ni vet väl att mozart hade en lika musikalisk syster? inte? oj, undrar varför.

jag är så jävla vansinnig nu så det svartnar typ framför ögonen på mig men jag ska försöka vara så saklig som möjligt. trots att jag vet vad det gör med min själ (den dör) så gick jag in på genusnytt och fann en länk till detta blogginlägg. det är skrivet av en tjej som heter ellinor, som är trött på hur tjejer kvoteras in och "gullas med" i musikbranschen. om ni inte pallar läsa hennes inlägg så är kan jag förklara andemeningen kortfattat: vi tjejer måste sluta se oss själva som offer och istället börja ta för oss ("skaffa oss lite mer kuk") för att på naturlig väg jämna ut den skeva könsfördelningen. för det är inte männens fel (som feministflatorna som hatar kukar hävdar) att det ser ut såhär, utan det beror på oss. för att vi inte tror på oss själva.

så långt skulle jag kunna hålla med ellinor. jag tycker inte att det är männens fel, och tjejer har garanterat ofta sämre självförtroende än killar när det kommer till att spela i band. problemet är bara att där tar ellinors analys slut. hon tar upp ett exempel:

"I högstadiet ville jag starta ett band men eftersom jag då var en fegis och inte spelade något vidare bra hände det inget förrän i gymnasiet. Då hittade jag några tjejer som ville och vågade. Iallafall för ett litet tag. Nu ska vi visa alla! tänkte vi. Det var en härlig känsla. Vi hade en hel del spelningar, men hela tiden kände jag att vi inte riktigt förtjänade dem. Det kändes alltid som om arrangörerna var glada att fylla sin kvot med tjejer. Få upp statistiken. Få det att se bra ut på pappret. Vi var aldrig ett band utan ett tjejband. Konstigt. Detta gjorde mig irriterad. "Jaså, spelar du i band?" fick jag frågan. "Sjunger du då?" Förväntningen är ju att tjejer inte kan spela något annat förutom akustisk gitarr, eller möjligtvis piano... "Låter det som Sahara Hotnights eller?" GAAAH! VARFÖR I HELA HELVETE MÅSTE JAG SOM SPELANDE TJEJ AUTOMATISKT LÅTA SOM NÅGRA ANDRA BRUDAR!?! ville jag bara skrika och blev ännu mer grinig. 

Efter ett tag snackades det dock mer om vad vi i bandet skulle ha på oss för matchande kläder på nästa spelning än att vi repande. I nästa ögonblick var klockan kvart i åtta och halva gänget skulle hem o titta på Idol med sina morsor. Eller så var det släktkalas. Eller barnpassning. Eller middag med pojkvännen. Jag var mest förbannad. Tillslut tröttnade jag att betala för en oanvänd replokal och vi splittrades. Det saknades helt enkelt vilja."

jag undrar: analyserad hon någonsin VARFÖR hon var en fegis, eller varför det var svårt att hitta tjejer som vågade/ville? varför tror hon att det finns en ovilja/feghet hos oss tjejer att plocka upp en bas och börja lira med våra polare? jag har full förståelse för att det var segt att jämföras med sahara hotnights, bara för att de också var tjejer. jag förstår att det dödar all pepp att hela tiden ses som ett undantag, trots att man gör exakt samma grej som killar. problemet är att ellinor inte ser hur allt hänger ihop. hela hennes text går ut på att vi tjejer måste ta för oss och våga mer - och jag tänker absolut inte säga emot. men INGENSTANS i hennes text har hon någon teori om VARFÖR det ser ut såhär. jag blir så jävla trött på det här resonemanget som liksom BÖRJAR, men aldrig fullbordas. musikbranschen är mansdominerad för att tjejer inte tar för sig - ja, delvis. men det tar inte slut där! jag kan kontra med en egen liten berättelse:

när jag gick i mellanstadiet hade vi musiklektion en gång i veckan. vi satt i ring hela klassen, fick varsin gitarr i knät och lärde oss spela låtar av beatles, elvis, rolling stones, mikael wiehe och gyllene tider. läraren föreslog att killarna skulle bilda ett coolt rockband! åtta killar på gitarr, en på bas och en på trummor satt de i aulan på de långa rasterna och lirade. jag frågade om jag fick vara med. jag hade spelat piano i flera år och kunde utan svårigheter spela twist and shout på en skranglig keyboard. så jag fick vara med! och i några dagar fick jag vara med de coola rockkillarna. jag var den enda som kunde spela men det gjorde inte så mycket. att jag fick vara med TROTS att jag var tjej, TROTS att detta var killterritorium, gjorde mig jättestolt. sedan fick jag inte vara med längre. åtta killar på gitarr, en på bas och en på trummor och DESSUTOM en tjej på keyboard - näe, det var för många. någon måste bort och det var liksom inget snack om vem.

jag var obviously en sån där person som tog plats, en sån där tjej som ellinor tycker att man ska vara. och jag fick vara med i det där bandet ett litet tag tack vare det. killarna däremot, visade inget större intresse för musik till en början. ingen av dem kunde spela, frågan är om de egentligen ens tyckte det var kul? men vår musiklärare uppmuntrade dem till det, som om det vore det mest naturliga i världen. så visst, att ta plats är skitbra - men varför skulle det krävas att jag tog plats när så många passiva och totalt omusikaliska killar fick exakt den uppmuntran jag behövde - UTAN ANSTRÄNGNING? och tror ni de passiva och omusikaliska tjejerna fick någon uppmuntran?

vad tror ellinor att denna brist på jävlaranamma som hon upplever hos tjejer, kommer ifrån? att den uppstått ur tomma intet? att denna åt helvete skeva könsfördelning som finns i musikbranschen beror på genetiskt passiva, från normer opåverkade, individer som "råkar vara" kvinnor? att band bestående av tjejer bemöts annorlunda har hon redan insett, hur kan hon inte, så att säga, FATTA? såhär är det: att kvotera in kvinnliga band/dj:s på festivaler och klubbar för att få 50/50 är inte att "gulla med" - det är att ge kvinnor exakt samma chans som män har. vi måste betänka att killar har flera hundra års försprång i den här branschen, att förvägra tjejer det utrymmet är liksom inte försvarbart.

det finns jävligt många attityder som måste förändras. spontant tänker jag på den där kvinnor kallar kvinnor som vill göra skillnad för "bitska feministflator som hatar kuk". ellinor går djävulens ärenden och det är så synd för hon förstår det inte ens själv.