Spegel, spegel på väggen där.

I år ska jag dö.

Jag är inne på mitt 30:e och antagligen sista år som människa.

Jag har under hela min uppväxt - sedan tidig tidig tonår och utan undantag - alltid föreställt mig hur jag dör en hemsk död innan jag hinner fylla 30.

Just nu känns det som att akutcancer kommer att bli mitt fall. Någon knöl bak i ryggen eller intill armbågen, som under flera år har gått i cirklar kring mitt välbefinnande, och som plötsligt blommar ut och äter upp mig.

Eller varför inte något sjusovande dödsvirus som har legat latent i kroppen sedan vandringen i den vietnamesiska djungeln för ett par år sedan.

Eller så blir jag konfronterad av något svartsjukt ex som väljer att skjuta skallen av mig vid fruktdisken på Konsum.

Ja, ja. Så länge jag hinner med att se The Cure i Hultsfred är jag beredd att sota för mina synder.

Jag är äcklig.

Det fanns en tid då jag var företagsam. Jag hade ambitioner och storslagna idéer kring det mesta. Det låg ständigt nya projekt i startgropar och jag högg åt mig redaktionella uppdrag som åt upp mina timmar utanför det reguljära. Jag hade varken tid att äta eller ätas.

Dessa spår av mig själv låg välpreparerade fram tills för ett par år sedan men ligger numera begravda i en sörja av förvirring, ambivalens och lättja.

Jag har mitt ordinarie arbete och det räcker tydligen så.

Och det äcklar mig.

Vi kan kalla det en comeback.

Jag sitter i en halvmeter djup soffa på Tredje Villagatan i Borås och sammanfattar kroppen efter en fin men märklig helg.

Fredagen började osannolikt fint, bland vänner, bekanta och världens enda Amanda, men slutade i mentala kaskader kräk framåt natten.

Jag har blivit oerhört dålig på att bära upp goda miner och det gick inte den här gången heller, och det slutade med att jag valsade hem ensam genom ett iskallt Borås i jakt på något som inte var som allt annat. Jag kan erkänna att jag var ledsen. Motivlösa tårar, kan tyckas, men likväl ledsna.

Sanningen är dock att jag är alldeles för snäll för mitt eget bästa.

Jag borde bli mer som alla andra.

Och så har det alltid varit.

Livets hårda skola osv.

‎Treåring till pappa på tunnelbanan hem från redaktionen: "Titta pappa, vi vann mot det andra tåget", varpå en äldre farbror lutar sig fram och, med mörk och djup röst, säger "...men den största vinsten är att leva".

Jag och pappan nickade instämmande utan att säga ett ord.

Det fanns liksom inget syre längre.

Och apropå livet.

När någon ändrar sin status från "har ett förhållande" till "singel" på Facebook har jag alltid som rutin att syna deras logg, wall eller vad det nu heter, för att se om personen i fråga har uttryckt något glädjefullt på sistone, och för att sedan tänka "du förtjänar ändå inte kärlek, din jävla subba".

Jag kommer givetvis att bli en sån där farbror när jag fyller 30.