Djungeltrummans filmskribent Henrik Boström guidar mellan framtiden, drömmen om den, fobin inför den och annat mök som kommer med tanken på vår egen dödlighet och andras förträfflighet.

Att tänka på framtiden kan kännas mest bara deprimerande, men något som gör det värt att behålla livsgnistan – åtminstone ett par dagar in på 2018 – är att årsskiftet för med sig en fjärde säsong av Black Mirror (2011–). Seriens diskret dystopiska framtidsscenarier får en inte precis att känna sig mindre hopplös inför nära föreliggande apokalyps – men den är god underhållning på vägen dit. Och hinner avsnitten ta slut går det att bygga vidare med andra klossar.

Teknoskräck har länge funnits på film, men ju hastigare utvecklingen åker desto fler filmer görs i genren “Hallå, det här hade ju typ kunnat vara ett Black Mirror-avsnitt?”. Många från innan seriestarten – som VR-äventyret eXistenZ (1999), indiefavoriten Primer (2004), och såklart Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004) – känns i efterhand som passande installationer. Andra har dykt upp senare, där AI-existentialistiska Her (2013), Ex Machina (2015) och Marjorie Prime (2017) är så oförskämt lika att de senare två till och med återanvänder skådespelare ur serien.

Ungefär samma löst sammankopplade antologiformat med stundande undergång som tema har också funkat i Cloverfield-filmerna. Seriens andra episod, 10 Cloverfield Lane (2016), lyckas bäst med att väcka Black Mirror-känslor – fast här kommer hotet från foliehattskonspiratoriker, marsianerna de predikar om, eller både och. I nuläget något mindre skrämmande filmskurkar än Black Mirrors kastsystem baserat på ratings i sociala medier eller Reddit-troll i webbkameran.

Artikeln publicerades ursprungligen i Djungeltrumman #46.