På universitetet pratas det mycket om bristen på kvinnor i kurslitteraturen, men varför gör ingen någonting åt saken? Det frågar sig Emilia Palmén i veckans krönika.
Jag är så otroligt trött på att prata om ojämlikhet mellan killar och tjejer. Det känns på något vis ovärdigt att vi fortfarande håller på och tjatar om detta. Nu menar jag inte som den tusenfalt replikerade bilden på en tant som håller upp ett plakat på (typ) åttonde mars som lyder ”förstår inte att jag fortfarande måste protestera den här skiten”, utan mer på ett sätt där jag tycker det är pinsamt. Vi vet redan att världen är orättvis. Att grabbar håller varandra om ryggen. Men jag har också fått för mig att vi har en möjlighet att göra något åt saken, att jag inte är maktlös, om så i det lilla. Så varför har akademien inte lärt sig det?
Under nästan samtliga kurser jag har pluggat vid universitetet (förutom möjligtvis genusvetenskap) får vi elever höra av kursansvariga och föreläsare att det är synd att historien ser ut som den gör. Det låter på ett ungefär såhär: ”Åh vad synd att det är så mycket grabbar, det fanns ju såklart kvinnor också. Och jo, de uträttade faktiskt en hel del. Nu kommer jag inte ihåg namnet på en enda tjej, pinsamt, men ändå …” För att i nästa andetag fortsätta berätta om grabbarna vi redan hört så mycket om, och på ett betryggande sätt kan rabbla namnen på. På så sätt cementeras männens plats ytterligare (ja det går) i historien, medan vi vet att kvinnorna funnits där, men inte vilka de var.
”Varenda kurs jag deltagit i har problematiserat den kuk-fixerade historieskrivningen, men inte gjort någonting för att förändra den”
Det känns lite kontraproduktivt att en kursansvarig vid universitetet ojar sig över att det är så mycket män som föreläser och suckar ”men det är så det är” – när det bokstavligt talat är den personen som bjudit in dem. Och varför problematisera att en viss Litteraturens Historia redogör för löjligt få kvinnliga författare, istället för att bara stryka boken ur kurslitteraturen? Det känns som att varenda kurs jag deltagit i har problematiserat den kuk-fixerade historieskrivningen, men inte gjort någonting för att förändra den. För ett tag sen var det lite edgy att som elev räcka upp handen för att påpeka bristen på kvinnor. Ett säkert kort att spela ut under varje undervisningstillfälle. Men nu känns det kortet trött och slitet, sorgligt passé efter alla vändor på bordet.
I en tid då vi själva kan söka information i allt större utsträckning reagerar många på den skeva historieskrivningen genom att på egen hand leta efter historiens icke-omtalade skapare. Så min fråga är: idag när vi har Youtube-tutorials, Facebook-grupper, Google och Wikipedia (som inte ens ses som en opålitlig källa längre), vad har vi för användning av en akademisk utbildning som verkar helt avskild från verkligheten? Fast i föreställningen av att den enskilda människan inte har något handlingsutrymme att förändra.
