Varför är det fult att inte vilja bli gammal och måste allt en gör, eller inte gör, med sitt utseende bli ett statement? Det frågar sig Emilia Palmén i veckans krönika.

Jag är tjugofem år. Jag har aldrig tidigare trott att jag skulle bli gammal. Alltså jag har ju vetat att jag kommer bli det, det är inte så att jag trott att jag ska dö ung. Nä, jag är inte tillräckligt mycket rock ’n’ roll för att dö vid tjugosju. Snarare har jag trott att jag kommer att åldras med otrolig grace och omfamna rynkor och gråa hår. Bara acceptera det och gå vidare i livet.

Mitt tjugofemte år är året jag inser att jag inte är odödlig. Jag är tydligen precis lika klyschig och åldras som alla andra. Jag upptäcker rynkor, celluliter och bristningar, jag får hål i tänderna (innan mina visdomständer ens vuxit upp ordentligt). Detta skapar en för mig ovärdig panik, som gör en spricka i min självbild. Mitt tjugofemte år är året jag inser att jag inte kommer att åldras med värdighet utan att jag med näbbar och klor kommer försvara min ”ungdomlighet”.

”Varför är det ofint att operera sig, smörja sig, vaxa sig, sminka sig?”

Att göra just detta, att försöka dröja sig kvar, är vanligt förekommande. Jag är ingen unik snöflinga utan nojjar precis som alla andra. Så varför är det så fult att inte vilja bli gammal? Varför ser vi ner på människor som försöker förlänga tidens oundvikliga framfart och dess påverkan på våra kroppar? Varför är det ofint att operera sig, smörja sig, vaxa sig, sminka sig? Som Tone Schunnesson skriver i senaste Bang: ”Det vi har att arbeta med är en dubbelbestraffning och världens hat mot fula kvinnor”.

Jag avskyr tanken på att det ska göra ont att vara kvinna. Helst vill jag bara ha det gött och aldrig vara ledsen eller ha dödsångest och jag vill absolut inte vaxa mig och jag vill bara måla naglarna när jag tycker att det är kul och inte för att jag känner ett tvång att vara fin. Jag är för lat för att vara fin för någon annan. Ibland är jag för lat för att vara fin för mig själv.

Allt kan bli ett statement. Att jag försöker få bort mina rynkor med retinol är att reclaima fåfängan, ett slag mot föreställningen om en skönhetsslavs förtryck. Att inte duscha är ett slag mot stereotypen ”den fräscha parfymdoftande kvinnan”. Att visa hud är att visa att min kropp tillhör mig, på samma sätt som min kropp tillhör mig när jag täcker den. Allt är (tyvärr) en kamp, och vi måste ständigt motivera det vi gör, som om allt är medvetna val. Så jag gör min tjugofemårsnojja till ett slagfält, för att ta tillbaka rätten att inte vilja åldras.  Jag vill varken vara lat, eller fåfäng. Jag vill bara vara ogenomtänkt.