alternativa julfilmer

jag skriver inte så ofta här längre. halvhjärtade okynnesinlägg känns ovärdigt men samtidigt är jag inte riktigt redo att, så att säga, KASTA IN HANDDUKEN än. och lägligt nog fick jag alldeles nu en alldeles obeskrivlig längtan efter att skriva lite grann om film! den feministiska gore-rullen the woman nämndes på twitter och jag blev genast sugen på att lista lite andra psykstörda filmer:

5. audition
änkeman är trött på att leva ensam och anordnar en audition dit kvinnor får komma så han kan välja en ny fru. två grejer tänker man här: 1) ew, freak och 2) hoppas han hittar ett riktigt psykfall som "gör livet surt" för honom. och det kan man väl säga att han faktiskt gör! kvinnor är inte boskap och det blir han smärtsamt varse. måste dock understryka att det här är en rätt dålig film, den chockerar absolut men enbart pga sin extremt EXPLICITA (imdb-ord!!) natur.

4. the housemaid
det här är egentligen mest en sjukt tragisk historia om en kvinna som börjar jobba som tjänsteflicka hos ett rikt par och inleder en affär med mannen. om man förbiser en och annan väl EXPLICITA (världens bästa ord!) sexscener så är detta ett helt ordinärt drama som totalt ballar ur de sista tio minuterna. såvida man inte råkat bo i en fluffig amelie-maräng under hela nollnolltalet så har man ju hajat det här med att det ska komma en mer eller bisarr *TWIZT* i varje film som kategoriseras under "mystery" på imdb men här kan jag helt ärligt säga att jag inte såg det komma och jag har fortfarande inte riktigt greppat slutscenen?

3. salò
alltså, den har ju en självskriven plats på en sådan här lista. den tydligt allegoriska handlingen: italienska fascister som utnyttjar, förnedrar och till sist dödar ett gäng ungdomar på en herrgård kostade pasolini livet. man skulle kunna säga att den här filmen, äckelmässigt, är over the top på alla plan och hade det inte varit för att det finns en extrem distans till samtliga karaktärer hade en känslomässigt normal människa aldrig härdat ut att se färdigt den.

2. suicide club
i första scenen, där en hel skolklass med japanska ungdomar tillsammans kastar sig framför ett tåg, känns det rimligt att dra referenser till battle royale (som jag ju som bekant hyser osunt varma känslor inför) men suicide club drar på så stora växlar att man faktiskt inte fattar någonting. grundidén: kids utmanar varandra att begå kollektivt självmord i så stora grupper som möjligt, låter morbidt inbjudande. men även här kan vi snacka om en urballning som är så ofattbar att typ lynch framstår som en konventionernas och logikens väktare. det finns helt enkelt inget svar på vafan det är som händer i den här filmen.

1. martyrs
till skillnad från resten av filmerna på den här listan så gillar jag martyrs genuint. den börjar som ett hämnddrama av lady vengeance-mått men man får snabbt omvärdera sina förväntningar då i princip alla targets blivit slaktade typ redan när anslaget är över. därefter går den över till monsterskräck för att i slutet mynna ut i någon form av filosofisk sci-fi-twist. det är fruktansvärt pretentiöst på sitt sätt men jag har faktiskt aldrig sett någon film "ta ut svängarna" (ok sorry för extremt lame uttryck) på det viset. jag kan på ett sätt förstå om man skulle klassa martyrs som en kalkon eftersom slutet är HELT JÄVLA SINNESSJUKT men åtminstone jag fascinerades.