ni vet väl att mozart hade en lika musikalisk syster? inte? oj, undrar varför.

jag är så jävla vansinnig nu så det svartnar typ framför ögonen på mig men jag ska försöka vara så saklig som möjligt. trots att jag vet vad det gör med min själ (den dör) så gick jag in på genusnytt och fann en länk till detta blogginlägg. det är skrivet av en tjej som heter ellinor, som är trött på hur tjejer kvoteras in och "gullas med" i musikbranschen. om ni inte pallar läsa hennes inlägg så är kan jag förklara andemeningen kortfattat: vi tjejer måste sluta se oss själva som offer och istället börja ta för oss ("skaffa oss lite mer kuk") för att på naturlig väg jämna ut den skeva könsfördelningen. för det är inte männens fel (som feministflatorna som hatar kukar hävdar) att det ser ut såhär, utan det beror på oss. för att vi inte tror på oss själva.

så långt skulle jag kunna hålla med ellinor. jag tycker inte att det är männens fel, och tjejer har garanterat ofta sämre självförtroende än killar när det kommer till att spela i band. problemet är bara att där tar ellinors analys slut. hon tar upp ett exempel:

"I högstadiet ville jag starta ett band men eftersom jag då var en fegis och inte spelade något vidare bra hände det inget förrän i gymnasiet. Då hittade jag några tjejer som ville och vågade. Iallafall för ett litet tag. Nu ska vi visa alla! tänkte vi. Det var en härlig känsla. Vi hade en hel del spelningar, men hela tiden kände jag att vi inte riktigt förtjänade dem. Det kändes alltid som om arrangörerna var glada att fylla sin kvot med tjejer. Få upp statistiken. Få det att se bra ut på pappret. Vi var aldrig ett band utan ett tjejband. Konstigt. Detta gjorde mig irriterad. "Jaså, spelar du i band?" fick jag frågan. "Sjunger du då?" Förväntningen är ju att tjejer inte kan spela något annat förutom akustisk gitarr, eller möjligtvis piano... "Låter det som Sahara Hotnights eller?" GAAAH! VARFÖR I HELA HELVETE MÅSTE JAG SOM SPELANDE TJEJ AUTOMATISKT LÅTA SOM NÅGRA ANDRA BRUDAR!?! ville jag bara skrika och blev ännu mer grinig. 

Efter ett tag snackades det dock mer om vad vi i bandet skulle ha på oss för matchande kläder på nästa spelning än att vi repande. I nästa ögonblick var klockan kvart i åtta och halva gänget skulle hem o titta på Idol med sina morsor. Eller så var det släktkalas. Eller barnpassning. Eller middag med pojkvännen. Jag var mest förbannad. Tillslut tröttnade jag att betala för en oanvänd replokal och vi splittrades. Det saknades helt enkelt vilja."

jag undrar: analyserad hon någonsin VARFÖR hon var en fegis, eller varför det var svårt att hitta tjejer som vågade/ville? varför tror hon att det finns en ovilja/feghet hos oss tjejer att plocka upp en bas och börja lira med våra polare? jag har full förståelse för att det var segt att jämföras med sahara hotnights, bara för att de också var tjejer. jag förstår att det dödar all pepp att hela tiden ses som ett undantag, trots att man gör exakt samma grej som killar. problemet är att ellinor inte ser hur allt hänger ihop. hela hennes text går ut på att vi tjejer måste ta för oss och våga mer - och jag tänker absolut inte säga emot. men INGENSTANS i hennes text har hon någon teori om VARFÖR det ser ut såhär. jag blir så jävla trött på det här resonemanget som liksom BÖRJAR, men aldrig fullbordas. musikbranschen är mansdominerad för att tjejer inte tar för sig - ja, delvis. men det tar inte slut där! jag kan kontra med en egen liten berättelse:

när jag gick i mellanstadiet hade vi musiklektion en gång i veckan. vi satt i ring hela klassen, fick varsin gitarr i knät och lärde oss spela låtar av beatles, elvis, rolling stones, mikael wiehe och gyllene tider. läraren föreslog att killarna skulle bilda ett coolt rockband! åtta killar på gitarr, en på bas och en på trummor satt de i aulan på de långa rasterna och lirade. jag frågade om jag fick vara med. jag hade spelat piano i flera år och kunde utan svårigheter spela twist and shout på en skranglig keyboard. så jag fick vara med! och i några dagar fick jag vara med de coola rockkillarna. jag var den enda som kunde spela men det gjorde inte så mycket. att jag fick vara med TROTS att jag var tjej, TROTS att detta var killterritorium, gjorde mig jättestolt. sedan fick jag inte vara med längre. åtta killar på gitarr, en på bas och en på trummor och DESSUTOM en tjej på keyboard - näe, det var för många. någon måste bort och det var liksom inget snack om vem.

jag var obviously en sån där person som tog plats, en sån där tjej som ellinor tycker att man ska vara. och jag fick vara med i det där bandet ett litet tag tack vare det. killarna däremot, visade inget större intresse för musik till en början. ingen av dem kunde spela, frågan är om de egentligen ens tyckte det var kul? men vår musiklärare uppmuntrade dem till det, som om det vore det mest naturliga i världen. så visst, att ta plats är skitbra - men varför skulle det krävas att jag tog plats när så många passiva och totalt omusikaliska killar fick exakt den uppmuntran jag behövde - UTAN ANSTRÄNGNING? och tror ni de passiva och omusikaliska tjejerna fick någon uppmuntran?

vad tror ellinor att denna brist på jävlaranamma som hon upplever hos tjejer, kommer ifrån? att den uppstått ur tomma intet? att denna åt helvete skeva könsfördelning som finns i musikbranschen beror på genetiskt passiva, från normer opåverkade, individer som "råkar vara" kvinnor? att band bestående av tjejer bemöts annorlunda har hon redan insett, hur kan hon inte, så att säga, FATTA? såhär är det: att kvotera in kvinnliga band/dj:s på festivaler och klubbar för att få 50/50 är inte att "gulla med" - det är att ge kvinnor exakt samma chans som män har. vi måste betänka att killar har flera hundra års försprång i den här branschen, att förvägra tjejer det utrymmet är liksom inte försvarbart.

det finns jävligt många attityder som måste förändras. spontant tänker jag på den där kvinnor kallar kvinnor som vill göra skillnad för "bitska feministflator som hatar kuk". ellinor går djävulens ärenden och det är så synd för hon förstår det inte ens själv.

ametist azordegan, vem kallar du radikal?

jag läste precis ametist azordegans two cents i hela inga smala guzzar-debaclet. hon beskriver hur denna diskussion har delat upp sveriges feminister (denna homogena grupp som aldrig varit oense förr) i två läger: de alternativa och de radikala feministerna. det är fruktansvärt dumt alltihop.

 jag har aldrig förstått kritiken mot rebecka hedströms urpsrungliga krönika. den är jättebra men ändå väldigt okontroversiell i sitt budskap - att det är jävligt segt att som kvinna alltid bli påprackad en massa skit om hur man ska se ut oavsett om det är smal, kurvig eller whatever. jag fattar, och det tydliggör rebecka att hon gör i sin text också, att tanken ofta är god men att det lätt får motsatt effekt när det bara handlar om kropp kropp kropp 24/7. det är en väldigt tydlig och framför allt sund ståndpunkt som rebecka har och därför blev den efterföljande diskussionen och all kritik ett stort jävla frågetecken för mig?

de mest defensiva har inte varit killarna som inte vill ha några smala guzzar, de som försvarat denna småsunkiga synen på kvinnors kroppar har varit - kvinnor. här kan ni läsa ametists text i vilken hon proklamerar att "feminismen upplever just nu sin kanske största interna och ideologiska slitning någonsin." NÅJA. vidare försvarar hon denna "alternativa feminism"  (de som tycker det är ok att man säger åt kvinnor hur deras kroppar ska se ut eftersom de själva har "distans till företeelserna") som hon säger sig tillhöra med att "noll tolerans"-feministerna (de som tycker att det är tröttsamt att man säger åt kvinnor hur deras kroppar ska se ut. punkt. RADIKALT VA?)  är "för nervösa". NERVÖSA??? den här retoriken är ca det värsta jag vet. "var inte så ängslig" "var inte så känslomässig" "var inte så nervös, SOFTA lite" "allt måste inte vara så jävla allvarligt jämt". den värsta av alla vidriga härskartekniker there is för hur man än vänder och vrider på det blir man en uptight jävla bitterfitta som inte LEVER medan ametist och hennes polare är så jävla loose och har sån DISTANS och de fattar väl att allt inte är 100% på allvar och det är la en assoft text. inga smala guzzar, SKÅL!

som sagt. jag fattar att tanken med inga smala guzzar är god och att det ska vara ett (välbehövligt) inlägg i size 0-hetsen men det tar fortfarande inte bort faktumet att det är en snubbe som proklamerar hur en kvinna ska se ut. och om man "har distans till företeelsen" och tycker att det är okej för att det är en bra låt  så är det väl helt fine, jag har inget intresse av att tala om för andra människor vad de ska lyssna på, det är inte riktigt det debatten handlar om. men att totalt FÖRNEKA det rebecka pekar på i sin text, att det finns en jävligt trist tradition där män (och kvinnor) tar sig rätten att informera kvinnor hur deras kroppar ser ut och bör se ut - DET är snarare vad jag kallar radikalt.

det här med feminism

jag skrev ingenting på internationella kvinnodagen, så jag tänkte att jag ska skriva några grejer nu eftersom det här med feminism är på agendan:

jag köper inte folks ytliga syn på begreppet. det räcker inte med ett "jag är för jämställdhet, alltså är jag feminist". jag tror du kan fråga 1 000 000 personer om de är för jämställdhet och samtliga kommer svara ja, feminist or not. enligt mig är man ingen feminist förrän man inser könsstrukturerna som finns och aktivt försöker motverka dem - även de som gynnar dig. feminism är en livsstil, ingen jävla accessoar som du kan plocka fram när det passar. jag vill ha jämställdhet och jag vill ha det i alla avseenden, period. att som tjej snacka om att man är "traditionell" och vill "bli bjuden och behandlad som en kvinna"? well, det är "tradition" som gör att vi är fast i de här jävla könsrollerna. tradition är skit! ser man inte the bigger picture är det helt värdelöst att börja diskutera lika lön för lika arbete. det är alltid bäst att börja med sig själv så sluta plocka russinen ur kakan och hjälp till att förändra världen istället plz.

black swan och varför jag inte tycker att aronofsky är kvinnofientlig

jag tänkte många saker efter att jag hade sett black swan. mest tänkte jag förstås att jag gillade den, hur extremt vacker den var och hur extremt svettig jag blev av att se den. men jag förstod absolut att den skulle bli kritiserad för sin övertydlighet, enkla symbolik och sitt effektsökeri. det är helt befogat, även om jag personligen har extremt mycket överseende med det eftersom jag tycker att den är så visuellt och känslomässigt gripande.

OBS, FÖLJANDE TEXT INNEHÅLLER SPOILERS!

något jag däremot inte alls förutsåg var kritiken som lyfts fram mot darren aronofskys kvinnosyn. lisa magnusson kallar black swan för skitfilm och menar att aronofsky har en förenklad syn på kvinnan och att han hyllar madonnan och dödar horan. jag håller inte med. filmen handlar om nina, en extremt trasig och "dygdig" tjej med sjuka kontrollbehov och svårt komplicerad relation till såväl sin mamma som till sin sexualitet. när hon tilldelas rollen som både den vita (madonnan) och den svarta (horan) svanen måste hon locka fram sina syndiga sidor och så långt kan jag till viss del förstå kritiken. visst är det klyschigt som fan och självklart är inte kvinnor antingen svarta eller vita svanar, men jag tycker inte heller alls att aronofsky gör anspråk på att porträttera en verklig kvinna. att han, som lisa skriver, försöker hålla black swan som en sedelärande berättelse håller jag verkligen inte med om. precis som requiem for a dream är detta ett mardrömsepos om desperation och ytterligheter och framför allt är det en visionell och stämningsbaserad film, inte en vetenskaplig studie i det kvinnliga psyket. aronofsky vill väl göra en jävligt dramatisk och hemsk film helt enkelt.

att han gör nina till ett offer för hora/madonna-fenomenet säger väl ingenting om hans egna värderingar, han sätter ju inte normerna. men självklart är det tacksamt att göra en film om redan existerande - och förödande - föreställningar om kvinnor. han är knappast den förste att göra det. david lynch gör det i mulholland drive t ex. naomi watts spelar en hämndlysten och nerknarkad kvinna (horan) som innan hon skjuter sig själv till döds drömmer om en värld där hon är perfekt, lycklig och god (madonnan). i lars von triers breaking the waves går emily watsons superreligiösa karaktär bess från att vara en oskyldig flicka (madonnan) till att bli byns hora (well). samhället fryser ut henne och det slutar med att hon blir våldtagen och misshandlad till döds. i black swan kan natalie portmans karaktär nina inte bibehålla sitt kontrollbehov. hon konfronteras med sin sexualitet och sina "mörka" drifter och det slutar med att hon hugger sig själv i magen med en skärva och dör på scen, som den vita svanen. alla de här historierna om kvinnliga martyrer är outsägligt sorgliga och gör i allra högsta grad aronofsky, lynch och von trier (har skrivit mer om honom och detta här) till eviga misantroper. men kvinnofientliga? really?

det finns onekligen fortfarande en jävligt sunkig bild av kvinnan som hora/madonna men skjut inte budbäraren.

isabelle ståhl om janne josefsson, kissie och ideal

fyfan så bra skrivet. exakt så är det.

tre frågor bara

1) vem fan är robert collin och varför har inte han dött ut som resten av sina polare?

2) har aftonbladet reached a new low?

3) är inte kombinationen röd skjorta, krampaktigt tag i fickorna och väldigt lång gylf lite... gäckande?

kan aftonbladet sluta vara sämst eller?

i aftonbladet häromdagen kunde man läsa om journalisten lara logan som i egypten blev blev omringad av 200 män och utsatt för brutala och utdragna sexövergrepp. av denna artikel lär vi oss även att:

- om man inte återgår till jobbet direkt efter brutala och utdragna sexövergrepp är man en "klen, tjejig typ". vad "tjejig" avser i denna kontext förstår jag inte riktigt men det låter inte som något positivt.

- lara extraknäckade som modell när hon var yngre. oklart vad det har för relevans för artikeln.

- en gång lät lara sy in ett läppstift i sin skyddsväst som ett skämt. även detta känns ganska irrelevant när vi snackar 200 män som utsätter en kvinna för brutala och utdragna sexövergrepp.

angånde veckorevyns kampanj

i senaste numret av veckorevyn kastar redaktionen kläderna och visar upp sina helt vanliga kroppar i syfte att visa ett alternativ till size zero; size hero. jag tycker att det är asgött. jag tror inte det kommer göra någon större skillnad och vissa kommer säkert bli förvirrade eftersom VR i alla år medverkat till kvinnoidealen; men det tar liksom inte bort faktumet att det är ett fint statement och åtminstone jag blir rätt glad av att se dessa snygga tjejer i underkläder, tjejer som har både celluliter och valkar men don't give a fuck. det är väl trots allt bättre att veckorevyn gör en sådan här kampanj än att de INTE gör det?

det tycker tydligen inte alla. någon åsa erlandson på aftonbladet tycker att man inte alls motverkar idealen så länge tjejerna i kampanjen är stylade, avklädda och ser glada ut. som om det var DET issuet var? jag tror inte att särskilt många har komplex för att alla supermodels är så stylade, avklädda och glada jämt, jag tror att tjejer har komplex över att supermodels väger 30 kg. alla kan styla sig, alla kan klä av sig. men för att få de där spagettiarmarna och höftbenen krävs en rätt stor uppoffring: att sluta äta. och det är DÄR tjejerna i VR-kampanjen kommer in. visst är de snygga och glada, men de är även mätta och tillfreds.

någon gubbe som heter daniel nordström på västerbottens folkblad är rätt lack. "klä på er veckorevyn" skanderar han upprört! oh em gee, the gubb rage!!!! vidare fortsätter han att vi faktiskt redan VET hur vanliga kvinnor ser ut. well... eller? jag ser mig själv som en rätt medveten tjej men jag är svårt förvirrad när det kommer till hur en vanlig tjej ser ut. för även om jag har insikt i hur idealen ser ut, så står jag knappast över dem. och det tror jag inte att daniel nordström gör heller.

"vi behöver inte se veckorevyns redaktionsmedlemmar avklädda som objekt för att begripa att det är sunkigt att framställa kvinnor som objekt."

vem har NÅGONSIN snackat om att den här kampanjen ens handlar om det? det här handlar inte om hur kvinnor framställs som objekt, det är en helt annan diskussion! det här handlar om mångfald i det kvinnliga kroppsidealet, att snygg = inte nödvändigtvis anorexic. daniel nordström har ju inte fattat någonting. faktum är att jag tycker att daniel nordström är rätt dum i huvudet. och åsa erlandson! vad har du gjort för att bekämpa kvinnoidealen? jag ser inte att du står och ser ut som skit på din bylinebild? jag ser en snygg och stylad kvinna. du ser till och med glad ut ju! vad sänder det ut för signaler egentligen?

nä, men på riktigt. det känns jävligt trist och cyniskt att såga ett sånt här initiativ tycker jag.

#prataomdet niklas dougherty

"liberaldemokraten" niklas dougherty #prataromdet här. han pratar om hur frigida feminister och snygga, framgångsrika män som assange kommer från olika sexkulturer och att det är därför det har blivit som det blivit. att måhända är assange ett svin "som tar för sig i sänghalmen" - men någon våldtäktsman kan inte en vanlig, snygg, framgångsrik man som assange vara. han anser att "ger man sig in i leken med de stora pojkarna får man nog faktiskt ha en viss tolerans för det som sker, och rent generellt måste man nog tillåta ett visst svängrum i vilken sexuell relation som helst". han pratar även om hur det är praxis i alla relationer att börja ligga med sin sovande tjej/kille, utan dennes medgivande. 

ville bara göra mina läsare uppmärksamma på detta charmtroll. god jul =)

några förtydliganden:

1) att reagera på grejer man tycker är osofta, exempelvis sexism, är inte synonymt med att vara bitter och tillknäppt. att dra den slutsatsen är så jävla förenklat, seriöst - att köra "du är bara en sur feminist som inte fått kuk på länge"-kortet var jävligt old redan på 90-talet.

2) att jag har starka åsikter på bloggen innebär inte att jag är passiv i verkligheten.

3) jag är inte ute efter att omge mig med ja-sägare eller att driva någon jävla ryggdunkarklubb men när "kritiken" som riktas mot det jag skriver är av kalibern "stackars lilla emelie har blivit utsatt för sexism på jobbet :(" , "lev lite!" samt konstiga antaganden om hur jag är som person blir det svårt att föra en vettig diskussion.

sådär, det var allt jag hade på lilla hjärtat. puss!