Publicerad den 17 januari 2010.
Ofta höjs det en aning på ögonbrynet när en konstnär eller curator väljer att inleda ett samarbete med ett större företag eller varumärke. Skräcken inför att "sälja ut sig" gör sig påmind, och kanske föreställer man sig hur det marknadsekonomiska monstret njutningsfullt tuggar i sig resterna av de till en början så kreativa själarna. Men behöver det verkligen vara så? Kan inte projekt stundtals tjäna på dessa typer av samarbeten?
Då konstnärerna Katarina Nitsch och Patrik Bengtsson först blev tillfrågade att producera en utställning i Macforums underjordiska lokaler var avsikten från Macforums sida att konstnärerna skulle presentera egenhändigt gjorda verk. Så blev det inte. Nitsch och Bengtsson kom fram till att de ville curera utställningen själva i stället och de bjöd således in tolv konstnärskollegor för att genomföra projektet. Processen startades med att curatorerna skickade ut ett brev till konstnärerna, men även andra inblandade, som bland annat behandlade och uppmuntrade till reflektioner rörande olika rollpersonligheter. Shamanen, oraklet, den dubbla personligheten och exorcisten uppges i detta brev kunna ge upphov till intressanta och utvidgande reflektioner:
"De för tankarna till bilder av styrkedjur, svarta skogar, genomskinliga ansikten och mystiska formler, obegripliga ord och läten, tecken och ting laddade med en särkskild kraft, något obegripligt, kanske hotfullt, samtidigt något man vill fånga eller komma nära."
I brevet ingår även en del där konstnärsrollens kriterier beskrivs och hur curatorerna i detta fall tillåter och uppmuntrar de inbjudna konstnärerna att tolka temat efter eget tycke. Brevet fungerar därför mestadels som en generator och en öppning till intressanta tankeprocesser: "Vi överlåter till konstnären att gestalta det vi med ord inte kan begripa. Vad som blir till är därför redan bestämt, det vi ännu inte känner till". Detta är alltså den inledande berättelsen bakom "Skall följa rytmen genom en annans trumma, en annans rytm skall bredvid mig vandra".
Utställningen är uppdelad i fyra fristående akter och efter varje vernissagetillfälle förflyttas evenemanget till nattklubben Styrbord Babord och transformeras därför till någonting helt annat som visserligen också har en stark koppling till själva utställningsmomentet, även om inga faktiska konstobjekt förflyttas rent materiellt. Klubbarrangörerna och gästande DJ:s har likaså fått möjlighet att tolka brevet. Meddelandet färgar därför båda evenemangen: även om man inte besöker konstutställningen kan man i alla fall få en liten hint eller en känsla av hur det förgående eventet kan ha sett ut. Kanske. För trots att de olika aktörerna har tagit del av samma brev finns det ingen garanti för en homogen tolkning, och det är väl litet det som är poängen och charmen med ett projekt som detta.
Då jag vid ett tillfälle pratar med Katarina Nitsch om vad som kan beskrivas som den avgörande tanken bakom projektet, säger hon kortfattat: expandering. Den delade utställningsytan leder såvida till en nyansrik blandning som ingen har riktig kontroll över - inte ens curatorerna själva. Jag kommer exempelvis att tänka på Jacques Derridas dekonstruktivistiska teorier behandlande det skrivna ordet; det vill säga att ett ord som sådant egentligen inte innefattar någon permanent innebörd, utan att det alltid befinner sig i ett konstant flöde och därmed uppmuntrar till en ständig omvärdering. Uppdelningen av utställningen samt den fria tolkningen av brevet gör att betydelserna lagras skiktvis. Ingen lösning är bättre än den andra, utan de tillåts flyta samman i en harmonisk, eller (om man nu så vill) disharmonisk, helhet. Jag hade tyvärr inte möjligheten att se den första akten, men däremot de två påföljande, och här kunde man mycket väl förnimma en känsla av oviss förväntan, en osäkerhet som nödvändigtvis måste följa en idé som denna.
Så till själva verken. I den andra akten upptogs en stor del av rummet av Diana de Aguinagas sandlabyrint "Mirrorbeach". Jag var till en början smått tveksam inför uppgiften att vandra igenom labyrinten men till slut nådde jag fram till det upplysta tältet i mitten, utan att förstöra någonting på vägen. Väl framme möttes jag av en performance framförd av konstnären själv, där hon poserade vid sidan om ett podium med en mask. Här mixades idén om den dubbla personligheten med en klaustrofobisk Twin Peaks-mystik. På två bord visade Fredric Gunve vita rockar med små bemålade knappar, förstoringsglas ingick för den närsynte. Här fanns också ett intressant brev som Gunve hade skrivit till sin frisör, där den senare får i uppgift att välja ut en passande frisyr åt konstnären. Frisyren interageras därför i verket och växer ut och expanderas i takt med akternas framåtskridande. Längst bort i rummet spottade en skrivare ur sig en bunt med papper. Det var Marja-Leena Sillanpääs "Jag är clairvoyant", där de sjuhundrasjuttiosju bladen innehöll små tankereflektioner eller poem som påbörjas med ordet "jag" - ett sökande efter ett enhälligt självt som splittras gång på gång i och med den pågående upprepningen. På en upplyst vägg hängde Tobias Lindéns kryptiska blyertsteckningar som var märkligt enkla men ändå ogreppbara.
I den tredje akten finns resterna av de Aguinagas labyrint kvar, nu som drivor uppborstade mot en av väggarna. Rummet har också förändrats- det är inte lika centrerat kring en mittpunkt längre. Nitsch och Bengtson har placerat en omgärdande vägg kring utställningen som pryds av fläskiga bilder av hud: "Vi ville att den här utställningen skulle bli mer kroppslig", förklarar Nitsch. I utställningshallen trängs Katrine Perssons drömfångare med en dubblering av Gunves tidigare beskrivna "Allt", där han har tagit hjälp av Pascal Prosek. I en intim hörna kan man ta del av en suggestiv film av Imri Sandström, där kvinnor rör sig långsamt som i en tranceartad dans. I bakgrunden hörs psalmer, läser jag mig till, men dessa låter som de körts baklänges och allting känns litet otäckt. Här hittas även Karlotta Blöndals hypnotiska video "In Clouds and on Sea - surveillance of the indifferent", där en nordisk mattgrå marinnatur låter sig studeras men ej kontrolleras.
Nu är det enbart akt fyra som väntar, och med tanke på de tidigare utställningarna kommer nog även denna att bjuda på överraskningar samt gedigna ommöbleringar. Någonstans bakom allt nyproducerat kan nog gastlika aningar av den tidigare verksamheten flimra till och göra sig påminda, men måhända kommer vi också att se fysiska rester - såsom lämningarna från de Aguinagas sandlabyrint. Vi får helt enkelt vänta och se. Till syvende och sist är det just denna process av väntan, improvisation, transcendens och ombyten som gör "Skall följa rytmen genom en annans trumma, en annans rytm skall bredvid mig vandra" så annorlunda många andra utställningskoncept.
Även om man kan se en fara i samarbeten av denna sort eller i alla fall räkna med vissa uppoffringar verkar samarbetet med Macforum inte ha drabbat utställningen på något negativt sätt: Nitsch och Bengtsson uppger att de har haft full frihet att utveckla utställningen precis som de har velat. Och om man inte är en anhängare av en finkultur för endast invigda kan det ju inte vara annat än positivt att en konstutställning har möjlighet att locka besökare även från den "bredare" massan - i detta fall inte till något etablerat mastodontevenemang med verk av någon gammal renässansmästare, utan till en lättillgänglig lokal där det visas samtida konst.
Bilder (uppifrån och ned): Marja-Leena Sillanpää, Diana de Aguinaga, Katrine Persson
Adress: Macforum, Östra Hamngatan 16, Göteborg
Akt fyra av "Skall följa rytmen genom en annans trumma, en annans rytm skall bredvid mig vandra" har vernissage den 6/2
Sara Arvidsson (text och foto)