It's A Wonderful Life

Den 12 juli 2005 skrev jag mitt allra första blogginlägg.
Sedan dess har jag hoppat runt mellan malplacerade stekarsajter via korta och lite missförstådda sommarsatnsingar och helt egna småbloggar för att till slut hamna här på Djungeltrumman.

Men på senare tid har jag dock ägnat all min fokus åt den i mitt tycke bästa blogg jag någonsin författat själv.

Problemet är ju att mitt liv trots allt är ganska mycket mer än bara Hammarby.

Och jag känner fortfarande det där nödvändiga behovet att skriva av mig ibland.

Lite mer än bara de där korta rader i Facebookstatusarna som - tillsammans med Twitter - ju faktiskt har dödat bloggandet rätt seriöst i vår vida världsväv det senaste året.

Men min personliga blogg har alltså blivit lidande.

Det är över en månad sedan jag senast skrev här. Och det är ju faktiskt inte okej. Inte om man har några som helst ambitioner med ha en blogg.

Man tappar intresset från sina läsare. Man försvinner bort i glömska och allra mest, allra farligast, så tappar man ju faktiskt lusten och intresset själv för att fortsätta blogga om just den där blandingen av triviala småsaker och stora frågor som ju gjorde de personliga bloggarna så fantastiska när vi alla började blogga den där sommaren för snart fem år sedan.

Men nu är jag alltså tillbaka igen. Ännu en gång. 

Åtminstone för i dag. Jag kan inte lova att jag någonsin kommer privatblogga dagligen igen, men jag kan säga att jag fortfarande tycker personliga bloggar fyller en funktion.

Som dagbok, som åsiktsmaskin, som någon sorts mediekanal, nyhetsförmedlare eller kanske upplevelseförmedlare.

Eller bara som ett aningen mer beständigt klotterplank än just de där Facebookstatusarna och Twitterkommentarerna som så lätt spolas bort på glömskans gigantiska informationsflod.

Sen finns det ju andra anledningar till att jag inte riktigt fokuserat på bloggandet den senaste månaden.

Det har hänt en del i mitt så kallade liv.

Jag har gjort galenskaper i Göteborg.

Jag har varit en av de där som gnällt om tågkaoset efter en trettontimmars-X2000-resa med lite väl långa stopp i metropoler som Töreboda, Hallsberg och Katrineholm.

Jag har haft alldeles underbara Lyckliga Måndagar på Tranan, där jag bland annat åt middag med självaste Orup och Johan Kinde.

Jag har haft en sanslöst rolig DJ-kväll på East med min käresta (som förresten har en väldigt mycket både finare och aktivare blogg än jag numera).

Jag har kramat min bror som vann Nöjesguidens Stockholmspris för sin bok, som förresten numera finns på pocket i snart sagt varenda liten kiosk över hela Sverige.

Jag har till och med varit hos tandläkaren, vilket jag inte varit sen en tid när de största bloggarna fortfarande kallades nätdagböcker och skrevs av folk som Tjesan och Annica Tiger.

Men först och allra främst så har jag blivit sambo.

Jag och Emelie bor numera i en jättefin lägenhet på Grev Turegatan.

Det tar ganska precis tre minuter at gå ner till Stureplan härifrån, där jag sitter i vårt numera gemensamma hem.

Det känns lite konstigt att faktiskt dela sitt liv på allvar med någon. Men bara på ett sånt där pirrigt och spännande sätt, sådär som resfeber eller den allra första vårdagen kan kännas ibland. Eller kärleken kanske.

Jag sitter här i hennes (vår?, nä, den är nog fortfarande faktiskt bara hennes) stora soffa och lyssnar på Kris Kristofferson.

Hon jobbar fortfarande och jag saknar henne konstant, trots att vi ju ses varje dag, och på nåt patetiskt sätt så är jag nästan lite glad för att jag gör det. Att längta är att leva, som någon vis man en gång uttryckte det. Var det Karlfeldt?

Och trots att man fortfarande vadar i knädjup snömodd med stelfruset spända ben på de isiga huvudstadstrottoarerna så tycker jag mig ändå börja skönja ett ganska klart lysande slut någonstnas där framme i den otröstligt mörka tunneln.

Det kommer bli en vacker vår.