Det sägs att allting måste ta slut, men trots det trodde vi att Feed The Horses Jazzhuset-era skulle vara för alltid. Så är tyvärr inte fallet, och på fredag har du din sista chans att mata hästen på Erik Dahlbergsgatan. Vad skulle kunna vara en bättre bokning än performacegruppen Vilda Hästar? Inget! Isabel Cruz Liljegren är trions dramatiker.

Foto: Arvida Byström.

Ni beskriver Vilda Hästar som "ett poetiskt klubbperformance"? Men vad är egentligen det? Vad kan en förvänta sig när en går och ser er?
– Det är en god mix av poesi, teater, musikal och poplåtar. En kan förvänta sig att få en upplevelse, en känsla, kanske hopp. En ska vara öppen för att svepas med, släppa taget.

Hur kommer det sig att det är just ni tre som gör det här tillsammans?
– Johen Rafael Tilli och jag jobbade ihop med musikalen DÖ KLUBBDÖDEN förra året. Han är ett popunder och vi gillade varandras konst. Jag skriver pjäser. Helena Sandström är en fantastisk skådespelare som även sjunger, dansar och tänker bra. Vi kom på projektet ihop. Vi ville göra något om en kärleksfull radikal politisk kamp. Och något lesbiskt. Vi är mycket lesbiska tillsammans. 

Är ni rädda att hästar ska få dåligt rykte när polisen håller på och jävlas med hjälp av dem?
– Vi är alla redskap åt makten. Vi uppmanar polishästarna detsamma som vi uppmanar folket. Att slå sig fria och bli vilda hästar. Vilda hästar är tamhästar som frigjort sig, som vildgjort sig, som galopperar i grupp. Vi tror på lyckliga slut.

Vad kommer publiken känna när ni kör på Feed The Horse i helgen?
– Att vi vill nåt, att vi drömmer om nåt annat och att de också gör det. Att vi är många som gör det och att vi tillsammans kan göra någonting stort.

Apropå Feed The Horse, det är ju sista gången de kör klubben på Jazzhuset. Vad ger Vilda Hästar dem i avskedspresent?
– En mood-ring. Så att de ska komma ihåg vad de känner. För det är det viktigaste. Att revolutionen kommer från hjärtat. 

Vad finns det för svårigheter med att göra konst för ett klubbsammanhang?
– När fulla dudes är as och skriker och stör för att de lider av fittavund.

Hur mår egentligen den svenska konst- och kulturscenen? Har gubbarna flyttat på sig än?
– De kommer aldrig flytta sig frivilligt. De måste tvingas till det, skrämmas till det, terroriseras till det, med konstens alla medel.

Vad har ni på gång den närmsta framtiden?
– Johen har ett nytt fräscht band som heter Death Team, de ska släppa en grym skiva. Helena ska på turné med Riksteatern och pjäsen Världens lyckligaste kycklingar. Jag skriver en pjäs om miljökaoset som heter I cry to the sea.

Karin Londré