Patrik: När man var ung: Nirvana. Senare i livet: Masshysteri.

Peter: Jag håller faktiskt med Patrik. Även fast det var Sator som spelade på Söndagsöppet under min tidiga ungdom som fick mig att klippa av ärmarna på min jeansjacka och starta ett sånt där låtsasband med låtsasinstrument.

Tidigare har ni ofta beskrivits som ett punkband. Själv känner jag vibbar av indierocken 2002-2005, en guldålder enligt mig, på Flyktbeteendevetenskap. Vad har ni själva inspirerats av när ni byggde ihop albumet?

Patrik: Strokes och Interpol lyssnades det ju på i tonåren – så det finns nog naturliga drag därifrån. Nuförtiden blir det mycket svensk musik. Twin Pigs, Hater, Rome is not a Town och det lilla som hittills finns utgivet av Skenet bedrar. Men det bästa jag har hört på flera år är Klass II:s skiva! Helt fantastisk! Shoegaze med punknerv. Framålutad shoegaze liksom. Genialt i sin enkelhet.

Peter: Mina mest lyssnade artister under tiden Flyktbeteendevetenskap skrevs: Joy Division, The Weakerthans, Rotten Mind, Jeff Rosestock, Hjelle, Bad Sports och massa annat tufft. Dock spelar det ingen roll vad man lyssnar på nu. De viktigaste influenserna är de som kom långt tidigare, precis som du är inne på. The Get Up Kids, Weezer och Fireside.

Ni har pratat om att ”livet kom emellan” arbetet med Flyktbeteendevetenskap. Texterna på albumet handlar åtminstone delvis om det . ”Ett ordnat liv med diskmaskin”. ”Jobbar ihjäl mig”. Hur mår ni?

Patrik: Vi knegar på, på lite olika kontor liksom. Föder barn. Men ångesten har blivit en ny bekantskap i delar av bandet. Riktig jäkla rövångest – utan uppenbar trigger. Det är ju ganska värdelöst. Men en stretar emot och stretar på liksom. Det är väl helt ok.

Peter: Jag har väl gjort en helomvändning i livet. Från frilansande singel i en liten lägenhet i Hornstull till familjefar i Aspudden två metrostationer söderut. Helomvändning är det kanske inte, snarare progression men det påverkar ju självklart hela alltet. Det går ju fan inte att skriva om livet ur ett klassperspektiv när ens kvällar består av att surfa Hemnet i jakt på ett rimligt hus i Skåne där man kan sitta på altanen och se ens eventuella, dåvarande ungar växa upp till skuldtyngda samhällsmedborgare med klimatångest.

Er namne, bron Västerbron, måste snart renoveras eller bytas ut. Såg på er Insta att ni var inne på lite samma sak gällande bandet Västerbron. Hur går det med det?

Patrik: Nästa år är ju halva bandet pappalediga typ. Så vi får väl se hur det går. Canan i Twin Pigs vikarierar på gitarr då och då. Man ser katalogen och liverutinen med lite nya ögon när man plockar in nån ny – taggar liksom till lite extra. Så det har hittills bara varit positivt.

Peter: Jag tänker att frågan mer handlar om att vi ska byta musikstil men det går ju inte. Vi kan inte spela någon annan musik än den vi spelar, det skulle bara låta fel. Vi kommer ju alltid vara influerade av allt möjligt men att vi skulle börja lyssna på house och börja gå på skogsrejv för att sedan hitta oss själva i en container i Hammarby Sjöstad med uppenbarelsen att vi kommer få en listetta om vi bara kickar vår trummis, eldar upp våra gitarrer och ersätter våra replokalshjärnor med en grammisvinnande producent med ett eller flera x i sitt namn, är ju inte alls troligt. Sorry för en alldeles för lång mening. Det är för sent att dö ung helt enkelt. Vår måttstock är inte Nirvana, det är snarare någon medelmåtta som betalat av sina skulder och ger fan i att flyga flygmaskin till Thailand på sin jävla semester utan istället umgås med vänner på rimligt avstånd från sitt vanliga liv.

När kommer ni till Göteborg nästa gång, och har ni något favorit/drömställe att spela på här?

Patrik: Röda sten eller på nån båt kanske? Bland de första spelningarna vi gjorde i Göteborg var i en skateboardpool på en svartklubb i en industrilokal. Det var bäst hittills. Jag älskar i och för sig Oceanen. Fantastisk lokal. Där kan vi spela varje gång i GBG. Det är fine med oss. (edited)