För drygt tio år sedan påpekade litteraturvetaren Gayatri Spivak hur sammanbundet skapandet av den moderna civiliserade individen är med uppkomsten av estetiken under 1700-talet.

Det sublima, så som det beskrevs av upplysningsfilosofen framföra andra – Immanuel Kant – får i Spivaks läsning först och främst en funktion för det vita västerländska koloniala subjektet att förnuftigt hantera något som inte går att representera. Vad som utmärker en förnuftig människa är att han – för här handlar det om män – bland annat är klarsynt nog att inse sina begränsningar. Och den största begränsningen av dem alla är att han kommer att dö – att han är ändlig.

Att en av den västerländska konstens viktigaste funktioner har varit att hantera det som inte går att begripa begreppsligt, utan att hänfalla till religion eller vidskepelse, är dock knappast någon nyhet. Men problemet är på intet sätt löst. Det framstår med all önskvärd tydlighet i Marja-Leena Sillanpääs drabbande utställning Jag är clairvoyant på Galleri 54. Det vore givetvis alltför begränsande att reducera Sillanpääs verk till ett sublimeringsarbete. Men i en mening har hon verkligen dragit en extremt radikal konsekvens av upplysningens clairvoyance (klarsyn).

För här har vi att göra med en installation av teckning, skulptur, ljud och text som sammantaget kommunicerar med de döda och behandlar deras kusliga makt över vårt medvetande.

På flera vita ark har Sillanpää tryckt texten ”Vi är våra egna”. Sedan har hon lagt till olika ord i skrivstil: ”Vi är våra egna kompasser”. Plakatestetikens beordrande uttryck sida vid sida med utbildningens löfte om frihet och självständighet i förnuftets namn. Sammantaget förför Sillanpää betraktaren mitt i den klassiska avgrunden mellan livet och döden. Men mig visar hon i alla fall hur lite jag verkligen kände till om denna plats fylld av röster, en plats där upplysningens förnuft osäkras.