Allt eftersom vi tar avsked av vintern och hytter med nävarna i bön och förhoppning om att den så kallade årstiden aldrig visar sig igen börjar ett annat fenomen dyka upp. Utmärkande är en kombination av människor och material, alkohol och mat, samt en aura av att ”unna sig”. Det handlar förstås om uteserveringarna.
Så fort profeterna på SMHI förkunnat att medeltemperaturen i sju dagar arbetat över nollan och därmed ringt in vårens välsignelser knoppar stadens alla gästgivare och ölhak, inte helt olikt floran under samma tidsperiod, av sig med utväxter i trä, glas, stål, vingliga terassmöbler och lastpalla omgjorda till rabatter. (Det sistnämnda tenderar med säsongen att byta uppgift till sophinkar/askkoppar).
Och vi som besöker denna skänk från ovan rusar dit, likt kor på grönbete, ur-och-skur dagisbarn vid första snön eller lägg till en valfri passande metafor för begeistring och hype. Allt för att få känna att våren är kommen, att mörkret har lättat och kvar återstår bara ljusa sommarkvällar, solen som tränger genom ett vinglas fyllt med is och torr äppelcider, och att blott för en stund få känna att livet på norra, norra halvklotet minsann visst har sina ögonblick.
”En försöker med skakiga händer röka en cigg, en annan låter filten omfamna som den moderligaste kramen”
Fast om vi kliver ut ur den bubblan, tar ett rationellt kliv ut i objektiviteten och vänder blicken mot oss själva är bilden en annan. Här sitter ett gäng huttrande bleka svennar och försöker med järnklor hålla fast vid en dröm om att befinna sig på en helt annan plats. En försöker med skakiga händer röka en cigg, en annan låter filten omfamna som den moderligaste kramen, och en tredje förbannar infravärmaren för dess hopplösa ineffektivitet. För i ärlighetens namn är det minst fyra veckor kvar tills Göteborgs alla uteserveringar och takterasser kan leverera livsuppehållande klimat. Varför envisas då somliga med att ta fasta på det allra första tillfället att sitta utomhus och finsupa? Det är ju inte som att samma människor går och slår sig ner i en park för lite kubb och ett flak, som annars är brukligt om sommaren.
Svaret är det att det spelar ingen roll. Dessa personer, nej, dessa vårens osjungna hjältar, som trotsar den där typiskt göteborgska snålblåsten, är något av det finaste med att det snart är sommar. Det är ni som leder vägen för oss andra och signalerar att vi går mot ljusare tider. Jag kommer aldrig bli en av er, men ta mig tusan om jag inte kommer sitta i värmen innanför fönstret på krogen och uppskatta er och era huttrande andetag, ni rökare och klimatförnekare. Tack!
Vill du ha tips på uteserveringar? Här har vi valt ut några av Djungeltrummans favoriter i Göteborg.
