Den Stora Filmenkäten

christin & quetzala har gjort ett skitfint filmformulär som jag givetvis inte kunde motstå. så here goes: (obs obs varning kommer spoila ogenerat obs obs)

GIFF 2012

ja, ni vet ju hur det är. i realiteten är man inte så jävla sugen på att sitta på en stenhård stol på stadsbiblioteket klockan tio på morgonen, med någon vattenskalle (typ mig) framför sig. hur många priser en film än vunnit så är det svårt att motivera den situationen. jag kommer givetvis inte hinna med ens en bråkdel av de filmer jag vill se men tänkte åtminstone FÖRSÖKA glo lite på dessa:

cut

japansk/sydkoreansk vattendelare om en man som blir utsatt för extremt våld men överlever tack vare att han minns de 100 viktigaste filmerna... (?) extremt oklar handling men jag får upp en bild av slumdog millionaire minus hollywood, plus yakuzan. kan nog bli hur bra som helst, eller precis tvärtom.

cairo 678

temat på festivalen i år är arabisk film. det här egyptiska dramat handlar om kvinnor som på ett eller annat sätt blivit utsatta för sexuellt ofredande och hämnas på sina förövare, då rättssystemet inte erbjuder någon form av upprättelse. känner inte riktigt att jag behöver motivera varför denna film känns viktig att se!

hotel

tyskt skräckdrama som har åtta år på nacken. vill minnas att jag någonstans långt bak i huvudet har placerat denna på min to see-list men sedan totalt glömt. filmen är bara 1.23 lång vilket jag ser som ett stort plus, skräckfilmer är som allra bäst när de håller sig relativt korta. kan inte tänka mig ngt värre än att behöva kolla på klockan under en skräckis *ryser av obehag* *på fel sätt*

the woman in black

brittisk traditionell rysare om spöken och ondska. kan ju bli svintrökigt men en kan ju få hoppas på en ny the others! mkt tveksam till daniel radcliffe men samtidigt ska ju inte stackarn behöva bli förknippad med harry potter hela sitt liv.

slåss för livet

franskt drama om ett kärlekspar och hur deras liv och relation förändras när deras nyfödde son visar sig vara sjuk. att sättet att skildra kärlek jämförts med blue valentine räckte gott och väl för att sälja in den hos mig. skrikgråter redan.

god jul önskar camelie

alternativa julfilmer

jag skriver inte så ofta här längre. halvhjärtade okynnesinlägg känns ovärdigt men samtidigt är jag inte riktigt redo att, så att säga, KASTA IN HANDDUKEN än. och lägligt nog fick jag alldeles nu en alldeles obeskrivlig längtan efter att skriva lite grann om film! den feministiska gore-rullen the woman nämndes på twitter och jag blev genast sugen på att lista lite andra psykstörda filmer:

5. audition
änkeman är trött på att leva ensam och anordnar en audition dit kvinnor får komma så han kan välja en ny fru. två grejer tänker man här: 1) ew, freak och 2) hoppas han hittar ett riktigt psykfall som "gör livet surt" för honom. och det kan man väl säga att han faktiskt gör! kvinnor är inte boskap och det blir han smärtsamt varse. måste dock understryka att det här är en rätt dålig film, den chockerar absolut men enbart pga sin extremt EXPLICITA (imdb-ord!!) natur.

4. the housemaid
det här är egentligen mest en sjukt tragisk historia om en kvinna som börjar jobba som tjänsteflicka hos ett rikt par och inleder en affär med mannen. om man förbiser en och annan väl EXPLICITA (världens bästa ord!) sexscener så är detta ett helt ordinärt drama som totalt ballar ur de sista tio minuterna. såvida man inte råkat bo i en fluffig amelie-maräng under hela nollnolltalet så har man ju hajat det här med att det ska komma en mer eller bisarr *TWIZT* i varje film som kategoriseras under "mystery" på imdb men här kan jag helt ärligt säga att jag inte såg det komma och jag har fortfarande inte riktigt greppat slutscenen?

3. salò
alltså, den har ju en självskriven plats på en sådan här lista. den tydligt allegoriska handlingen: italienska fascister som utnyttjar, förnedrar och till sist dödar ett gäng ungdomar på en herrgård kostade pasolini livet. man skulle kunna säga att den här filmen, äckelmässigt, är over the top på alla plan och hade det inte varit för att det finns en extrem distans till samtliga karaktärer hade en känslomässigt normal människa aldrig härdat ut att se färdigt den.

2. suicide club
i första scenen, där en hel skolklass med japanska ungdomar tillsammans kastar sig framför ett tåg, känns det rimligt att dra referenser till battle royale (som jag ju som bekant hyser osunt varma känslor inför) men suicide club drar på så stora växlar att man faktiskt inte fattar någonting. grundidén: kids utmanar varandra att begå kollektivt självmord i så stora grupper som möjligt, låter morbidt inbjudande. men även här kan vi snacka om en urballning som är så ofattbar att typ lynch framstår som en konventionernas och logikens väktare. det finns helt enkelt inget svar på vafan det är som händer i den här filmen.

1. martyrs
till skillnad från resten av filmerna på den här listan så gillar jag martyrs genuint. den börjar som ett hämnddrama av lady vengeance-mått men man får snabbt omvärdera sina förväntningar då i princip alla targets blivit slaktade typ redan när anslaget är över. därefter går den över till monsterskräck för att i slutet mynna ut i någon form av filosofisk sci-fi-twist. det är fruktansvärt pretentiöst på sitt sätt men jag har faktiskt aldrig sett någon film "ta ut svängarna" (ok sorry för extremt lame uttryck) på det viset. jag kan på ett sätt förstå om man skulle klassa martyrs som en kalkon eftersom slutet är HELT JÄVLA SINNESSJUKT men åtminstone jag fascinerades.

ni vet väl att mozart hade en lika musikalisk syster? inte? oj, undrar varför.

jag är så jävla vansinnig nu så det svartnar typ framför ögonen på mig men jag ska försöka vara så saklig som möjligt. trots att jag vet vad det gör med min själ (den dör) så gick jag in på genusnytt och fann en länk till detta blogginlägg. det är skrivet av en tjej som heter ellinor, som är trött på hur tjejer kvoteras in och "gullas med" i musikbranschen. om ni inte pallar läsa hennes inlägg så är kan jag förklara andemeningen kortfattat: vi tjejer måste sluta se oss själva som offer och istället börja ta för oss ("skaffa oss lite mer kuk") för att på naturlig väg jämna ut den skeva könsfördelningen. för det är inte männens fel (som feministflatorna som hatar kukar hävdar) att det ser ut såhär, utan det beror på oss. för att vi inte tror på oss själva.

så långt skulle jag kunna hålla med ellinor. jag tycker inte att det är männens fel, och tjejer har garanterat ofta sämre självförtroende än killar när det kommer till att spela i band. problemet är bara att där tar ellinors analys slut. hon tar upp ett exempel:

"I högstadiet ville jag starta ett band men eftersom jag då var en fegis och inte spelade något vidare bra hände det inget förrän i gymnasiet. Då hittade jag några tjejer som ville och vågade. Iallafall för ett litet tag. Nu ska vi visa alla! tänkte vi. Det var en härlig känsla. Vi hade en hel del spelningar, men hela tiden kände jag att vi inte riktigt förtjänade dem. Det kändes alltid som om arrangörerna var glada att fylla sin kvot med tjejer. Få upp statistiken. Få det att se bra ut på pappret. Vi var aldrig ett band utan ett tjejband. Konstigt. Detta gjorde mig irriterad. "Jaså, spelar du i band?" fick jag frågan. "Sjunger du då?" Förväntningen är ju att tjejer inte kan spela något annat förutom akustisk gitarr, eller möjligtvis piano... "Låter det som Sahara Hotnights eller?" GAAAH! VARFÖR I HELA HELVETE MÅSTE JAG SOM SPELANDE TJEJ AUTOMATISKT LÅTA SOM NÅGRA ANDRA BRUDAR!?! ville jag bara skrika och blev ännu mer grinig. 

Efter ett tag snackades det dock mer om vad vi i bandet skulle ha på oss för matchande kläder på nästa spelning än att vi repande. I nästa ögonblick var klockan kvart i åtta och halva gänget skulle hem o titta på Idol med sina morsor. Eller så var det släktkalas. Eller barnpassning. Eller middag med pojkvännen. Jag var mest förbannad. Tillslut tröttnade jag att betala för en oanvänd replokal och vi splittrades. Det saknades helt enkelt vilja."

jag undrar: analyserad hon någonsin VARFÖR hon var en fegis, eller varför det var svårt att hitta tjejer som vågade/ville? varför tror hon att det finns en ovilja/feghet hos oss tjejer att plocka upp en bas och börja lira med våra polare? jag har full förståelse för att det var segt att jämföras med sahara hotnights, bara för att de också var tjejer. jag förstår att det dödar all pepp att hela tiden ses som ett undantag, trots att man gör exakt samma grej som killar. problemet är att ellinor inte ser hur allt hänger ihop. hela hennes text går ut på att vi tjejer måste ta för oss och våga mer - och jag tänker absolut inte säga emot. men INGENSTANS i hennes text har hon någon teori om VARFÖR det ser ut såhär. jag blir så jävla trött på det här resonemanget som liksom BÖRJAR, men aldrig fullbordas. musikbranschen är mansdominerad för att tjejer inte tar för sig - ja, delvis. men det tar inte slut där! jag kan kontra med en egen liten berättelse:

när jag gick i mellanstadiet hade vi musiklektion en gång i veckan. vi satt i ring hela klassen, fick varsin gitarr i knät och lärde oss spela låtar av beatles, elvis, rolling stones, mikael wiehe och gyllene tider. läraren föreslog att killarna skulle bilda ett coolt rockband! åtta killar på gitarr, en på bas och en på trummor satt de i aulan på de långa rasterna och lirade. jag frågade om jag fick vara med. jag hade spelat piano i flera år och kunde utan svårigheter spela twist and shout på en skranglig keyboard. så jag fick vara med! och i några dagar fick jag vara med de coola rockkillarna. jag var den enda som kunde spela men det gjorde inte så mycket. att jag fick vara med TROTS att jag var tjej, TROTS att detta var killterritorium, gjorde mig jättestolt. sedan fick jag inte vara med längre. åtta killar på gitarr, en på bas och en på trummor och DESSUTOM en tjej på keyboard - näe, det var för många. någon måste bort och det var liksom inget snack om vem.

jag var obviously en sån där person som tog plats, en sån där tjej som ellinor tycker att man ska vara. och jag fick vara med i det där bandet ett litet tag tack vare det. killarna däremot, visade inget större intresse för musik till en början. ingen av dem kunde spela, frågan är om de egentligen ens tyckte det var kul? men vår musiklärare uppmuntrade dem till det, som om det vore det mest naturliga i världen. så visst, att ta plats är skitbra - men varför skulle det krävas att jag tog plats när så många passiva och totalt omusikaliska killar fick exakt den uppmuntran jag behövde - UTAN ANSTRÄNGNING? och tror ni de passiva och omusikaliska tjejerna fick någon uppmuntran?

vad tror ellinor att denna brist på jävlaranamma som hon upplever hos tjejer, kommer ifrån? att den uppstått ur tomma intet? att denna åt helvete skeva könsfördelning som finns i musikbranschen beror på genetiskt passiva, från normer opåverkade, individer som "råkar vara" kvinnor? att band bestående av tjejer bemöts annorlunda har hon redan insett, hur kan hon inte, så att säga, FATTA? såhär är det: att kvotera in kvinnliga band/dj:s på festivaler och klubbar för att få 50/50 är inte att "gulla med" - det är att ge kvinnor exakt samma chans som män har. vi måste betänka att killar har flera hundra års försprång i den här branschen, att förvägra tjejer det utrymmet är liksom inte försvarbart.

det finns jävligt många attityder som måste förändras. spontant tänker jag på den där kvinnor kallar kvinnor som vill göra skillnad för "bitska feministflator som hatar kuk". ellinor går djävulens ärenden och det är så synd för hon förstår det inte ens själv.

"om jag inte hittade något svenskt så fick min mage stå ut med att vara hungrig."

det här är något av det roligaste och mest tragiska jag någonsin läst. en ca tio åt gammal text av sverigedemokraternas partisekreterare björn "homosexualitet är en sexuell avart" söder. visst kan man ifrågasätta det etiska i att publicera en tio år gammal text osv, björn söder kanske har gjort en TOTALMOVÄNDNING åsiktsmässigt sedan dess. numera kanske han tycker det är skitsoft med multikulti och ibland väljer bort sillmackan till förmån för ett gött naanbröd...  i så fall kan man ju nöja sig med att se detta som lite torsdagsunderhållning, en emonationalistisk trip down memory lane.

ametist azordegan, vem kallar du radikal?

jag läste precis ametist azordegans two cents i hela inga smala guzzar-debaclet. hon beskriver hur denna diskussion har delat upp sveriges feminister (denna homogena grupp som aldrig varit oense förr) i två läger: de alternativa och de radikala feministerna. det är fruktansvärt dumt alltihop.

 jag har aldrig förstått kritiken mot rebecka hedströms urpsrungliga krönika. den är jättebra men ändå väldigt okontroversiell i sitt budskap - att det är jävligt segt att som kvinna alltid bli påprackad en massa skit om hur man ska se ut oavsett om det är smal, kurvig eller whatever. jag fattar, och det tydliggör rebecka att hon gör i sin text också, att tanken ofta är god men att det lätt får motsatt effekt när det bara handlar om kropp kropp kropp 24/7. det är en väldigt tydlig och framför allt sund ståndpunkt som rebecka har och därför blev den efterföljande diskussionen och all kritik ett stort jävla frågetecken för mig?

de mest defensiva har inte varit killarna som inte vill ha några smala guzzar, de som försvarat denna småsunkiga synen på kvinnors kroppar har varit - kvinnor. här kan ni läsa ametists text i vilken hon proklamerar att "feminismen upplever just nu sin kanske största interna och ideologiska slitning någonsin." NÅJA. vidare försvarar hon denna "alternativa feminism"  (de som tycker det är ok att man säger åt kvinnor hur deras kroppar ska se ut eftersom de själva har "distans till företeelserna") som hon säger sig tillhöra med att "noll tolerans"-feministerna (de som tycker att det är tröttsamt att man säger åt kvinnor hur deras kroppar ska se ut. punkt. RADIKALT VA?)  är "för nervösa". NERVÖSA??? den här retoriken är ca det värsta jag vet. "var inte så ängslig" "var inte så känslomässig" "var inte så nervös, SOFTA lite" "allt måste inte vara så jävla allvarligt jämt". den värsta av alla vidriga härskartekniker there is för hur man än vänder och vrider på det blir man en uptight jävla bitterfitta som inte LEVER medan ametist och hennes polare är så jävla loose och har sån DISTANS och de fattar väl att allt inte är 100% på allvar och det är la en assoft text. inga smala guzzar, SKÅL!

som sagt. jag fattar att tanken med inga smala guzzar är god och att det ska vara ett (välbehövligt) inlägg i size 0-hetsen men det tar fortfarande inte bort faktumet att det är en snubbe som proklamerar hur en kvinna ska se ut. och om man "har distans till företeelsen" och tycker att det är okej för att det är en bra låt  så är det väl helt fine, jag har inget intresse av att tala om för andra människor vad de ska lyssna på, det är inte riktigt det debatten handlar om. men att totalt FÖRNEKA det rebecka pekar på i sin text, att det finns en jävligt trist tradition där män (och kvinnor) tar sig rätten att informera kvinnor hur deras kroppar ser ut och bör se ut - DET är snarare vad jag kallar radikalt.

jag & cam recenserar filmen hets

the human centipede II

en fråga som upptar osunt mk tid i mitt hövve: vem axlar rollen som tusenfotingkonstruktör nu när dieter laser kolade i ettan?

lite knivigt att att efterträda denne crazy motherfucker

spontan tanke:

uri geller. den där blicken i kombination med en i sammanhanget perfekt bone structure kan inte vara en slump. det måste väl ändå finnas ett tak för hur länge folk är intresserade av att se skedar böjas? samt: några direkta skådespelarskills behövs ju faktiskt inte.

påminns om varför jag aldrig kommer längre i min gmail-registrering

emelie.emeliegunnarsson.gunnar@gmail.com alltså. så jävla taget!