Min teori, för jag som alla andra vet ju egentligen ingenting, är: det krävs många år av lugn för att inte klorna då och då kommer att rispa ryggen. Dansar naken med djävulen i fantasin och saknar synden. Än sålänge är ensamheten lika trygg som vänskapen, ett blåsjobb i lekparken, tabletter i spetstrosorna.

Det tråkiga med dessa lekar är att du inte kan kontrollera bieffekterna, men framförallt: när de dyker upp. Helt plötsligt dyker något upp som är värt att dö för och då står du där med blod runt munnen i alldeles för höga klackar, du kan inte springa ifatt, du förlorar det enda du fått av värde. En klassiker. Självhatet, flashbacks.

My girl my girl don't lie to me, tell me where did you sleep last night? mvh Kurt

Kroppen, håret, pick a part for me to tear apart. Allt går inte att fixa med tejp.

Ödets narr det är jag, den kepsen passade bra den dagen då jag mötte både livet och döden, blundade dock för den sistnämnde, svalde drömmen och såg bara regnbågar, snöblind.  

Dockan sjunger sött: LAZER-TITS AND LAZER-EYEZ SHE IS A DEVIL IN DISGUISE

Katter vill klösas i extas "mår du bra Julia?" "jag mår jävligt bra" snart ska natten blir rosa igen och vi ska ta tillbaka allt. Att tajma perioder i sitt liv med andras perioder hade varit en dröm, tänk om vi hade kunnat hålla handen samtidigt, sova som horor i någon gränd.

Förklädda kickers på gatan

Dödens kyss, har ni känt den? Det finns så många olika. Ingen är den värsta, det är mottagarens hjärta och själ som betyder något. Nytorgsgatan. Två mödrar, en farsa, hon, någonstans mittemellan står vi, när man tappar andan, undermedvetet: detta är sista gången. Farväl. Ni som delar in i fack, jag har hört de mest trasiga berätta om den där handen ovanpå sin i hörnet av någon krog till någon låt. Den där handen som givit är den som kan ta mest, käftsmällar och blod är väl ingenting mot dödens sista kyss?

Vodka&sill-dieten, se nedan:

Vi spelade på F!-fest, Gudrun tyckte nog att jag var ganska packad, men hon vet ju hur det är. Var nykter på scen iallafall. I logen fanns sådana som vill väl och som dricker på ett ryskt vis. Jag tog hand om en vilsen amerikan: Rockwell Ryan Ripperger och hans kärleksballader. Han fick en madrass i logen och lite vatten, hade en trasig lapp i fickan "High on Heels, Rival, 22.30" Femtastic bossade stället och jag hamnade väl sedan återigen i limbo. Tystnaden, skratten ekar, man älskar på nytt, chocken är inte över ännu, de män som kan trösta med redig stake är på andra sidan vattnet eller drabbas till slut av känslor ty Ann-Katarin Rosenblad är i farten och är allt man kan önska ty hon är ärlig och hon njuter av sekunderna trots att det stinker lik. Hon har alltid roligt och älskas därför alltför lätt. Man vet att snart kommer jag ut på andra sidan, spottas ut ur kosmos och där ska man försöka bli normal och förlåta sig själv.

Tur att vissa har koll på läget iallafall och då syftar jag på sista bilderna i detta inlägg, nu ska jag fixa klänning till galan imorgon, delar ut pris för årets rock, Bob Hund är tex nominerade och Ane Brun ska spela live. Bästa, är hon.