I helgen intas Göteborg återigen av feminister som vill lyssna på föreläsare, gå på workshops, debattera och fullkomligt vältra sig i pepp och systerskap. Feministiskt Forum är helt enkelt tillbaka. En av helgens talare är Sarah Delshad, frilansskribent, debattör och initiativtagare till Muslimska Feminister.
Foto: Sandra Moreira.
Hej Sarah Delshad! Hur mår du?
– Hej bäste Djungeltrumman! Det är fint med mig. Hösten är ju äntligen här, min favoritårstid. Lyckoruset i hjärtat över det alltså. Med risk för att provocera – men jag är inte förtjust i sommaren. Alls faktiskt.
Vad ska du göra på Feministiskt Forum?
– Jag ska bland annat snacka om att frihet för kvinnor och tjejer verkligen kan definieras samt manifesteras ut på många olika sätt och att det är helt okej. Att en kan vara feminist på många olika sätt och varför muslimska kvinnor drabbas strukturellt från flera olika håll… Sedan hoppas jag såklart på intressanta diskussioner med andra feminister. Jag vill bli feministiskt boostad av mina älskade medsystrar!
Om du satt ihop din egen feministiska lineup, vem hade då varit din drömbokning?
– Jag har alltid haft en fascination för kvinnor som ordentligt kör sitt egna race – vad det nu än må vara och hur det än uppenbarar sig. Damer och unga kvinnor som tar sitt utrymme utan tvivel och som absolut inte räds att höja rösten. Det Linda Skugge gjorde på sin tid var imponerande, samt så finner jag någonting väldigt mäktigt över bloggaren och författaren Underbaraclara – hardknockad feminist som älskar husmorsbakning och går klädd i kjol från femtiotalet. Fantastiskt. Hennes sommarprat från 2011 var by the way fenomenal. Sedan är jag såklart en sucker för starka, rika (och smått diviga) afroamerikanska kvinnor såsom Oprah och självklart Beyoncé. Och sist men absolut inte minst, beslöjade muslimska kvinnor. Superwomans utöver dess like, min respekt och beundran är utom denna värld.
Blir inte vita feminister ofta till vita kränkta män när rasifierade feminister pratar om intersektionalitet och anti-rasism? Och varför är det egentligen så?
– Jag skulle inte säga att alla blir det, såklart. Men visst händer det att en viss typ av friktion uppstår och att det nog eventuellt grundar sig i en misstänksamhet samt provokation över att icke-vita feminister väldigt tydligt nu kräver inkludering av antirasism och intersektionalitet i den feministiska diskursen. Det kan handla om att en möjligen är bekväm i sitt egna sätt att resonera som vit feminist men främst är van vid ett visst tänk, för låt oss erkänna – intersektonalitet och antirasism inom den feministiska rörelsen är någonting relativt nytt och allt nytt tar onekligen sin tid, det är en process. Jag är dock samtidigt väldigt övertygad och optimistiskt lagd med att alla feminister har samma önskan, vilket är att krossa sönder patriarkatet och det är det som binder oss samman. Vita feminister som icke-vita feminister. Tron på en bättre värld, där män inte är i överordning.
Vilket är det bästa sättet för en vit feminist att stötta en rasifierad feminists kamp? Är det läge att vara tyst och lyssna, helt enkelt?
– Jag tror väldigt mycket på att vi alla bör lyssna på varandra. Genuint lyssna för att vidga våra vyer och enligt bästa förmåga försöka förstå varandra. Att inte vara helt förblindad av sin egna världsbild. Det är väldigt viktigt att vara mottaglig för andra feministiska resonemang, åsikter och perspektiv, detta gäller utan tvekan även för icke-vita feminister såklart. Att vara rasifierad innebär inte för den delen att en själv är felfri eller totalt bortkopplad från förutfattade meningar, förminskning eller exkludering i sin feministiska analys. Jag som muslim och feminist har fått en hel del nitar från sekulära icke-vita feminister som har en underliggande tes där de anser att feminismen nog endast kan och egentligen endast bör vara sekulär. Att muslimska feminister och mina kristna feminister inte riktigt har en given plats i de feministiska rummen, vilket gör mig ledsen, men mest av allt är det tröttsamt och en aning inskränkt. De måste tänka steget längre och våga se större. Vi måste enas och inkludera, istället för exkludera, det är otroligt viktigt!
Berätta om Muslimska Feminister!
– Muslimska feminister är som min lilla bebis. En bebis som onekligen växt upp till en kunskapstörstande 2-åring som provar sig fram. Jag startade den fristående 2012, först som en Facebookgrupp som fick spridning och uppmärksamhet, men främst uppskattning av muslimska kvinnor och tjejer. Det fick mig att se inse tystnaden kring detta område, men främst betydelsen av att lyfta detta perspektiv i Sverige. Det har dock inte varit enkelt hela vägen självklart, jag har gjort en hel del tabbar i form av ogenomtänkta och väldigt dåliga föredrag som jag idag absolut skäms över samt blivit väldigt kritiserad för en del röriga, och igen ogenomtänkta, uttalanden. En lär sig av sina misstag, antar jag.
En får hoppas det! Varför startade du gruppen från början?
– Jag startade muslimska feminister som en frustrerad reaktion på att jag ständigt märkte en återkommande och väldigt ensidig ton i vår samtid om den muslimska kvinnan och som allt för ofta anspelade på den muslimska kvinnan som en varelse utan en egen röst, men främst utan ett eget ordentligt självstyre. Den egna muslimska kvinnans röst hördes dock undantagsvis, vilket är otroligt anmärkningsvärt – det var, och är tyvärr fortfarande, förekommande andra grupper, icke-muslimer, som erövrar den muslimska kvinnans talan, med mestadels den förutsägbara och väldigt återkommande och problematiserande tesen kring slöjans varande eller icke-varande. Jämt och ständigt, vilket måste ifrågasättas.
Så, hur jobbar du med det idag?
– Jag försöker jobba opinionsbildande i form av debatt, medverkan i olika sammanhang och med argumenterande texter. Jag tror på dialog och självorganisering. Du som muslimsk kvinna/tjej ska få företräda dig själv, och endast dig själv, om det är det du vill såklart. Att inte behöva bli stämplad eller under några omständigheter behöva hamna i försvarsställning. Jag anser även att media har en väldigt viktig roll i att inte fortsätta spä på den stereotypiska bild som så starkt florerar av den muslimska kvinnan som förtryckt.
Vilken fråga om att vara kvinna, muslim och feminist, är du tröttast på att få?
– Jag är så otroligt trött på att behöva stå till svars för extrema staters behandling av kvinnor i namn av den religion jag ser som en naturlig del av min identitet som kvinna och människa, samt att behöva försvara min rätt att få kalla mig feminist för att jag råkar vara muslim. Som muslimsk kvinna blir du alltid en ställföreträdare. Som random muslim förväntas du alltid prata om din tro och kategorisera in dig själv och som muslimsk kvinna och uttalad feminist blir du dubbelbestraffad i det. Det räknas alltid av dig att du skall stå till svars för patriarkala åsikter, yttranden och tolkningar av muslimska män, nationellt som internationellt. Det får mig att fundera på hur ofta kristna kvinnor, oavsett inriktning, behöver men främst förväntas stå till svars för vad kristna predikanter säger/sagt eller gör/gjort, nationellt som internationellt. Troligtvis inte lika ofta.
Vad behöver Sverige allra mest just nu?
– En varm kram! Samhällsklimatet har onekligen hårdnat. Rasismen florerar likt aldrig förr, resultaten i skolan faller som en sten, vår välfärd urholkas. Listan kan göras fett lång. Det är mörka tider och jag hoppas innerligt att bättre tider kommer. Att ljuset i tunneln existerar. Ett sätt att kunna bidra till ett varmare klimat och en mjukare framtid är att rösta rätt (rött) den 14 september. För vårt älskade Sveriges skull vänligen rösta på någon av de rödgröna. För gudsskull.
Om en verkligen vill ha med dig på efterfest på lördag, vad ska en då locka med?
– Nu är jag tyvärr alldeles för mycket tant för det, jag går liksom extremt sällan på efterfest. Händer inte ofta, nej. Jag läser hellre Paulo Coelho eller lyssnar på Norah Jones samt stickar (ja, du läste rätt). Fin flicka-varning, I know! Fast äh, någon lär ju vara det, antar jag.
Karin Londré
