Han har legat bakom flera av landets största skivor – både som bandmedlem,  låtskrivare och producent. Björn Olsson har levererat guldkorn under tjugo års tid med den västkustka skärgården som arbetsmiljö och stadig inspirationskälla.

Bland skogar och sjöar i östra Göteborg tar kommunen Partille en ny form under femtiotalet. En kommun med både närhet till staden och naturen lockar barnfamiljerna ut från bullret och trängseln. Sverige är välmående efter att ha duckat världskrigen och villaområdena poppar upp runt om i landet, så även i Göteborg.

– Det var underbart, det var det faktiskt, vi var nyrik arbetarklass, det var liksom inte en del av vänstervågen eller så utan vi hade mycket pengar. Det var utlandsresor och sportbilar, inte på något vräkigt sätt för farsan var arbetarklass ändå. Han var egenföretagare, stressad, men det var bara bra. Så hade vi sommarställe på Tjörn, så jag har varit på de två ställena.

Musikintresset kommer från hans pappa. De har ofta middagar och fester, och när barnen lagt sig åker grammofonskivorna fram. Det är Elvis, Sinatra och andra femtiotalsstjärnor som snurrar på skivspelaren de där kvällarna. Björn ligger vaken i sitt pojkrum och hör tonerna och festsorlet dovt genom väggarna, det är där han får sina första musikaliska intryck.

”Jag var faktiskt helt out där ett tag.”

Han ger sig på att försöka lära sig spela saxofon och trummor, men inget av instrumenten lyckas skapa ett bibehållet intresse. Till att börja med är det radion som formar hans musiksmak. Pugh Rogefeldt är Sveriges första rockstjärna, Sweet och annan amerikansk rock från sent sextiotal och tidigt sjuttiotal spelas in på kassetter som sedan lyssnas sönder i pojkrummet. I sjätte klass börjar han köpa egna skivor. Status Quo blir det första kapet och sedan väller rocken in över föräldrahemmet i Partille. Det är Kiss, Rush och Ted Nugent. Men det är först då han börjar gymnasiet som musikintresset blommar ut på allvar.

– Jag köpte jävligt mycket skivor, otroligt mycket, jag köpte upp allt … Dylan, Stones och Beatles och sånt. Jag skolkade mycket och sen så hoppade jag av gymnasiet och då började jag spela gitarr. Men det var ju inte som att jag övade mycket, jag var ju så … slö. Jag satt bara hemma och gick inte i skolan och hade inget jobb så jag gick bara hemma i två år egentligen. Och det var väl där jag kom ur gängorna, att jag aldrig har kunnat ha ett jobb och passa tider. Jag var faktiskt helt out där ett tag.

I hans håglösa drönartillvaro blir gitarren allt viktigare och planerna börjar spira på att spela i ett rockband.

– Då runt -84, -85, jobbade jag lite på en reklambyrå tillsammans med Aron, gitarristen i Lädernunnan. Han var den som var min största musikaliska förbild då. Tidiga Lädernunnan var så jävla speciella sådär. De var ju det bästa svenska bandet och jag kände dem. Var runt dem, det var en spännande tid som betydde jättemycket för mig.

Tillsammans med några vänner drar han ihop en konstellation och på grund av sina vänskapsband får den nystartade gruppen ganska snart möjlighet att vara förband åt just Lädernunnan under en av deras Göteborgsspelningar.

– Det var hösten 1985, på Errols som var en klubb som var väldigt populär då. Då hade vi Emrik från Stonefunkers på sång, han var med på några spelningar där i slutet på 1985 och det var första Carbide-riffen sådär. Till slut hoppade Emrik av men då tipsade han om Tobbe, alltså Ebbot. Och han var ju inte alls som han är nu utan han hade lite schyssta skidkläder och solglasögon, var lite svennig, sådär sportig. Men han kom och testade och hade med sig en basist som han kände och Kakan på gitarr och då blev det Carbide, våren … vad kan det ha varit? April 1986. Sen gick det ganska fort.

”Ebbot visste väl att jag höll på med låtar så jag gav honom en kassett.”

På Tredje Långgatan ligger studion Music A Matic som drivs av eldsjälen Henryk Lipp som än idag har sin verksamhet i samma lokaler. Björn Olsson har pengar sparade och väljer att investera dem i sitt band – som nu fått namnet Union Carbide Productions. Hösten 1986 stänger bandet in sig i den där studion och inspelningarna pågår till januari 1987. De har inget skivkontrakt, de drivs enbart av självförtroende och ungdomlig iver.

Det göteborgska skivbolaget Radium ger ut bandets debutskiva In the air tonight. De följer sedan upp med skivan Financially Dissatisfied, Philosophically Trying under 1989. Men Björn Olsson väljer kort därefter att hoppa av. Union Carbide Productions fortsätter några år till men i början av nittiotalet väljer även övriga medlemmar att lägga ner bandet som sedermera erhåller kultstatus.

– Jag köpte en åtta-kanalig studio 1994 och började spela in igen. Det började ebba ut med Carbide och stan är ju liten. Ebbot visste väl att jag höll på med låtar så jag gav honom en kassett. Han gillade det så då satte vi igång igen efter sommaren 1994.

”När Soundtrack kom på topplistan var vi ju helt chockade.”

Tillsammans börjar de spela in nytt material till vad som ska komma att bli The Soundtrack of Our Lives debutalbum. 1996 kommer första skivan Welcome to the Infant Freebase som blir en succé.

– När Soundtrack kom på topplistan var vi ju helt chockade. Vi fattade inte att det kunde bli så. Jag hade inte ens tänkt tanken.

Men trots framgången väljer Björn att hoppa av även detta band – bara ett par år efter att ha startat det. De övriga medlemmarna fortsätter dock och ska som bekant komma att bli världsberömda, men då är Björn Olsson någon annanstans i sin kreativa bana. På egen hand börjar han spela in luftiga melodier med vissling istället för sång, inspirerad av västkusten och skärgården. Melodierna samlas på skivan Instrumentalmusik – att sjunka in i … eller kanske försvinna till, som ges ut på Dolores Records 1997. Den följs upp med ytterligare fyra skivor med instrumentalmusik, som får namnet Skaldjurssviten.

– Jag gör soloskivor för … jag vet inte, när jag inte har något annat att göra så tycker jag att det är jävligt kul ibland.

”Det är som vanligt, jag spelar gitarr, promenerar lite”

Vid sidan av det egna musikskapandet blir han alltmer flitigt engagerad som producent och under 2000-talet ska många av landets största artister få sin musik inspelad av den egensinnige göteborgaren; Mando Diao, Hästpojken, Lena Philpsson och kanske framförallt Håkan Hellström. De inleder ett samarbete som håller i sig än idag. Där Björn fungerar både som producent, medkreatör och musiker på skivorna – som ligger till grund för den dynasti Håkan Hellström skapat under det senaste decenniet.

– Ja, jag har ju producerat massa skivor nu, men de senaste åren har jag väl gått över mer till att göra låtar och vara musiker. Jag spelar mer på skivorna nu och spelar mer överlag helt enkelt, jag har mycket gitarrer och grymma rockförstärkare.

Under 2015 ger han ut ytterligare en soloskiva som kort och gott får namnet Björn Olsson. Hans musikaliska resa fortsätter, bland melodier och västkustens vindar och vågor.

– Det är som vanligt, jag spelar gitarr, promenerar lite, håller på med barnen. Lite soloskivor och låtar med Håkan. Annars är det mycket YouTube, Spotify om man upptäcker något nytt, men jag är kvar i samma banor som i tonåren. Jag blir fortfarande lika imponerad av hur bra Status Quo är.