Jag behöver låna din bil på lördag. Jag plockar upp den och nycklarna på fredag efter jobbet. Bra, ses då!

Tjena, din gamle ost!

Nu har vi postat fler turnédatum. Kolla om vi spelar i närheten av ditt hem under våren och sommaren. Dessutom längst ner i bloggen.

Jag vaknar 25 minuter innan bussen ska lämna Masthugget. Sömndrucket försöker jag skynda på, men hjärnan får inte kroppen att lyda. Jag lämnar hemmet i ett tillstånd som närmast kan beskrivas som katastrof ungerfär tio minuter innan bussen lämnar stan. Fem minuter innan utsatt tid ringer jag turnéledare von Hall och bekräftar nederlaget, »Jag blir tio sen«. Väl på plats inser jag att jag är långt ifrån sist. Dessutom är jag bara fem minuter sen.  

»Jaså du blir sen... Jag ska se vad jag kan göra.«

First stop, Linköping: Batko rullar upp bussen på trotoaren utanför stället vi ska spela på. Bussen är bredare än trotoaren, men Batko ber oss alla att suga in magarna och bussen är på plats. Några parkeringsvakter dyker snabbt upp och börjar dividera med Batko om huruvida det är okej att han parkerar sitt monster till fordon på trotoaren, ganska nära en vältrffikerad vägkorsning. Batko är smooth som få och förklarar för p-vakterna att bussen måste stå där eftersom att kvällens konsert kommer att styras från bussen. P-vakterna tittar undrande på Batko och sedan på varandra. Nu har de något att berätta för kollegorna när de kommer tillbaka kontoret.

Innan speningen dyker utvalda delar av artisten Joel Almes orkester upp och gör spelningen än bättre. »Alltså, det är inte lika bra som på Pustervik, men fan vad bra ni är« Vi var också väldigt nöjda med vår prestation. Någon timma efter gig rattar Batko ut musikmaskinen som gjorde spelningen i Linköping magisk ut från trotoaren. Tack Linköping!

Ett privilegium man har som musikant är att man får dricka på jobbet. Många hävdar säkert att även musikanten bör avstå, men vad gör man då mellan 13:00 och 23:00 i en okänd stad? Sightseeing? Varför inte...

Östersund, fredag den 26:e februari klockan 14:59

Next stop, Östersund: Vid 13-rycket rullar Batko upp bussen utanför teatern där vi ska spela om cirkus tio timmar. I logen serveras det kaffe, te och mackor. Vi turas om om att frukostera och duscha bort föregående kväll. Efter frukost och dusch beger sig en trupp bestående av Martin, Oscar och Sporsén ut på promenad där de lyckas bestiga skidbacken som vi senare lärde oss hette Gustavsbergsbacken. Adam och jag tog det lite lugnare och strosade ett par kvarter bortom stortorget och fick sedan akut behov av lite engelsk kultur så vi letade upp ett etablissemang som i folkmun kallas Bishop's arms.

Väl där inmundigade vi olika nya lagers och ales och samtalade om gamla stora stark vi satt i oss under vår tid tillsammans. Fan, vi mår bra i varandras sällskap, Adam och jag.

Under spelningen inser vi, eller åtminstone jag, att vi lyckats höja medelåldern avsevärt. Det har varit min mission ända sedan vi började spela in nya skivan, »Höja medelåldern på våra fans«. Till vilken nytta dår? Ingen jävla aning faktiskt. Ett stort tack Östersund! Gammal och ung.

Next up, Umeå: Batko förklarade under natten att »vägarna är skitdåliga«, varpå jag fick en släng av panik och stannade uppe och höll honom sällskap samt rökte sextio cigg för att försöka lugna ner mig. När jag vaknar är vi framme i Umeå.

Umeå, lördag den 27:e februari, beer o'clock

Samma upplägg som föregående dag – dags för weißbier!

Kellerwieß, Bolam, diskussion, rakryggat och självporträtt var ungerfär vad eftermiddagen på Bishop's arms i Umeå handlade om. Middagen på Scharinska senare på kvällen var enligt många den bästa på hela svängen, men jag vet inte... Klassiskt lördagsmys. Potatisgratäng och fläskfilé. Spelningen senare handlade mycket om strömfel, men vi var mycket bra. Tack Umeå, för gästvänlighet och engagemang!

Last, but not least, Sälen: Solen skiner, snön ligger vit precis överallt, bland annat över gran och tall. Jag önskar att solglasögon börjar regna ner från klarblå himmel. Det gör det inte. Sporsén tar sig en tur i backen och vi andra gör annat. Under spelningen är testosteronnivån skyhög. Cirkus 80% av de som befinner sig på HC letar efter någon att gå hem med. Hästpojken levererar after-ski hits från senaste skivan och några entusiaster sjunger med. Tack Sälen! Middagen var enorm. Pannerad fisk, remouladsås. Gott så.

Ett stort tack til Stefan Sporsén som fyllde Mattis skor på bästa tänkbara sätt. Nu har vi ledigt i ett par veckor.

Jag ser blå himmel för första gången på fyra dagar. Skog. Ett träd, två, tre träd. Jag har tänkt mycket på oss de här dagarna. Längtat efter oss. Sedan såg jag en älg. Den stod bara där vid vägkanten. Och jag låg och tänkte på hur du har det på semestern.

Jag får lite svindel när jag tänker på hur många mil vi har rest sedan i onsdags. Göteborg – Linköping,
Linköping – Östersund, Östersund – Umeå, Umeå – Sälen, Sälen – Göteborg. Fyra spelningar på lika många dagar. Ett underbart liv i nightliner. Vi sover i 90 km/h. Batko, vår busschaufför, dominerar på vägarna. Jag har funderat på om han någonsin sover. Han gör det, men bara när jag sover som sötast.

Nu dundrar vi in i Sälen. Vi ses på andra sidan.

Älgen är skogens konung. Batko är vägens. Se upp älgen!

Walker – snart i ett skogsbryn nära dig med färsk jägarlicens

Vart är vi på väg, Sporsén?

Ingen info om staden på Wikipedia? Fråga Chandra, han har varit i alla städer

Nico – gladaste laxen i laxasken

Fredagsöl och mys – han har haft det i alla städer

»Sexton ampere, trefas – ni löser det? Bra! Fint, hej« Kakan fixar bl.a el

Xanté Claus kommer med päroncognac. Tack, tomtefar!

Jag ämnar skaffa en sådan här

Joels nya video är fin. Jag kämpar emot lite för att inte börja gråta. Sedan låter jag det bara komma.

                                                                                                               Visst gör det ont när blodkärl brister. Speciellt de i hjärnan.

Jag noterar en tendens i Martins blogg. Hans blogg väcker ont blod. Inte nödvändigtvis genom det han skriver. Martin är nämligen väluppfostrad och respekterar andra människor. Nej, det onda blodet handlar mer om avundsjuka och att vinna prinsen av Örgrytes hjärta. Och eftersom de som är argast är män så kan jag inte låta bli att njuta. »Se mig, älska mig!« Tangerad homoerotik när den luktar som mest mysk.

Så här går det till: Martin skriver en iaktagelse ur sitt anspråkslösa och ganska spartanska liv. Reflekterar lite kring iaktagelsen och avslutar det hela. »Väl rutet, min gode vän« Sedan går det ett par minuter... tick tack tick tick. Någon tar del av inlägget och känner sig antingen träffad av det Martin skrivit, eller så har personen i fråga något viktigt att tillägga. Eller så vill personen bara tacka för en fantastisk spelning.

Det är härligt med kommentarer. Stora eller små spelar absolut ingen roll. Martin läser kommentarerna och blir rörd av det han läser. Han får bekräftelse. Vi människor behöver det. Annars förtvinar vi och blir till små hudfärgade russin.

Men för de arga männen som läser Martins blogg är tacksamhet töntigt. Det är töntigt att skriva fel, skriva fult eller bara ta kontakt. De arga männen som läser Martins blogg vill känna något. Gärna skriva något snurrigt om psykisk ohälsa eller posta en länk till en blogg där den arga mannen ses röka tre pack cigg i sexpackshatt och dricka ölbong. Det enda de arga männen som läser Martins blogg egentligen vill är att ta kontakt, visa uppskattning och tacksamhet – för att få ligga. Och de tror att den snabbaste vägen till himmelriket som är Martins 140-säng går via trots och hat. Kamma er. Martin är ömtålig och känslosam. Try a little tenderness FTW

Kom igen nu bara! Visa mig ert bästa och tuffaste hat. Klätt i läder och nitar eller ej. Jag ska visa er att kärlek går segrande ur alla krig.

                                                Lars-Åke Ramone

Karl är det senaste tillskottet i vår lilla grupp. Han har öra för det vi kallar musik. Och ytterst god smak när det kommer till just musik. Han pluggar sedan långt tillbaka mycket Rolling Stones och Neil Young. Men han är även lyhörd vad gäller oss andra och tvekar sällan när Matti bjuder upp till ett gott samtal om jazz. Oftast sover vi andra när det snackas Bird, Baker och Powell. Det skålas och scattas – be-doo-bi-doo-bi-bap-bap-wow-ski-bi-di-bap-ka-pow! »Skål, dryckesbroder!« Han och Matti brukar skicka sms till varandra under spelningarna. Inget som vi andra förstår. Det brkar handla om olika jazzfigurer och standards.

Karl och jag har mycket gemensamt utöver att vi har gemensamma vänner och att vi spelar i samma band. Vi växte upp i Ale kommun en bit utanför stan. Inte i samma fylke, men under liknande förhållanden. I villaområde – hej trygghet och hej, medelklassdrömmar och tydlig tonårsrevolt! Vi gick på samma gymnasieskola. Det talades mycket om Karl. Han var nämligen löjligt musikalisk redan då. Det fanns liksom inget som var för svårt för honom. Det är likadant nu. Förutom det musikaliska är han en väldigt snäll och fin människa. Inte alls så hård och tuff som bilden antyder.

Ni ser själva! Rockmyten är sann. Jack & Daniel, bärs. Chips till frukost, lunch och middag och ett par stycken mitt emellan. Han heter Karl Ander. I en perfekt värld skulle hans far ha hetat antingen Matswil eller Kurtwall.

Hälsa honom varmt välkommen till Hästpojken!

Om du nyligen blivit av med dina armar och inte lärt dig göra alla vardagssysslor med fötterna och/eller munnen än, eller bara är helt värdlös på att måla, så har du ändå chans att vinna friplåtar till vår spelning på Shape Up i Umeå på den här länken!

Två chanser att vinna, era små troll!

Under ungefär en månads tid har jag och min väska varit ute och snurrat. En hit, en dit. Med väskan till bristningsgränsen fylld av ofog. Men nu har jag hittat hem igen. I flera bemärkelser.

Något som stört mig de senaste åren har varit mitt ointresse för musik. Jag befunnit mig mitt i den; lyssnat, känt den, smakat den, men varit totalt likgiltig. Inte vad gäller Hästpojken eller vänner som har begåvats med talang (det kallas nepotism med ett finare ord), men allt annat. »Vad vill du lyssna på... Dylan?« Jag accepterar genom att stick upp en trött tumme i vädret. Inga ben i Dylan, absolut inte. Men principen av att inte kunna locka fram nog med energi och nyfikenhet att upptäcka nya band har under de senaste åren varit lite väl påfallande. Men i förra veckan förändrades allt. Jag upptäckte band både var bra och kategoriseras som »Ny fräsch musik«. Jag har lite svårt för uttrycket, men att jag hittar ny och fräsch musik känns uppiggande på något vis. Jag har hittat hem, med andra ord.

I onsdags fick jag en avhyvling (reds. anm.) för att jag var så frikostig med gästlistan på vårt Uppsalagig. Jag tar åt mig kritiken - tro mig - och lovar att inte vara lika lösaktig med gästlistor i framtiden. Någon menade på att vi kanske kunde ha en utlottning. Det låter som en mycket god idé. Därför kommer vi att lotta ut gästlisteplatser på spelningarna i Linköping, Östersund och Umeå. Gör så här: Måla av bandet, fotografera, lägg upp på nätet och bifoga länken i kommentarerna. Finaste bandet vinner +1 på gästlistan. Teckningstävlingsgott on the rocks. Om vi inte spelar i en stad nära dig, men du ändå vill måla av bandet så går det precis hur bra som helst..

Dessutom har vi nya t-shirts. Beefy T, dvs t-shirt med polokrage. Turtle neck FTW.

Jag har varit dålig på att skriva. Jag ber om ursäkt för detta. Se stycke nummer ett för förklaring. Men nu är jag tillbaka igen. Har hittat hem, med andra ord

Puss & kram