Vinylens tid

För tio år sedan var det ingen tvekan om vilket medium som var populärast bland djs världen över. Sedan discjockeykulturens födelse hade vinylen varit det självklart bästa sättet att mixa musik för dansgolvet. Det bör dock nämnas att det faktiskt går att mixa med hjälp av två rullbandspelare, det är inte lätt men det går. Vinylen visade sig vara överlägsen denna metod. Cd skivan hade sedan länge tagit över bland vanliga konsumenter, som mer eller mindre glömt vinylens existens. Inte förän nya bättre cdspelare utvecklades började djs att använda sig av cd. Dessa cdspelare var konstruerade efter samma model som en skivspelare, så som dj kunde du använda samma mixningsteknik. Idag behöver du varken vinyl eller cd. Det räcker med en laptop, eller om klubben du ska spela på har de senaste cdspelarna så kan du komma dit med två usb-sticks som du pluggar in. Min vän Savas har varit dj i över tjugo år, han spelar bara vinyl, och kommer alltid att göra det. Han är så oldschool man kan bli. Själv testar jag alltid mina nya låtar innan de släpps, antingen med hjälp av cd eller så använder jag min dator. Savas väntar till han har sin vinyl. Att släppa dansmusik idag på vinyl är inget man tjänar pengar på, snarare är risken att gå back stor. Många släpper enbart digitalt via butiker som Itunes och Beatport, men det är ändå ingen känsla som går upp emot att få sin musik på vinyl. Jag är ingen vinylfanatiker, själv använder jag mig av alla format. Att vara en bra dj har ingenting att göra med vilket medium du väljer, eller för den del din teknik. Jag bryr mig inte om sånt, en bra dj väljer bra musik, som passar ihop och skapar ett begripligt mönster. Självklart ett plus om man kan mixa smooth...

Sweatshop 003 möter Panik Earth.

Dust Away

Att låta olika konstformer mötas, har alltid varit en central roll i mitt arbete. Att skapa forum och utrymme för kreativa människor med olika inriktningar, där de kan mötas och arbeta tillsammans. Möten mellan människor, mellan olika konstformer och publik. Lördagen den 13 Mars på "The Establishment" i Berlin bjöd vi på musik, dans och konst. Konstnären Dirk Bell installerade valda delar av sin ambulerande utställning Panik Earth och tillsammans med skrockologen Fubbi karlsson och dansaren Helga Wretman framförde vi verket "Dust Away" där jag skrivit musiken. Bakom skivspelarna hittade vi Gunnar Jonsson och undertecknad bjöd också på en livespelning.

Rexperience

I tio år har fransmannen Julien Veniel aka D´Julz varit resident på den legendariska klubben Rex i Paris. Detta firas nu med att som så många andra stora klubbar i Europa ge ut en mix cd. Den heter Rexperience och musiken är utvald och mixad av D´Julz. Med på samlingen finns min låt "Preaching To The Choir" som släpptes i December på Room With A View. Läs mer om resten av innehållet på Residentadvisor.

Inspiration

När jag för ett och ett halvt år sedan flyttade till Berlin fick jag allt som oftast höra att det måste vara inspirerande att leva i en stad som Berlin. En stad som omgärdas av myter och ett dystopiskt skimmer av romantik. Att det var därför jag hade flyttat. Att man påverkas av den miljö man lever i såväl som människa och i sitt skapapande är naturligt, men jag tror också att det är överdrivet. Mitt arbete är inspirerande i sig och jag upplever att kraften och viljan till att skapa kommer inifrån. Varför den finns där kan jag inte svara på. Däremot vet jag att om jag trivs med tillvaron så finns det färre hinder mellan mig och min konst. Berlin är en bra stad att leva i. En vänlig stad. Jag trivs med att handla mina grönsaker på den turkiska marknaden. Bageriet i mitt hus har öppet dygnet runt och det är ok att dricka en öl mitt på ljusa dan utan att för den sakens skull bli betraktad som en alkoholist. Om det är nånting jag saknar så är det havet och Bohusläns granit. Jag tror att skapande själar i dåtid och nutid söker sig till platser där de trivs, då är friheten att skapa som störst. Frågan är varifrån inspirationen kommer...

Kraft R.I.P

Sommaren 2006 åkte jag för första gången till Gagnef festivalen i Dalarna. I flera år hade jag varit på väg dit, då många av mina vänner talade sig varma om den opretentiösa lilla festivalen vid Dalälvens strand. Inte förrän Joakim övertalade mig att dj:a i hans restaurang lyckades jag att ta mig dit. Jag tror att det är symptomatiskt för många av oss djs och artister att vi alltid vill vara med på ett hörn. Jag packade ner mitt inte alldeles blyga ljudsystem bestående utav 2 st dubbla 15" basar med toppar, en extra inhyrd 18" baslåda och en väska skivor. Väl uppe i Gagnef insåg jag att mitt ljudsystem som utan problem konkurerade med Gagnefs "Svartklubben" var lite väl tilltaget för den lilla restaurangen. Självklart slutade det med att restaurangen förvandlades till en klubb och när vakterna på lördagsnatten sakta men säkert stängde ned festivalen stod jag och förhandlade med deras chef om att få spela bara en sista låt... Vi djs vill alltid spela en sista låt, så är det bara och av någon anledning är alltid stämningen som bäst när man måste sluta. Lyckligtvis fanns det här en utväg. Kvällen innan ordnades en efterfest ute på åkern och då högtalarna där hade gått sönder väcktes nu frågan om vi inte kunde bära ut mina istället. Vi tryckte helt enkelt ned högtalarna i bagageutrymmet på Hånkens vita volvo 740 och likt en tjackpundare från Hisingen på väg hem med nattens byte körde vi helt sonika högtalarna ut på åkern. En stjärnklar natt vid Dalälvens strand, med ett fett ljudsystem och några av sveriges duktigaste djs bakom skivspelarna, en morgon och en soluppgång bortom all fattning. Där föddes Kraft och där träffade jag Dimitrios som nu är en av mina bästa vänner. Som djs i Göteborg hade vi självklart koll på varandra, men av någon anledning aldrig riktigt fått någon kontakt, men det visade sig att våra visioner om musik och hur olika konstformer ineragerar stämde väl. Tre år har nu gått och resultatet av vårt samarbete klubb Kraft har dragit technon till sin spets. På få klubbar har indiefreaks stått sida vid sida med gamla funkhjältar och hipsters, förenade i den ritual som dansen till monoton musik skapar. På Kraft har konsten fått ett rum i klubbvärlden, inte underordnad djs och musik, utan likstäld. Kraft har aldrig varit en technoklubb. Kraft är kommunikation. Kommunikation genom musik och konst. I fredags körde vi vår sista kväll, men med det sagt, sista ordet är inte skrivet än...

Don´t Laugh

Året var 1995 då jag första gången hörde Josh Winks låt Don´t Laugh. Det var min vän Dj Leaf som spelade den på nån svartfest nere vid Kronhusbodarna i Göteborg. Vi lyssnade och förundrades över hur låten som börjar ganska enkelt med ett minimalt 909 beat och en acid slinga långsamt och nästan utan att man märker det förvandlas till en hypnotisk berg och dalbana med en sampling av ett elakt skratt som filtreras upp och ned. Har man hört låten en gång så glömmer man den inte och självklart blev det en hit. Femton år senare får jag för första gången möjlighet att se Josh Wink spela skivor. I söndags eftermiddag frälste han publiken på Panorama Bar i Berlin. Efter en sväng på marknaden vid Mauer Park i jakt på lite nya köksprylar smög jag mig ner till Panorama. Luftfuktigheten inne på dansgolvet var kvävande och energin på dansgolvet så hög att jag var tvungen att ställa mig i ett hörn och lyssna. Richie Hawtin var också där för att visa sin respekt till en av technons stora hjältar och jag tror inte någon där inne  var besviken. Stämningen var magisk...

Ride With Me

Berlin är helt klart "the city of freaks". Här samlas människor från hela världen som av olika anledningar sökt sig till Berlin som en fristad. En fristad för konstnärer av olika slag eller bara människor som inte riktigt passar in. I Berlin är acceptansen stor och folk bryr sig inte så mycket om du sticker ut, du får leva ditt liv ifred. För mig som musiker är det fantastiskt, vad som helst kan egentligen hända, du vet inte vem du träffar imorgon. En av dessa människor som jag träffat och lärt känna i Berlin är Eric D Clark, mest känd för Whirlpool Productions där han samarbetade med Justus Köhncke & Hans Nieswandt. 1997 gjorde de låten "From Disco To Disco" som blev en stor hit i Europa. Efter att ha blivit goda vänner lyckades jag tillslut släpa med mig Eric in i sångbåset och få honom att lägga sång på en av mina låtar "Ride With Me". Resultatet släpps nu i Mars på skivbolaget Room With A View på samlingen Perspectives 4 och så fort jag får klartecken ska jag lägga upp en ljudfil. Tills vidare kan ni läsa mer om släppet och de andra artisterna på Residentadvisor. Här är några bilder (Fotograf: fubbi.com) från när jag och Eric spelade förra hösten tillsammans med fem musiker från Pakistan på Haus Der Kulturen Der Welt i Berlin. Det är en annan historia som jag får återkomma till...

Big Love

För några år sedan låg det ett litet galleri ute vid Kvilletorget på Hisingen i Göteborg. Galleriet hette Big Love och drevs av konstnären Daniel Rehn & Margot Jacobs. Själv var jag galleriets officiella dj och stod för musiken vid vernissager och andra tillställningar. Därav namnet på den discomix som jag nu vill dela med mig av. Daniel har många gånger påminnt mig om den här mixen, som jag vet att han ibland själv spelar innan sina dj-set. Daniel är nu mera också dj under namnet eiDee och var ansvarig för klubben Skoldisko i Göteborg härom året.

Detalj ur "But Still You Sleep" Daniel Rehn 2006.

Soul Clap i iDJ

Engelska iDj recenserar "Soul Clap" i sitt senaste nummer. 8 på en skala till 10 får man väl vara nöjd med. Jag gillar framför allt hur de beskriver min musik. Så djup att det växer sjötulpaner på den. Det det går ju att tolka på på många sätt, men kommer man från Göteborg är det svårt att inte älska den sortens liknelser...

Groove Magazine

Tyska Groove Magazine är nog en av de mest respekterade publikationerna inom elektronisk musik idag. Till skillnad från sina engelska och amerikanska motsvarigheter fullproppade med partybilder på lättklädda unga damer och tvärfulla så kallade blokes är Groove ett seriöst magazine. Tysk precision och djuplodande reportage varvas med en uppsjö av välskrivna recensioner. Har nån koll så har Groove. Här kan ni läsa deras recension av min E.P. Omerta, från deras senaste nummer.