Skall följa rytmen genom en annans trumma, en annans rytm skall bredvid mig vandra. Så heter Katarina Nitsch ochPatrik Bengtssons "utställning i fyra akter" i källaren på Applebutiken MacForum i Göteborg. Genom att dela upp utställningen i "akter" antyds en sammansmältning av curator och regissör, galleri och scen, konstvärld och teater.

"Manuset" sägs bestå av ett fabricerat orakels dunkla spådom som curatorerna bett ett antal konstnärer att tolka. Det hela kan verka väl vidskepelsefetischistiskt. Men redan titeln framstår snarare som en självreflexiv kommentar till både konstens villkor i ett blandekonomiskt kulturliv och till stats- och företagsformens mytiskpoetiska ursprung. Både tack var det finansiella stödet från statliga stiftelsen Framtidens kultur och utställningsplatsen på undersidan av MacForums köp-och-sälj-ritualer. 

Apple är inte vilket företag som helst, utan sannolikt den datorfirma som dominerar samtidskonstmaskinens produktionsapparat. I en tid när ingen längre romantiserar fritt skapande bortom teknologisk och ideologisk styrning, har varumärket Apple blivit världsmästare på att i säkerhetens namn låsa in sina konsumenter i en användarvänlig form, där man lämpligen stannar som uppkopplad fängelsekund hela livet, utan att ens be om källkoden.

Hacking och virusspridning är vanliga metoder bland motståndarna till inlåsningspolitik som kapar mänsklig kreativitet. Men dessa metoder är frånvarande i Skall följa rytmen.. Här finns snarare en existentiell ingång.

I första akten slog Mattias Nordströmupp taket mot butiken för att montera fast ett söndersågat och med kedjor sammansatt aspträd. Chopped and Connected beskriver i tung skulptural form vad han gjort med en asp, ett vanligt trädslag inom dagens industri, men det sägs också vara materialet i Jesus kors. Industri, konst och religion fick här en gemensam nämnare i trädets stympade form, dock utan rotsystem.

Marja-leena Sillanpääs video Jag har kontakt bearbetade slumrandet som medialt mellantillstånd. Ljudupptagningen av döda blandades med hackiga videobilder av ett ansikte i dvala. Nu, i akt 2, visas Jag är clairvoyant, en kontorsinstallation med 777 utprintade sidor text: En klarsynta ruinromantisk meditation över det grafomaniska och automatiska. I båda verken finns en glidning mellan teknologiska och mänskliga medium.

Bakom ett vitt skynke i mitten av Diana De Aguinagas barocklabyrint av packad sand, ligger en obehagligt leende ansiktsavgjutning. Men när hon under vernissaget själv stod där inne, stirrande på besökaren, inkarnerade hon den anakronistiska myten om konstnären som medium till en annan värld.

I Fredric Gunve & Pascal Proseks skrivbordsinstallation ligger kockjackor med miniatyrmålningar av stadsvyer från New Jersey och Göteborg på knapparna. I två parallella projektioner får man se resultatet av Gunves frisörs bidrag till utställningen med den illustrativa undertexten "I put my feets in the tracks that you made".

De andra sambanden får betraktaren i lugn och ro konstruera själv. En terapeutisk känsla, som till skillnad från kommersens liv en trappa upp kännetecknar utställningen i stort.

Och som all terapi kan den antingen komma att bekräfta den rådande ordningen eller bidra till att den störtas.