Varför är det viktigt att ha kontroll över vilka pinsamma minnen av vår ungdomstid som finns på nätet? Emilia Palmén förklarar varför det är ett hopplöst uppdrag att försöka snygga till sin historia – och tycker att det är dags att sluta skämmas.
Ett minne dyker upp på Facebook, en pinsam bild från gymnasiet. Jag stirrar på en åtta år yngre, uppenbarligen full Emilia och kan inte för mitt liv förstå hur bilden fått ligga uppe så länge. Jag skyndar mig att radera den. Passar på att gå igenom lite andra bilder och statusar från den tiden och slås av hur otroligt tråkig jag var. Eller hur otroligt tråkig Facebook tillät mig vara. ”Pluggar franska” säger en uppdatering…
Jag gjorde ett fatalt misstag för några år sedan och raderade min bilddagbok. Något jag ångrar djupt idag. Där fanns fragment av en tidigare version av mig själv. När jag raderade min användare där gjorde jag det i panik. Jag hade under flera år besinningslöst delat med mig av allt jag hade, och inte hade, att säga på nätet. Genom bloggar, bildsidor, sociala medier hade jag cementerat en ung version av mig själv på webben. När jag sedan tyckte mig vara äldre och mer sofistikerad än den personen, blev det både smärtsamt och pinsamt att allt låg kvar. Jag ville ha den totala kontrollen över hur jag uppfattas.
Men ärligt talat, det är ju inte som att vi kollar i analoga fotoalbum och dömer folk efter piniga ungdomsbilder? Vi tror ju inte att det är samma person som petar i näsan på ett klassfoto som den personen är idag Vi kan ju se skillnad på då och nu, vi vet att folk utvecklas och växer. Det jag känner när jag ser den där pinsamma fyllebilden på Facebook är ”det där är inte jag, bort bort bort” men antagligen fattar andra personer också att det inte är jag idag. Vi utvecklas, lär oss saker på vägen, till exempel att inte dricka ren sprit på fest. Alla som känner mig idag vet att jag inte ens shottar (med vissa undantagsfall). Om inte tonårsversionen av mig hade funnits kanske jag inte hade lärt mig det. Men i min fåfänga raderar jag mer och mer av mitt förflutna, för att jag inte vill att det ska bygga bilden av mig. Men egentligen är det ju delar av vem jag blivit, inte en pinsam bild, men många.
Att försöka radera allt skämmigt är ett dödfött uppdrag. Visst kommer väl framtida generationer kunna återskapa allt som vi trodde var borta från nätet? Framtida arkeologiska utgrävningar kommer ske digitalt. Vi får sluta skämmas för hur pinsamma vi var när vi var yngre, och tänka på att vi växer upp för att bli helt okej människor trots alla skämmiga statusar. Och är det inte lite gött att tänka på att det vi gör idag kommer vara superskämmigt om några år? Det är pinighetens kretslopp. Idag, när jag fått ännu lite mer distans, saknar jag min bilddagbok något otroligt. Jag kanske skulle kunna hitta de där bilderna på någon gammal hårddisk, men det är mina bildbeskrivningar och andras kommentarer som egentligen är ovärderligt. Det som var pinsamt då ömmar jag för idag. Jag önskar att den tiden verkligen varit cementerad i webben, och jag sätter mitt hopp till framtida digitala utgrävningar. Jag omfamnar livet på nätet.
