Om drömmen att bli svensk, och de olika försöken att nå dit, berättar Victoria E. Kiss Nylund i sin krönika.
När jag var liten var min högsta dröm att bli svensk. Med ungerska föräldrar besvärades jag av hur o-Svensson vi var och vidtog kvickt åtgärder för att bli så blågul som möjligt. Tidigt bestämde jag mig för att bli bäst i klassen i ämnet svenska. Det gick sådär när det visade sig att jag hade svårt för att stava och istället för att triumfera i min svenskhet fick träffa läraren Ulla flera gånger i veckan och skriva små historier som hon kontrollerade stavningen på. Mina besök hos Ulla blev dock kortvariga, jag lärde mig snabbt och plötsligt var min konflikt med det svenska alfabetet ett minne blott. Jag blev språkpolisen alla störde sig på, men kände jag mig mer svensk?
Förutom att ta makten över språket var jag övertygad om att svenskheten också fanns i maten. Jag vet inte hur många gånger jag förklarade för mamma att man måste ha grädde i köttfärssåsen till spagettin, det hade de svenska föräldrarna alltid. Hon tyckte det var konstigt, grädden gjorde ju köttfärssåsen alldeles blek och tråkig och mamma envisades ett tag med att fortsätta hälla i det röda ungerska paprikapulvret. Till slut gav hon upp och lagade bara blek köttfärssås. Till min stora glädje, men blev jag mer av en Svensson för det?
“Jag blev språkpolisen alla störde sig på, men kände jag mig mer svensk?”
Jag gick med i scouterna, för det var svenskt. Allt gick bra, tills jag kom till en av våra knyta-knopar-träffar efter att ha ätit mat som innehöll ganska stora mängder vitlök. Inget konstigt med det, trodde jag, men scoutledarna och de andra barnen förfärades över lukten och flydde mig som om de var vampyrer. Självklart hade vitlöken ingenting med svenskhet att göra, men säg det till ett litet barn.
Det var dags att levla upp. Jag kasserade CD-skivan med den ungerska artisten som mormor skickat till mig i julklapp, började lyssna på svensk dansbandsmusik som jag egentligen avskydde. De ungerska folksagorna byttes ut mot Astrid Lindgrens värld och jag lärde mig varje replik i hennes filmer och böcker. Men gjorde det att jag kände mig mer blågul?
Uppropen inför varje terminsstart i grundskolan var en plåga. Alla son-namnen klingade så fint i mina öron och jag visste att när turen kom till att ropa upp mig, Victoria Kiss, skulle skräcken uppenbara sig i den stackars lärarens ögon. Ingen svensk blir ju döpt till urin! Istället för att vara stolt över min bakgrund ljög jag och sa att jag fått mitt efternamn från rockbandet Kiss som jag var släkt med. Men, precis som med köttfärssåsen, bleknade så småningom min dröm om att bli svensk, den var ju ett otydligt luftslott redan från början. Synd bara att mitt barndomsjag inte förstod att jag inte hade behövt välja. Att jag kunde vara både ungersk och svensk på samma gång och att paprikapulver i maten, eller ett efternamn som betyder urin, varken gjorde till eller från för min svenskhet.
Publicerades ursprungligen i Djungeltrumman #44
