligt hade dykt upp som ansvarig utgivare för regionens bäst distribuerade tidning. Någonting djupt inne i mig hade befarat att han inte bara hade satt sig där för sin oändliga altruisms skull.

TILLÄGG: en förkortad - och kanske förbättrad - variant av den här texten publicerades i Sydsvenskan under rubriken "Debatt". Livets ords nya mediestrateg svarade - och jag svarade honom.