Ett Frankrike på västkusten.

Syrade pekböcker.

Lysergsyredietylamid, populärt kallat lsd, ännu populärare kallat syra, mindre populärt kallat C20H25N3O, hade stort inflytande på poplyriken under sextitalets andra hälft. Bruket av lsd plockade ofta fram fragment från barndomens kultur ur minnets kulvertar. Vuxna karlar började plötsligt sjunga om marmeladhimlar och gula undervattensbåtar och äggmän, och andra vuxna människor menade sig på allvar finna djupsinnigheter och rentav livets mening i dem.

Lsd plockade alltså in barnkultur i vuxenkulturen. Men stundom händer också det omvända: att vuxna plockar in lsd i barnkulturen.

I pekboken "Tittut", som jag läser lite oftare än vad jag egentligen har bett om, ställs en fråga på vänstersidan som sedan besvaras om man lyfter en flik på högersidan. En genomsnittlig sida är inte så anmärkningsvärd. Exempelvis ställs frågan ...

... som sedan ges svaret:

Inget konstigt. Vi höjer heller inga ögonbryn när frågan ...

... får svaret:

Men. Så kommer vänstersidan med frågan ...

... som inte helt väntat besvaras:

Lite överraskad blev jag nog första gången jag läste boken.

Holt ruten.

I En man med ett skäggs serie "Kalle Lind utnyttjar sin föräldraledighet till att se om gammalt SVT-mög" (tidigare avsnitt här, här och här) har turen kommit till Anna Holt. Tre serier om denna tuffmjuka spanare gjordes under nittiotalet: "Den vite riddaren" (som är en science fiction-satir), "Anna Holt - polis" (som utspelas innan Den vite riddaren fast att den gjordes efter) och "Anna Holt" (som bara hjälpligt hänger ihop med de två första).

Manus skrevs av Guillou och GW. Fast inte om man tittar noga i eftertexterna till den tredje serien, då bara GW står som författare. Och tittar man riktigt noga så finns det också x antal manusbearbetare, så misstanke föreligger att herrar Jan och Leif inte orkade plita ner vartenda ord själva. De hade säkert en massa annat att göra också.

Efter genomtittning av samtliga 21 avsnitt infinner sig ett antal reflektioner/frågor:

1) vi rör oss i vanlig ordning i Guillou-GW-universat. Figurer från GW:s romanvärld - kommissarie Jarnebring, spanarna Berg och Borg - möter figurer från Guillous romanvärld - Säpos Stålhandske, den slemme reportern Per Wennström, den orubblige reportern Erik Ponti, den populistiske politikern Erik Gyttorp - och alla möter de så klart Guillou och GW, som sitter på Caféet och levererar salta kommentarer om de "pederaster, lite narkomaner, småtjuvar, minst en väderflicka och två blivande programledare på ZTV" omkring dem.Jag gillar verkligen tanken med en sammanhållen fiktiv värld, som ju dessutom får ständig påhälsning från den riktiga världen. Lite oväntat är Jan Guillou Sveriges meste Stan Lee eller Kevin Smith, även om han själv säkert hellre hade tyckt om att jämföras med Balzac.

Problemet är att det på teve blir inkonsekvent. Skådespelare byts ut huller om buller. Den Jarnebring som vi lärt känna som Sven Wollter i "Mannen från Mallorca", "Profitörerna" och "I lagens namn" ser nu plötsligt ut som H:son-Larsson i "Göta kanal". I "Anna Holt - polis" möter vi Peter Andersson som korrupt snut, i "Anna Holt" möter vi Peter Andersson som en annan korrupt snut. I de tidiga avsnitten av "Anna Holt" spelar Staffan Göthe Kvällspressens Per Wennström, i det sista dyker plötsligt Gert Fylking upp i samma roll. Nu jobbar han plötsligt på en tevekanal. Bengt Blomgren spelar sammanlagt tre olika kluriga äldre gentlemän som på olika vis griper in i handlingen.

En del knas uppstår i ambitionen att binda ihop "Anna Holt - polis" med "Den vite riddaren", som alltså gjordes tidigare men ligger efter i kronologin. Det sista avsnittet av "Anna Holt - polis" utspelas i princip parallellt med det första av "Den vite riddaren", vilket gör att märkligheter uppstår när man ser dem i kronologisk ordning: plötsligt har Anna Holts bästa spanarkollega Carina Olsson (Görel Crona) upplösts i en blå rök under ett toalettbesök, plötsligt har Jarnebring degraderats från att vara spaningsledare till vanlig spanare, plötsligt har Anna Holts relation med den gifte Daniel Kipchoge gått från att vara polishusets mesta snackis till att vara helt okänd för alla.

Och ännu mer halvdant blir det när man sen gjorde ännu en serie som utspelas efter "Den vite riddaren". Teamet bakom den tredje serien tänkte antagligen att ingen skulle minnas nånting från de serier som gått några år tidigare, och skaffade därför Anna Holt en ny och mycket sämre lägenhet, bytte ut Görel Crona mot Catherine Hansson och glömde bort alla de relationer som finns runt Anna Holt i den första serien (ex-mannen, mamman, pappan, bästa väninnan Sanna).

Den stora frågan blir då alltså: finns det verkligen inga andra skådisar i Sverige än Peter Andersson och Bengt Blomgren? Och vad i rimlighetens namn gjorde att Görel Crona var upptagen när sista serien skulle göras?

2) i "Den vite riddaren" dyker alltså Ekot-reportern Erik Ponti upp, känd från böcker som "Det stora avslöjandet", "Ondskan" och Coq Rouge-dekalogin, jägare och lebeman, f.d. aktivist i Palestinarörelsen, känd för sin omutlighet och heder. Här antas han av Säpo vara hjärnan bakom de väl utförda politikermord som utgör storyn och har en sexuell relation med Finlands utrikesminister.

Den stora frågan blir då alltså: eftersom Erik Ponti alldeles uppenbart bygger på Jan Guillou - kan då inte skildringen av honom beskrivas som "självgod"?

3) särskilt den första serien (i kronologin!), "Anna Holt - polis", handlar påfallande mycket om mänskliga relationer. Anna Holt är frånskild, bråkar med sin f.d. man (Persbrandt), pratar fiskpinnar med sin son, har spända relationer till sina föräldrar, har en bästa väninna, pratar förtroligt med Görel Crona i bilen, inleder ett passionerat prassel med Kelly Tainton, har en sån där typisk tjejkväll med väninnorna då de dricker vin, fnissar och plötsligt börjar dansa.

Den stora frågan blir då: var det Guillou eller GW som helst skrev de relationella bitarna? Vem av dem kunde veta så exakt hur det går till när tre vuxna väninnor träffas och spontandansar hemma?

Svar på frågorna lämnas lämpligen i kommentarsfälten. Råkar du hette Jan Sverre Lucien Henri eller Leif Gustav Willy betraktas svaren som särskilt intressanta.

Ett inlägg om gammal porr.

På diverse avvägar har jag kommit över en pdf av ett gammalt pornografiskt magasin, Berth Milton seniors tidiga PRIVATE (sedermera tog hans son Berth Milton jr över porrimperiet Private Media Group och blev en av Sveriges trettio rikaste människor). Magasinet är troligen från sextiotalets slut - inga årtal finns i själva trycksaken.

Det är ett fascinerande stycke läsning. Framför allt för det genomskinliga försöket att legitimera tidningen genom att hänvisa till läkare och psykologer och medvetet rida på den våg av sexualmoralsifrågasättande som gick genom Norden under sextiotalet. I en ledare som slår knut på sig själv i sina försök att låta seriös skriver någon (gissningsvis Berth Milton Sr själv):

På något sätt vill vi försöka besvara alla de förfrågningar som kommit oss till del från så många av PRIVATEs köpare. Vi vill inte påstå att frågorna äro lätta att besvara. Tvärtom. Utan överrespekt för titlar är det bara att konstatera i hur hög grad alla de brev vi läst, avsända från de mest skilda orter i Sverige och runt om i Europa, äro skrivna av intellektuella kapaciteér. Lärare, läkare, jurister, arkitekter, konstnärer, företagsledare o.s.v., som regelbundet läser PRIVATE. Det gläder oss. PRIVATE fyller en uppgift. Superlativer som, frimodig, ärlig, emanciperad, förekommer ofta i breven.

Sen följer en utvikning om hur vetenskapen en gång trodde att de tidiga tågens hastigheter (30-0 km/h) skulle vara farliga för resenärernas ögon. Kopplingen till porr är inte helt självklar, men andemeningen är väl att folk ofta hade fel förr i världen, och därför också hade fel när de ogillade porr:

Det finns också nutida sansade kloka och erfarna män och kvinnor som utan att tveka äro helt övertygade om att en vidgad visualerotisk horisont skadar, förleder och fördärvar. Vem? Hur? När? Förunderligt är att en rad behov äro helt reklamlegala och i legiokretsar nonchockaccepterade. Ät NNs soppa och få ert dagliga vitaminbehov, drick NNs öl och må gott, rök NNs cigarretter i pausen, det stimulerar, prova NNs Wisky och relaxa. Allt illustrerat på det mest aptitretande sätt. Tydligen accepterat. Vem kan i det läget med fog representera ett flertal (vilket) och avgöra vad fria och intellektuellt receptiva människor önskar se och stimuleras av inför den mest genomgripande och allmänt förekommande av alla drifter. Läkare och psykologer, med vetskap om och förståelse för sedan generationer tabubelagda problem, kommer utan tvivel att i harmonibefrämjande syfte alltmer receptera och rekommendera idéer som PRIVATE redan nu förfäktar.

PRIVATE anno 1960-tal var alltså frimodig, ärlig och emanciperad, enligt dess utgivare. För att ytterligare göra skriften rumsren intervjuas kompositören Bo Nilsson, vid tillfället aktuell med musiken till teveserien Hemsöborna, som tydligen också har en bakgrund i typografin:

I min egenskap av typograf beundrar jag det vackra färgtrycket och detta i förening med den intelligenta och psykologiskt riktiga uppläggningen av både tidningen och modellerna tilltalade mig oerhört.

Nilsson sammanfattar sina intryck: "detaljerad, aptitlig och riktig".

Hur ser då denna tidning, i princip rekommenderad av läkare och psykologer, ut? Tja, det är en massa gynekologbilder. Med bildtexter som "jag är upplagd, är du?" Novellen "Nordens Mona-Lisa" har lite litterära ambitioner, även om jag inte kan säga att författaren lever upp till dem:

Under tystnad lät hon mina händers upphetsning sköta den tyngda fingerspetsvandringen utefter hennes vita kropp. [...] Hennes sötma och min stora, blodröda vinstock möts på halva vägen, girigt sög hon med sitt pulserande sköte på min glödande lem.

Vi hittar också ett par limerickar som inte heller riktigt motsvarar den bild av en frimodig, ärlig och emanciperad produkt som målas upp på ledarplats:

Man kan aldrig förlora
sa en flicka från Nora
Om man tänker att,
liksom jag varje natt,
det är bättre att fnaska än hora.

En fru som kom sent hem om kvällen,
sa till mannen, en hygglig och snäll en.
Du ska veta att,
jag haft roligt i natt,
blivit pippad på tre olika ställen

Visst finns här ett glapp nånstans mellan teori och praktik? Visst håller inte riktigt Berth Milthon seniors tidning det som Berth Milthon seniors programförklaring utlovar? Och visst känns inte de där limerickarna aptitligare bara för att redaktionen har fått många brev från läkare?

(Tack till Martin Kristenson och Pidde Andersson. Jag läser naturligtvis inte såna här tidskrifter själv. Som den pryde man jag är valde jag f.ö. tidningens minst detaljerade bild som illustration åt bloggposten.)

Jan-och-Skytteklubben.

För länge sen var Göran Skytte en arrogant, stöddig och självupptagen journalist med radikala förtecken. Sen la han radikalismen på hyllan och slutade vara journalist.

Som skribent var han mångordig och tryfferade sina texter med långa utvikningar om sin egen ångest eller sin egen bokhylla och inte alltid gick det att se vad dessa utvikningar hade med ämnet för texten att göra. Ibland kunde man ha överseende med det, eftersom utvikningarna gärna var intressantare än huvudämnet.

I ETC 2/1982 skriver Skytte om sitt handlande med aktier, fortfarande med kritisk och självironisk blick, under rubriken ”ETC Fifflarskola”. Några år senare hade han, delvis för sina uppdragsgivares pengar, spekulerat ihop en så god portfölj att den kritiska blicken helt försvunnit från aktieskildringarna.

Skyttes skildring av hur han säljer av aktier dagen efter inköpet för att kunna dra av förlusten, för att sen omedelbart köpa tillbaka samma aktier, är naturligtvis intressant. Ännu intressantare är den långa, och för handlingen relativt ovidkommande, redogörelsen för hur han super ihop med tre gamla maoister (ja, Skytte skriver om sig själv i tredje person):

Det blev en fest i kräftans vänkrets där de inbjudna killarna mätte kuk. Guillou och Skytte och Myrdal och Gormander. Det började med att Guillou ger Skytte i uppdrag att hämta kräftor på Östermalmshallen. Sex kilo svenska kräftor à 195: - kronor [sic!] kilot. Guillou antyder därmed att han har en lång och tjock kuk.

Skytte tar sig till Östermalmshallen och ställer sig i kön bakom en person han känner från näringslivet, koncernchefen Bengt Haak på Skånska Cementgjuteriet. Skytte förstår nu att det föreligger risk att han måste lägga upp 1.200 kronor på disken för att lösa ut Guillous kräftor. Skytte inser också att han troligen inte kommer att få tillbaka dessa pengar, när det väl blir fest och snaps och prat så passar det sig inte att kräva var och en på betalning.

Skytte beslutar sig dock för att hålla god min, han bestämmer sig för att lägga upp 1.200 och sedan inte andas mer om saken. Skytte visar därmed inför sig själv att också han har en stor kuk. Därtill räknar han med att även Guillou kommer att uppmärksamma detta förhållande.

Skyttes plan spricker emellertid omedelbart. När han fått kräftorna och börjar rota efter American Express-kortet så säger den där Stockholms-knodden bakom disken som för övrigt ser ut som en bög i likhet med alla andra Stockholms-knoddar att kräftorna går på redaktör Guillous konto. Skytte inser då att Guillou har en kuk som är mycket längre och tjockare än han någonsin kunnat föreställa sig.

Så samlas då alla till fest i den djupa Upplandsskogen. Självklart har vi inte några hattar och mångubbar, men vi har Myrdal och han är en fullkomligt magnifik uppenbarelse, han talar oavbrutet och han talar så högt att ingen annan kan höras, man känner sig som på ett torgmöte, han talar om Afghanistan (med sakkunnig betoning på andra stavelsen) och han talar om Aksel Larsen i Danmark och Deladier i Frankrike, han skall tillbringa hösten i Kina och vintern i Cannes, han näpser bokförlag och han dinerar med Buster von Platen och han har en oerhört lång och oerhört fet kuk som han oavbrutet lägger upp för allmänt beskådande på bordet mitt bland kräftorna. Vi andra sitter förstummade.

Och så är det då Gormander. Jag fattar omedelbart sympati för honom. Han verkar vara en alldeles vanlig kille, fast ovanligt begåvad. På något sätt söt och rar. Han sitter där vid min högra sida och han pillar och han sörplar och så vänder han upp sin spetsiga näsa och säger med alldeles oskuldsfulla ögon att det här är ovanligt goda kräftor och att Guillou måste lagt ner mycket jobb på att koka om dem.

Det blir då pinsamt tyst vid bordet. Alla förstår att denne stackars Gormander tror att det handlar om turkiska kräftor. För 27 kronor kilot. Sådana som man plockar upp ur ett frysfack på Konsum och tvingas koka om för att festen inte skall bli skandal. Naturligtvis är det ingen som med en min låtsas om att man fäster minsta lilla vikt vid hans uttalande. Det är som om ingen ens hört det. Man låter det passera. Men alla vet dock hur det ligger till. Han har en mycket liten snopp. En sådan där liten vit vattensnopp.

Allting går att sälja med mördande reklam.

Sajten Annat ord för ...

Jag säger som Per Ahlmark: lycka till!

Halvimponerade föräldrar.

Jag for på semester för en tids sen och satte då i mig Kjell "Kee Marcello" Lövboms hedonistiska levnadssaga "Rockstjärnan som Gud glömde". Jag är lutheran. Kee Marcello unnar jag mig bara på semestern; nu är jag hemma i gråslasket och läser Thage G. Petersons memoarer.

Bland Kjells/Kees hundratals anekdoter om snöiga näsor och giriga managers och Ian Hauglands långa förhud (21 kapsyler!) och kvinnor som behärskar den ädla konsten undervattensfellatio, är det en som får särskilt fäste i mig. Kee försöker regelbundet förklara för sina socialdemokratiska västerbottniska föräldrar vilket lyckat liv han lever, och de är glada så länge han mår bra. Han redogör för USA-turnéer och möten med Lemmy och Bono och mamman nickar och säger "vad bra, Kjell".

En enda gång märker han att mamman blir ärligt imponerad. Det är när hon förstår att Kee känner Nisse Landgren.

Det påminner mig om en föregivet självbiografisk Åsa Grennvall-serie. Seriens Åsa försöker berätta för sin pappa att hon har gett ut si och så många album, fått si och så många stipendier, fått si och så positiva recensioner. Pappan sitter ointresserat kallsinnig. När Åsa i en bisats råkar nämna att hon via Svenska Serieakademien har träffat Arne Hegerfors bror (Sture, akademiens president) tänder pappan på alla åtta: "Det var som fan! Känner du Arne Hegerfors bror?"

Det påminner mig för övrigt också om en passage i Jan Guillous memoarer. Guillou träffar Pierre Schori - kabinettssekreterare med ett imponerande internationellt kontaktnät - på krogen för att få lite insiderinfo från verklighetens Peter Sorman. Efteråt visar Schoris livvakter för absolut enda gången nåt som liknar beundran: "Känner du Jan Guillou?" Schori svarar: "Självklart."

Då hade de där livvakterna antagligen också sett sitt skyddsobjekt i samröre med diverse utrikesministrar, premiärministrar, statsministrar och diktatorer. Ingen av dem hade dock skrivit om en agent som hette Röd Tupp.

Det påminner mig dessutom om en historia ur verkligheten som en skådespelare berättade för mig en gång. Han erkände att han hade ett visst bekräftelsebehov och antydde att det berodde på att hans föräldrar aldrig riktigt noterat att han fanns.

En gång tävlade han och en kollega om vem som hade mest ointresserade föräldrar. De spelade huvudrollerna i samma pjäs. Efter premiärföreställningen träffade de respektive föräldrapar.

Min skådespelarbekant räknade kallt med att vinna tävlingen när han berättade för kollegan att hans föräldrar på frågan "vad tyckte ni?" hade svarat "mm". Kollegan replikerade: "Då vann jag. Mina sa: 'Har du bilnycklarna?'"

Avdelningen Omslag jag inte riktigt begriper.

Ja, alla kastade sig väl över Moderaternas gamle partisekreterare Lars Tobissons 550 sidor tjocka redogörelse för sin livsgärning när den kom härom året. Jag ska villigt erkänna att jag bara skummat, men tycker mig ändå finna att det gamla djungelordspråket "När Tobisson berättar vill man gärna göra något annat" äger sin riktighet.

Det mest spektakulära är väl egentligen det där omslaget. Vi har avhandlat ett par udda omslag här på bloggen tidigare - Ulf Lundell i Hans Arnold-tappning eller rödstrumpor med dyskalkyli - men det här är trots allt mer förbryllande. Av alla bilder som någonsin tagits på Lars Tobisson - varför väljer han just det?

Jag har som sagt bara skummat, men finner inget i innehållet som ger en vink om bildvalet. På sidan 13 berättar han visserligen om sin förlossning, som delvis fick utföras med tång, vilket medförde att han genom livet gick med en vit fläck i nacken i sitt annars mörka hår. Är det den han pekar på? Utgör nackens vita fläck nån sorts symboliskt ledmotiv i Tobissons liv och levnadssaga?

Någon annan rimlig förklaring finner jag inte, men visst, jag erkänner villigt att jag fick panik när jag nådde rubriken "Riksbanksreform" och var tvungen att skumma det kapitlet ännu snabbare. Kanske ges någon tydligare hint om omslagsvalet där. Annars är väl den mest plausibla gissningen att Tobisson tillstår vad vänstern alltid anat: att han är den felande länken.

Fredagsstämning i riksdagshuset.

Arbetet med den kommande kioskvältaren "100 festliga riksdagsledamöter" har inletts. Under researcharbetet trillar jag över nedanstående meningsutbyte ett antal riksdagsledamöter emellan. Det hölls på vad man då för tiden kallade "elektronisk post" (ep) och hade sitt ursprung i att a) KDS-ledamot Marta Okoutsoglou (som jag f.ö. inte hittar vid en snabbsökning på nätet och eventuellt kan vara ett falsarium) hade fått fel överrock med sig från Ingenjörsvetenskapsakademien och b) KDS-ledamot Tuve Skånberg något tidigare försökt yrka avdrag på en frack som han burit på en kungamiddag.