Civilkurage.

Alla vet vad det handlar om: http://sv.wikipedia.org/wiki/Civilkurage om inte, läs på. Damen ovan får ofta representera, precis som i moderna tider då vardagshjältar får galor och utmärkelser. Alla gråter, till stråkar. Men det är så stor skillnad på att veta och att göra, i hela världen. Tyvärr finner jag det mycket svenskt att inte lägga sig i som det så fint heter. När ett barn skriker och kastar saker på tunnelbanan "det är deras problem" ja? Men eftersom de inte gör något och barnet kastar saker på dig så kanske barnet skulle få sig en redig tankeställare om en annan vuxen helt plötsligt sa något, man kan säga "vet du en sak" titta barnet i ögonen "det sitter andra i den här vagnen och du stör alla dom, nu måste du vara tyst" och plötsligt har du gjort något för dig själv och alla andra, tar tre sekunder. Nu var detta ett vardagligt exempel, jag har också varit med om våld etc angående barn. Vi kan inte förlita oss på att soc/BRIS ska rädda vår framtid, där dessa barn kommer möta dina. Vi är alla en oavsett om du vill eller inte. Man kan inte klaga i tvsoffan om man aldrig är en del av lösningen, vilket är: civilkurage.

Dessa stora ord om mobbning, våld och politik. Hur ska vi kunna ändra någonting om vi inte ens kan lita på att folket på perrongen kommer att rycka in om någon antastar din dotter? De som tittar på är förövare. Alla dessa tyckare, tycker ni högt i verkligheten också? Barn gör det vuxna gör och om vuxna började ta sitt ansvar så skulle den här framtiden alla pratar om snart vara här. Politik är inte att rösta en gång var fjärde år, politik är vad du andas det du alltid står för oavsett kollektiv press eller våra ständiga traditionsbundna masspsykoser. Jag märker mer och mer för var dag att människan så gärna vill tro att tid finns, att framtiden är här, att vi kommit så sjukt långt med oss själva. Folk tror stenhårt på att det var då och oj oj oj vad tokigt att vi brände häxor eller hade slavar. Oj vad tokigt att kvinnan inte fick rösta. Tänker vi då någonsin på att det bara var en liten stund sen, ur historiskt perspektiv. Tänker till exempel svensken på att det här med rösträtt var 1921 men sen kom ju det glada 50talet och allt blev knas. Tänker svensken på att kvinnornas revolt fortfarande håller på sedan 70talet? Då var min mamma ung och min mormor höll på för fullt själv med de fyra barnen hon vart tvungen att skaffa med ett svin pga blev gravid och då var man ju tvungen att gifta sig.

Vi vill så gärna titta bakåt och skratta för att förhöja oss själva i nuet  men tyvärr så gör vi exakt samma sak nu fast på olika vis. Vi startar samma krig, supportar samma krig. Kvinnorna i tredje världen är slavar/hundar och kvinnorna i Sverige är just... kvinnor, och tro mig det får vi veta när vi växer upp. Vissa blir som jag och krigar mot detta, vissa skippar det för att rädda sitt skinn den enkla vägen och deltar i jargongen, accepterar olikheten som inte finns, den som skapas. Ni vet ju själva hur någon brukar bete sig när denne blivit mobbad hela sitt liv, man blir som man blir behandlad, behovet av acceptans och kärlek är starkare än behovet av rättvisa om man får veta att man inte duger. Att på allvar tro att Sverige är jämställt är lite som att bli chockad över att SD fick så många röster. Ser ni inte hur folk beter sig mot varandra? Förtryck är förtryck. Att tro att ett jämställt land aldrig skulle haft en kvinnlig statsminister är väl humor om något. Så varför är det så laddat? Jo, kanske för att det är så självklart och för att det som krävs för att alla ska ha rätt till ett värdigt liv är ett samarbete där vi alla ständigt ifrågasätter, fredligt. Det kräver att fienden blir din lärare och att främlingen är en medmänniska. Är så trött på att höra på hur folk frågar sig varför världen är som den är när de själva inte tar något kollektivt ansvar.