Med en urkraft och styrka omformar Helmon Solomon teatern och gör scenen till sin. 

Den 23 november är det premiär för Helmon Solomons monolog Vi går aldrig sönder som är skriven ihop med Ali Derwish på Folkteatern, men Helmons tid på teatern sträcker sig längre tillbaka än så. Hon kom i kontakt med Folkteatern, eller närmare bestämt teaterns konstnärliga ledare Frida Röhl, då hon skulle ha praktik under sin tid på scenskolan. Frida och Helmon klickade och nu har hon flera produktioner vid Folkteatern bakom sig såsom Jane Eyre och Dogville, men att hon skulle bli just skådespelerska var ingen självklarhet. Helmon har sysslat med teater länge, men det var först under gymnasietiden som en teaterlärare fick henne att inse att hon borde bli skådespelare. 

– Allting föll på plats. Det var ju teater jag hade hållit på med hela mitt liv. Jag hade bara inte fattat att det var det jag skulle göra och att jag kunde göra det till ett yrke. 
Efter gymnasiet kom Helmon in på Wendelsbergs folkhögskola och rätt som det var var hon omgiven av människor som hade drömt om att bli skådespelare under hela sina liv. Därefter gick hon på Scenskolan i Malmö, och det pratas vanligtvis mycket om ett före och ett efter Scenskolan. Det är en slags mytomspunnen institution, och om en hör till den gruppen skådespelare som inte fått teatern medfött i blodet är tröskeln till teatervärlden desto högre. 

– Man går in i en helt ny värld av normer kring hur det ska vara. Alla andra verkar förstå exakt hur man ska prata och agera, det kan vara ganska tärande för ens självbild och självförtroende. Det finns ett språk för teater som man måste in i och göra till sitt egna. Så kan jag tänka att det är med ganska många yrken, speciellt inom konst och kultur – att man hamnar i ett sammanhang där det är en massa andra saker man måste komma igenom för att kunna göra det man är där för att göra och älskar. 

Nu tycks hon ha hittat hem hos Folkteatern, som försöker bryta ned de gamla strukturerna och mallarna kring hur roller ska spelas och vem som har rätt till vilka roller. Enligt Helmon har Folkteaterns öppna förhållningssätt mycket att göra med den konstnärliga ledaren Frida Röhl som månar om att hålla ett ständigt samtal kring arbetssättet på teatern. 

– Det är fint att komma till en teater som har ett ständigt samtal som kretsar kring att tillåta varandra att få vara sig själva. Även när vi tar oss an olika pjäser så har vi en ingång och ambition kring att inte hamna i teaterklyschor och saker som vi har sett förut. Vi jobbar exempelvis så när vi ska göra kärleksscener. Vi pratar om vad vi har sett tidigare och hur det har gestaltats, sedan funderar vi kring hur det är att vara kär och då kanske man ser att det skiljer sig rätt så mycket från hur det har gestaltats. Den ingången gör att man kommer ifrån värderingen om vad som är fint och vad teater ska vara. 

Helmon berättar att hon kände sig psykiskt utmattad efter att ha gått ut Scenskolan. Hon hade gått in i branschen med en kaxig attityd och tankar om att hon skulle kunna gestalta och prata om de saker som hon ville prata om utan att behöva ge vika för teaterkulturen, dess historia och de tydliga mallar och normer som finns inom teatern. Hennes ambitioner ledde istället till en krock med strukturerna. 

– Den krocken gjorde mig väldigt trött. Känslan av att ingenting spelade någon roll, man är alltid en förlorare i den kampen. Folk är väldigt rädda om sina positioner, det är väl så vi människor fungerar tyvärr. Även när man ser till samhället i stort så är det individualistiskt, folk gör det som gynnar dem och då kan man känna sig ganska ensam i idén om att vi behöver en förändring i teatern. Det är alltid någon i den andra änden som förlorar på det och den förlusten är inte något som så många pallar med. Jag fick känslan av att jag var för dum för det här, jag förstår uppenbarligen inte hur man ska göra Shakespeare. Det gjorde att mitt självförtroende höll på att rasera. Det är därför Folkteatern är så extremt viktig för mig, där finns ett levande samtal. Det är svårt att jobba med saker och ting där man ibland kan känna sig som en projektionsyta, speciellt eftersom jag är svart och kvinna. Bara det att ta sig in i sådana rum, att prata och vara på ett visst sätt, den fighten blir ganska tung i ett rum som är så homogent och som har en sådan lång historia. Det är det som är så svårt med teater, det är en slags upprepning hela tiden. Känslan av att man inte är en del av historien gör att det krävs ett mod hela tiden, att ställa in sig på att man är självklar i det rummet. Trots att man inte känner sig självklar eller i alla fall rent visuellt kan se att man inte är självklar. Det kan bli ganska tungt för mitt självförtroende. 

Idén till att göra monologen Vi går aldrig sönder som sätts upp nu föddes ur ett samtal med Frida Röhl då de pratade om Helmons fortsatta tid på teatern. Hon berättar att hon kände sig låst och låg och att hon inte kände att hon kom vidare i stora produktioner. 

– Jag behövde vara i ett mindre rum och få utlopp för min konstnärlighet. Ett rum där jag vågar kasta ut idéer och pröva saker för att utvecklas som skådespelare. 

Frida gav henne fria tyglar och Helmon landade slutligen i att hon ville göra en monolog. Hon hade lärt känna unga poeter runtom i Sverige som rasifieras och det var i takt med dessa tankebanor som hon tog kontakt med Ali Derwish som hon kände sedan innan. Då började monologens handling sakta men säkert att framträda. 

– I början var tanken att jag skulle göra allting som man inte får göra på en teater. Göra en föreställning där ridån var stängd och där jag hade en halvtimma där jag bara skulle göra saker och ting som man inte får göra. Sedan insåg jag att det finns många saker som jag vill fylla den här tiden med som känns viktiga för mig vilket resulterade i den här föreställningen. Sedan slutade det ändå med att jag är med i Madame Bovary också, men jag behövde det här utloppet för att göra mig fri. Det låter så himla töntigt – att jag behövde göra mig fri, men jag behövde göra det för att inte gå in i den här idéen om vad en scen ska fyllas med utan bara få vara på en scen. 

Helmon säger att Vi går aldrig sönder är det mest ångestfyllda arbete hon någonsin gjort. Detta då hon hela tiden har behövt reda ut sina egna tankar och visioner innan hon kunnat involvera Ali Derwish som hon skrivit monologen ihop med, Andrea Edwards som är hennes medregissör och Jen Tamayo Jörfjord som gör visuals. 

– Det var också tungt att att gå in i texterna som blev väldigt personliga, det var inte meningen från början. De går in i frågor som jag har varit ganska så rädd för eller frågor som på något sätt öppnar upp mig som person. Plus prestationsbiten, det är min monolog och det kommer att stå att den är gjord av mig, det har varit så jäkla ångestladdat. Under processen kände jag att jag aldrig kommer att göra det här igen, det här är sista gången jag någonsin tar mig in i det. Men det är klart att det kommer att förändras.

Under skapandet av monologen har Helmon inspirerats av samtal med vänner som delar hennes erfarenheter men även litteratur som hon inte öppnat på ett tag som behandlar ämnen som kolonialism, att vara en svart kvinna och feminism. Hon har utforskat teaterhistoria, olika mytologier och de gamla grekerna men även det kvinnliga perspektivet och en rejäl dos musikhistoria där framförallt hip hopen och kvinnliga rappare har lett vägen. 

– Den blandningen har på något sätt gjort att det inte bara har handlat om mig utan det här är något som har funnits och som finns runtom mig. Det är något som många på olika sätt har försökt att formulera, speciellt inom hip hop men även inom teaterhistorien. Det har varit skitbra för mig för då har jag inte enbart behövt använda mig av mina personliga berättelser om att växa upp.