Sumie är tillbaka, äntligen! Efter fyra års väntan har artisten nu släppt sin nya skiva, Lost in Light. Omsorgsfullt och välarbetat, tycker Frida Bergkvist.

För min del infinner det sig alltid en känsla av vemod när fingrar promenerar längs stålsträngar, och någon samtidigt delar med sig av sin gedigna skönsång. Jag längtar bort och älskar nuet på samma gång. Blir så djävulskt sentimental. Sumie ger mig allt hösten hittills inte lyckats leverera. Stilla skogspromenader i fuktig mossa och kaffe i solen, tätt intill en uppvärmd husfasad. Hennes musik låter som ett milslångt daggtäcke över rofyllda rapsfält. Melankoliskt, mjukt duggregn i barndomskvarteren. Lost in light är en ödmjuk gestaltning av både sorg och glädje, smått genialisk men fullkomligt obrydd av populärkulturens snäva matris. Det är ingen slump att Sumies förmyndare, Bella Union Label representerar såväl Fleet Foxes som Explosions in the sky. Allt känns välarbetat och genomtänkt. Jag föreställer mig skapandet av Lost in light likt skapandet av en munblåst congacskupa. Precist, med tålamod och omsorg. Produktionen är och resultatet transparent och försynt men inte det minsta bräckligt. Tvärtom.

Sumie sjunger med alla rätt medan hennes fingrar smidigt rör sig mellan strängarna. Lost in light känns behaglig och trygg, hela tiden i balans och utan skarpa kurvor. Det är inte förrän när slutet närmar sig och Leave me tonat ut som någonting annorlunda träder in. Då tar Sumie plötsligt ett nytt grepp om lyssnarens uppmärksamhet med The Only Lady, ett ömt Winnerbäcksväng får mig att vakna ur min harmoniska dvala. Precis som när Winnerbäck vevar lite med högerarmen, släpper Sumie ner en ridå. Jag blir nyfiken – finns det fler skynken att fälla? Sverige behöver varken mer av Horn eller Winnerbäck, men detta känns ändå som något annat. En bejakande, väl genomförd Sumie-vev. Jag hade velat höra mer.  Men den här gången är jag tacksam över att Sandra Sumie Nagano vaggat mig in i ett sentimentalt lugn som jag tidigare inte rått med att kännas vid.