Till startsidan

Skavsår.

I väldigt många år kände jag ingenting, mellan 15-21 på grund av knas och kalas. Jag föddes med allting. Men allting kan också skapa stora gap mellan liten och stor. Lyckan och olyckan är båda övergående, men styrka och kärlek är såklart aldrig något dåligt. Med allting menar jag två älskande föräldrar, ett hem och en stor nära släkt, alltså: flera hem. Jag älskade livet, var könslös och kreativ. Redan i första klass blev det problematiskt för mig med vänner då jag inte trivdes i grupperingar, jag ville inte snacka skit och tyckte att det var roligare att klättra i träd och sjunga. Men jag var ingen typisk pojkflicka som könsrollerna så gärna ville tvinga en att vara, jag var Julia i prinsessklänning och jag ville bara att allt skulle vara vad det kunde vara och därav blev jag en fantasifull ensamvarg som var vän med alla på skolan istället. Inget tragiskt öde alls, snarare något bra men det satte helt klart ett annat typ av ljus på mig. Så fort du inte ingår i något fack så blir du automatiskt lite annorlunda behandlad oavsett hur "normal" du är.

Som tur var blev jag aldrig mobbad eller mobbade, någon blir ju alltid mobbad utan orsak och blir sedan ofta orsaken då människan ter sig att bli som hon blir behandlad, såsom kvinnan i samhället till exempel. De får byta skola, eller så kommer de fram till avslutningen vara den som alla måste vara snälla mot nu. Jag var en cool clown, någon man ville ha med men också någon som man behandlade som skit då jag ofta försvarade diverse. I trean på mellanstadiet mobbade vår klass en ny lärare, folk hittade på att hon slog oss tex. drämde igen bänklock på fingrar. Det hon gjorde som lärare ej bör var väl att hon cirka två gånger pga elak klass bröt ihop och grät vid katedern. Jag blev ledsen men den coola klicken gick till attack och "töntarna" sa som vanligt ingenting då de riskerade att hamna allt längre ner i hierkin. Att vara allas vän och sedan gå emot alla, inte så populärt. Jag gjorde det inte för att jag var ett litet hjälte-pretto, jag gjorde det för att jag fick så ont i magen och blev så arg när folk var elaka. Bara så.

Innan Ormingeland bodde vi i Skogås, jag var mycket med morföräldrar på gröna linjen, en hel del Gotland och skärgård. Mycket cykel, för cykla det kunde jag sedan första sekunden jag satte mig på min lilla BMX, kan vara mitt första tydliga barndomsminne, 5 år. Där hade jag min första bästa vän som tyvärr senare flyttade till Småland och krossade mitt hjärta. Hon var också könlös, orädd och galen. Vi kunde sitta i timmar och måla eller hitta på fantasivärldar. Efter henne tog det cirka 24 år innan jag skulle hitta vänner jag vågade vara jag med igen, vänner som såg mig och som inte behövde mig av någon anledning, vänner som väljer ljus. Det blev mycket män istället, en klassiker. Hamnar man i dåligt umgänge som man säger med en bakgrund som clown så hamnar man lätt i en ond spiral. Det börjar så oskyldigt och som ung normaliserar man och tänker att det är så det ska vara. Missunnsamma destruktiva vänner som går igenom samma sak om inte värre, som kanske inte växte upp i en idyll som bidrar med en extra klick mörker i tavlan. 0 + 0 = helvetet, du blir bottenskrap, du blir din olycka och tappar alltmer den du en gång var och det som gör att man kan gå upp på morgonen. Du dör.

Min blogg är ojämn, ibland spexig, ibland politiskt, ibland emo, ibland bara en miljon olika bilder och ett stort citat uppstoppat i läsarens ansikte. Men det finns vissa saker jag håller mig till: vill inte vara för privat, för vissa kanske ett foto på sina bröst eller dylikt är privat men ur mitt perspektiv så har över 3 miljarder människor bröst och det är vackert, mitt privatliv är de tunga sakerna man upplevt, ett riktigt break up, vad vi pratade om under inspelningen, namn, sjukdomar, våld, droger. Jag kan hinta, plocka ur bitar och ge metaforer. Mina vänner förstår, vissa läsare ser mellan raderna och känner igen sig eller blir berörda och skriver då de finaste av kommentarer som värmer hjärtat. Jag skriver det jag skulle säga till en främling eller ny kollega, livet ska man prata om och det är oundvikligt i diskussioner och i skapande yrken att inte dela med sig och blotta. Men däremot så sätter jag gränser där det gör ont, där ingen anonymt troll kan gå in och grotta. Men när det gäller samhället i stort skulle jag önska att fler gav en liten bild av sin bakgrund då jag tror att det kan giva styrka och bygga broar, så som Marget Atladottir och Maja Bredberg gör i sina bloggar på Nöjesguiden tex. Det handlar inte om att vilja stå på den där scenen, det handlar om att man vill vara med och förändra och påverka varandra positivt. Det krävs individuella medvetna insatser för att påverka energierna i kollektivet.

Jag började skriva detta nu på jobbet efter tre liter svart kaffe och ett Ryssland i kollektivtrafiken utan vodka för att jag kände att något skavde mot hjärtat. Många heta debatter och konflikter har fyllt min twitter och annat i cirka två veckors tid, samtidigt har jag jobbat heltid på förskola, reception samt gjort musik/SVT-jobb på kvällar. Langat fakta och personliga erfarenheter och försökt supporta mina modiga vänner som styr civilkurage på internet, som blir hotade pga att de besitter en kunskap som rör allas roll i samhället. Man återupptäcker att människors bild av saker och ting är starkare än fakta. Man ser hur alla applåderar filmen men ratar temat i verkligheten. Jag vet sedan första skoladagen att alla vill rädda prinsessan i tornet men att ingen fattar att sagan är en sammanfattning av hela äventyret. Det sagan utelämnar är just kampen, väntan, upprepning, våld och konflikt. Jag själv är rädd för konflikter men har nu på senaste insett att ingen kan vara fri utan att medvetet delta, annars blir man den där musen i hörnet.

Jag skulle aldrig skriva något till någon som jag inte skulle våga säga i verkligheten, tyvärr tänker inte alla så och missförstånd frodas i en smutsig hets. En djungel av retweets och människor som vill hitta fel. Alla vill skylla på alla fast kärnan är så enkel: många människor upplever en problematik i strukturerna som förminskar deras person, de delar med sig, ger konkreta exempel och får tillbaka "du hatar män" när oerhört många av dem som delar med sig är just män. Jag har en man, en bror och en far. Som jag älskar men jag har fortfarande haft mycket hinder i livet som de inte har haft pga att jag är kvinna, detta + statistik + historia A + fakta = kan vi sluta diskutera om det finns eller ej? Det gör vi inte med rasism och annat förtryck? När jag talar om feminism talar jag för alla mina systrar, de som vågar, de som har ytligare problem och de som bokstavligen är inlåsta hela sina liv. Det är ett hån av er som väljer hatet att påstå att dessa kvinnor kan välja allt själva när omgivningen så duktigt väljer åt dem.

Självklart är det obehagligt att vakna upp och bry sig om andra, jag förstår det. Det kanske känns alltför mäktigt att vi alla ingår i en så djupt rotad tradition, men så är det ju med det mesta? Måste just könsfrågan vara så annorlunda? Ingen är perfekt, det kommer och har alltid funnits ondska, det är oundvikligt. Livet är hårt men det betyder inte att vi inte ska ifrågasätta vart ondskan kommer ifrån och hur vi skulle kunna göra det lite enklare för andra att leva. Klyschorna haglar över oss "Sverige är världens mest jämställda land" jasså? Fan vad bra, jamen då var det inget. Jag bara skojja.

Nja.

Du vet väl om att konkurrensen inte är så hård? Har du kollat på tv? Jag skulle aldrig stolt slå mig för bröstet efter att som proffisionell dansare vunnit en danstävling där motståndaren sitter i rullstol. Att ta 140 tecken en morgon på twitter där man ifrågasätter vår samtida jargong som en personlig attack, är inte det lite väl märkligt? Jag öppnar en bok och ska precis börja högläsa och någon skriker käften och börjar kasta saker. Vuxna människor alltså. Det är klart att man får en liten klump i bröstet till slut, men den försvinner rätt snabbt när man inser att man är fri som en jävla fågel. Vingar. Jag vet att få av dessa skulle våga debattera på det här viset i verkligheten, där finner jag min styrka och frihet, min nyckel. Jag kan andas då jag vet att jag inte baserar något på ilska eller försöker fylla tomrum, det hanterar jag på annat vis för tomrum och brister har vi alla, min målsättning är dock att mitt skit ska stanna och städas upp hemma hos mig eftersom det vore orättvist att kasta den på andra. Deltar ej i projicerings och viskleken.

Livet är skolgården. Det är där tidigt man lär sig hur kollektiva ting gärna ter sig. Hur människor väljer i grupp, därför har ålder sällan någon med insikt och mognad att göra. Ingen är och var, man skapas ständigt eller så väljer man att skapa sig själv. Man hittar inte sig själv på någon resa i asien eller i något yrkesval, man gör val hela tiden, man är hela tiden oavsett materia. Varje människa har två vargar inom sig, som indianen sa: mata rätt varg, ingen väg är smärtfri. Hinder du möter när du matar rätt varg kan vara att personen som är egocentrisk kommer att säga att du är det, projicering mina damer och herrar - ett jävla pussel. Andas och se din roll, bidra med förståelse och se en helhet. Tänk själv, de där böckerna skrevs av gubbar och oavsett om vissa har det bra betyder inte det att du ska leva efter något påhitt. Vi har våra problem, kämpar vi för dem kämpar vi för feminismen och kämpar vi för feminismen här så kämpar vi för feminismen där. Vi måste påverka världspolitiken med vår lilla politik och sluta att vara lagom, det kommer inte att hjälpa våra döttrar och söner i tredje världen. Läs Hannah Hellqvist's tråd som heter #sexism och se vardagens genus som den ser ut för alla, i detta fallet: alla som sätter ord och tanke till det. Inget hedersmord, mest bara stunden då du får notan på krogen eller hur pappan behandlas på BB.

Fick en ny iphone på förskolan av skönaste tjejen.

Jag har saknat min son, han undrar varför jag bara sover.

Två bilder utav två olika jobb, gotta pay the bills and climb the hills.

Åkte stjärtlapp och twittrade samtidigt, multitasking darling.

Läste böcker för kidsen.

Här ser vi en trött förskolevikarie.

ROLFS KÖK - Frejgrej AB.

Bild från bilen, påväg hem från Åkersberga där jag missade fet fest med jam pga feber, fick gå hem till svärmor och sova med Franz. Precis när jag tog denna bild såg jag på twitter att vänners vän I Åkersberga blivit knivmördad av sin pojkvän den kvällen. Alldeles för vanligt om du frågar mig.