Annons ↓ Annons ↑

Krönika: BD Forever

Vi har aldrig varit på Way Out West förut så vi vet inte hur långt det är från entrén till stora scenen. Vi springer så snabbt vi kan och det bränner i lungorna när vi äntligen kommer fram och lutar ryggarna mot det svala kravallstaketet. Vi lyckades. Om åtta timmar kommer vi att stå längst fram på Broder Daniels sista spelning någonsin.

Det känns så stort. Vi var ju bara elva år när BD släppte sin senaste skiva och gav sig ut på sin sista turné. Vi har aldrig fått se dem live. Nu är vi 15 och den absolut sista BD-generationen, den vi kallar poppare och andra kallar panda. Och nu ska vi äntligen, äntligen få se Broder Daniel på riktigt.

Augustisolen bränner oss i ansiktet, vi blåser såpbubblor och turas om att gå på toa och köpa mat. Way Out West har varit mindre omtänksamma och placerat Nick Cave & the Bad Seeds som sista band innan BD. Nick Cave klagar från scenen på att publiken längst fram är så tråkig, att de bara står och hänger. Vi bryr oss inte. Nick Cave är en tråkig gubbe och vi väntar på något så otroligt mycket större.

”Det gråter i hela kroppen på mig, det river och drar”

Till slut händer det. Det har börjat skymma när Broder Daniel äntrar scenen. När Henrik Berggren en bit in i konserten nämner Anders Göthberg brister det för många runt omkring mig och jag önskar att jag var en person som också kunde gråta. För det gråter i hela kroppen på mig, det river och drar, men det kommer inga tårar. Till slut säger Henrik i sin svarta cape och med gitarren på magen:

”Den här låten, det är egentligen en kärlekslåt, men ikväll så handlar den om oss. För det finns ingen tid för oss kvar”

Jag vet att när den sista tonen av No time for us klingar ut är det slut. Broder Daniel är slut. Klockan har slagit midnatt och det har blivit min födelsedag. Jag fyller 16. Om några veckor börjar jag på gymnasiet. Min barndom är slut. Min tid som BD-poppare är slut, för efter den här kvällen finns det ingen mening längre. Min trygghet i popparkulturen är över. Såpbubblorna, de randiga strumpbyxorna och de frekventa besöken i popens huvudstad Göteborg är slut. Allt är slut.

”Jag hoppas att det inte bara är avdankade, nostalgiska före detta BD-poppare som letar fram stjärnorna”

Den där natten dog popparna ut tillsammans med Broder Daniel. Idag hänger nästan inga ungdomar med pandafrisyrer och stjärnor under ögonen på Göteborgs gator. Gemenskapen för de annorlunda som gjorde att alla med svart smink och stjärnor automatiskt blev ens kompisar, ens bundsförvanter, försvann. Imorgon släpper Henrik Berggren den osannolika soloskivan vi alla väntat på så länge. Och jag hoppas att det inte bara är avdankade, nostalgiska före detta BD-poppare som jag själv som letar fram stjärnorna och klistrar tillbaka dem på kinderna. Jag hoppas att nya 15-åringar hittar dit. Hittar till gemenskapen i det svarta och svåra som alla 15-åringar känner. Och att de med Henrik Berggren och stjärnorna tar sig igenom tonåren tillsammans.