I veckan hade svenska storfilmen Hjärtat smygpremiär på Göteborgs Film Festival. Filmen som bygger på 52 stycken kärleksdikter, är både skriven och klippt av Fanni Metelius. Tillsammans med kollegan och vännen Ahmed Behran, berättar hon om historien, tankarna och känslorna kring produktionen.

– Det hela började med en 52 sidor lång diktsamling. Jag ville försöka samla de tankar jag haft som yngre. Om kroppen, känslorna, funderingarna. Jag hade själv varit med om en liknande historia som den vi ser i Hjärtat och kände att jag inte hade någonting att spegla mig i, ingen film eller berättelse att relatera till.

Fanni Metelius har en ljusblå bomullsskjorta hängandes på överkroppen. Hon slår sig ner på en stol mittemot mig. Fanni sväljer ansträngt en tugga av en chokladdoppad muffins och borstar av ett gäng efterhängsna smulor från händerna. Hon fortsätter berätta om dikterna och att det först känts omöjligt att dramatisera, just på grund av dess subtilitet.

– Det hela kändes för psykologiskt, associativt och fragmentariskt för att stöpas in i en klassisk linjär ”hur ska det gå” struktur,  vilket givetvis också gjorde att jag inte kunde låta bli att försöka. Jag har haft med diktsamlingen till inspelningen flera gånger, så att alla i produktionen skulle kunna se tillbaka på vart vi började, och själv minnas, känna igen och belysa de delar som var och en känner är viktiga för historien. Eftersom att Hjärtat är så mycket en film för våran generation, så kändes det viktigt att de personerna i teamet också skulle kunna relatera till historien.

Många av oss tjejer är så vana vid att bli sexualiserade, och karaktären Mika använder sig av sitt utseende och femininitet när hon söker närhet. Det var viktigt för mig att få med den aspekten av karaktären, men jag upplevde det som ett utsatt och sårbart läge för skådespelerskan i relation till regissören och motspelaren. 

Fanni är alert, det är tydligt att hon vet vad hon vill få sagt. Och trots den mörka heltäckningsmattan, är rummet är ljust och luftigt, hennes guldiga örhängen och avslappnade klädsel får det gråa Göteborg att  kännas långt borta. Bredvid henne sitter en betydligt lugnare Ahmed Berhan. Han fyller i.
– Det var en av det bästa sakerna med produktionen och sättet vi arbetade, att vi alla fått chans att vara med och bidra så mycket, och att alla verkligen har gjort det, på ett bra sätt. Förutom diktsamlingen så fick jag också en text av Fanni med en beskrivning av min karaktär, hon hade själv en likadan för Mika, som vi båda har gått tillbaka till flera gånger, och påmint varandra om vilka våra karaktärer är, varför vi gjort som vi gjort och vad som är viktigt för att historien ska formas som vi tänk, berättar han.

Har ni känt varandra länge? frågar jag och han berättar att de träffats sommaren innan inspelningen drog igång.
– Jag är egentligen ståuppare och rollen som Tesfay är min första som skådespelare, men jag är nöjd, det  har känts bra hela vägen och vi har dessutom fått väldigt fin respons på filmen.

Fanni står själv som både manusförfattare, huvudskådespelerska och klippare bakom Hjärtat, vilket inte alls tanken från början. Till filmen provfilmade nästan hundra tjejer, men efter mycket fram och tillbaka, blev det till slut Fanni själv som tog rollen som Mika.
– Jättemånga av tjejerna var superduktiga, verkligen, jag hade velat jobba med flera av dem men jag kände helt enkelt att jag inte ville utsätta någon för den sårbara situationen. Många av oss tjejer är så vana vid att bli sexualiserade, och karaktären Mika använder sig av sitt utseende och femininitet när hon söker närhet. Det var viktigt för mig att få med den aspekten av karaktären, men jag upplevde det som ett utsatt och sårbart läge för skådespelerskan i relation till regissören och motspelaren, förklarar hon och fortsätter.
– Jag har funderat mycket på det här, maktrelationen mellan objekten och den som objektifierar. Det finns alltid en maktbalans mellan den som står bakom och framför kameran, jag vill att hon som skådespelar ska få berätta historien själv, och känna sig helt bekväm i vilka bilder som tas. Att jag både spelade och roddade bakom kameran, gjorde också att den traditionella hierarkin i produktionen suddades ut och projektet blev ännu mer av ett gemensamt arbete. Även när vi castade till rollen som Tesfay testade vi skillnaden med att arbeta med någon som inte hade upplevt hierarkin i filmproduktion tidigare. Det funkade vi, vi hittade Ahmed och vi hade ett väldigt kreativt samarbete.

”Jag tänker på Hjärtat lite som ett fotoalbum, där man sparat  stunderna man minns, hans nacke, händer, första kyssen och allt det där kaoset i mitten”

Men att både skriva, spela och klippa är givetvis inte helt lätt. Vi pratar om sexscenerna, vilka är både intima och ofta förekommande under filmens gång. Att se sig själv från avstånd, sin kropp och sexualitet, är det inte väldigt svårt att klippa intima scener på sig själv?
– Alltså, helt ärligt, så har det varit befriande. Jag fick mycket hjälp av en grovklippare som tog det värsta, men även när jag klippte själv kändes det förvånansvärt bra. Jag är Fanni och tjejen framför kameran, det är Mika. Jag tänker ibland på mig själv som 70 procent könlös. En kreativ människa som arbetar, skapar och suktar efter ett lyckat resultat. Resten av tiden, är jag såklart allt det andra också, men när jag klipper film och jobbar, då är det med min kreativa sida. Det är också lärorikt att se hur mycket arbete det faktiskt är med smink och kläder, att det ligger mycket tid bakom den snygga ytan som ofta syns på film. Det var en befrielse att få jobba med Linn, kostymören, och verkligen skapa karaktärerna.

– Givetvis var det pirrigt att se nu i efterhand vad vi gjort, och det var först på premiären som jag faktiskt förstod hur intima vissa scener kan kännas. Jag satt nedsjunken mellan två vänner från teamet, mamma och pappa satt i salongen och hela tiden nöp mina stolsgrannar i händerna och undrade vad jag hade gett mig in på? Men det gick bra och både familjen och publiken jag inte kände reagerade jättebra, fortsätter Fanni.

Ja, premiären, den har vi inte pratat om än, hur kändes det?
– Det kändes såklart supernervöst, speciellt den andra premiären eftersom det var här hemma i Göteborg. Första var i Rotterdam så det var enklare. Men det var så kul att se så många ansikten jag kände igen och folk hade så mycket snälla saker att säga om filmen efteråt. Mest intressant blev det såklart med reaktioner från folk jag inte känner. Många som känner igen sig i historien, både tjejer och killar har kom fram till mig och sa att den nästan var lite terapeutisk. Tjejer som alltid har känt sig “för mycket”, för sexuella, klängiga och allmänt fel, och killar som kände igen sig i Tesfay, vilket de sa var både var befriande och spårrade dem till att vilja förändra sig. Det var även en äldre man som påpekade hur skönt det var med en maskulin roll, en ung, frisk och kille, som inte ville ha sex. Det ser vi inte så ofta på bio.

Fanni fortsätter men avbryter sig själv, “förlåt nu babblar jag för mycket” säger hon, “babbla på” svarar jag och märker hur det nästan bubblar inom henne. Hon berättar om dramaturgin, att de valt att belysa olika situationer och känslor istället för att följa den traditionella dramaturgiska kurvan. Hon vill att tittaren ska känna igen sig i detaljerna.
– Jag tänker på Hjärtat lite som ett fotoalbum, där man sparat stunderna man minns, en nacke, händer, första kyssen och allt det där kaoset i mitten. Att skrika på en busshållplats mitt i natten, kräkas, gråta och ångra sig men minnas hur fint det också var i allt det där, att ens ex torkade upp och sa att allt är okej. Många av scenerna är också inspelade på platser där någon i produktionen varit med om liknande situationer.
– Den scenen där hon glömt nycklarna, den är inspelad där jag och min dåvarande tjej hade ett hysteriskt bråk en gång. Vi hade tjafsat hela vägen hem, och där på parkeringen, där brast det, säger Ahmed och skrattar. Eftersom jag är från Stockholm och Fanni från Göteborg har jag guidat henne till flera sånna ställen, utsiktsplatser och gator som man minns från de här åren.

Ett av de stora fokusen för produktionen har varit att utmana stereotypa könsroller, men när jag frågar Fanni om hon tycker att de lyckats, tvekar hon.
– Jag hoppas det. Det är många som säger att dom känner igen sig, och att dom inte sett en liknande berättelse på bio förut. Det är väldigt kul att höra folks reaktioner! Just nu försöker jag bara vara här och nu, landa lite, göra intervjuer och förbereda mig för den stora biopremiären.