Jag jobbar sent och följer mina vänners uteliv via Facebookflödet.
Någon är på ett fullsatt Södra Teatern och kollar Matti Alkberg.

Någon annan är på Debaser för att se Girls.

Någon tredje är på Tranan där Lina Thomsgård och hundra andra grymma tjejer firar Rättviseförmedlngens födelse.
Och några av de allra finaste är kanske nere på Strand för att se Slagsmålsklubben.
Samtidigt som jag också skulle vilja göra allt det där så känner jag ändå någonstans att det faktiskt inte gör så mycket att jag missar det.

Jag har ju liksom gjort allt det där. Var och varannan kväll i större delen av mitt så kallade vuxna liv.

Det var vår i luften i dag. Jag är peppad på livet igen. 

Den 12 juli 2005 skrev jag mitt allra första blogginlägg.
Sedan dess har jag hoppat runt mellan malplacerade stekarsajter via korta och lite missförstådda sommarsatnsingar och helt egna småbloggar för att till slut hamna här på Djungeltrumman.

Men på senare tid har jag dock ägnat all min fokus åt den i mitt tycke bästa blogg jag någonsin författat själv.

Problemet är ju att mitt liv trots allt är ganska mycket mer än bara Hammarby.

Och jag känner fortfarande det där nödvändiga behovet att skriva av mig ibland.

Lite mer än bara de där korta rader i Facebookstatusarna som - tillsammans med Twitter - ju faktiskt har dödat bloggandet rätt seriöst i vår vida världsväv det senaste året.

Men min personliga blogg har alltså blivit lidande.

Det är över en månad sedan jag senast skrev här. Och det är ju faktiskt inte okej. Inte om man har några som helst ambitioner med ha en blogg.

Man tappar intresset från sina läsare. Man försvinner bort i glömska och allra mest, allra farligast, så tappar man ju faktiskt lusten och intresset själv för att fortsätta blogga om just den där blandingen av triviala småsaker och stora frågor som ju gjorde de personliga bloggarna så fantastiska när vi alla började blogga den där sommaren för snart fem år sedan.

Men nu är jag alltså tillbaka igen. Ännu en gång. 

Åtminstone för i dag. Jag kan inte lova att jag någonsin kommer privatblogga dagligen igen, men jag kan säga att jag fortfarande tycker personliga bloggar fyller en funktion.

Som dagbok, som åsiktsmaskin, som någon sorts mediekanal, nyhetsförmedlare eller kanske upplevelseförmedlare.

Eller bara som ett aningen mer beständigt klotterplank än just de där Facebookstatusarna och Twitterkommentarerna som så lätt spolas bort på glömskans gigantiska informationsflod.

Sen finns det ju andra anledningar till att jag inte riktigt fokuserat på bloggandet den senaste månaden.

Det har hänt en del i mitt så kallade liv.

Jag har gjort galenskaper i Göteborg.

Jag har varit en av de där som gnällt om tågkaoset efter en trettontimmars-X2000-resa med lite väl långa stopp i metropoler som Töreboda, Hallsberg och Katrineholm.

Jag har haft alldeles underbara Lyckliga Måndagar på Tranan, där jag bland annat åt middag med självaste Orup och Johan Kinde.

Jag har haft en sanslöst rolig DJ-kväll på East med min käresta (som förresten har en väldigt mycket både finare och aktivare blogg än jag numera).

Jag har kramat min bror som vann Nöjesguidens Stockholmspris för sin bok, som förresten numera finns på pocket i snart sagt varenda liten kiosk över hela Sverige.

Jag har till och med varit hos tandläkaren, vilket jag inte varit sen en tid när de största bloggarna fortfarande kallades nätdagböcker och skrevs av folk som Tjesan och Annica Tiger.

Men först och allra främst så har jag blivit sambo.

Jag och Emelie bor numera i en jättefin lägenhet på Grev Turegatan.

Det tar ganska precis tre minuter at gå ner till Stureplan härifrån, där jag sitter i vårt numera gemensamma hem.

Det känns lite konstigt att faktiskt dela sitt liv på allvar med någon. Men bara på ett sånt där pirrigt och spännande sätt, sådär som resfeber eller den allra första vårdagen kan kännas ibland. Eller kärleken kanske.

Jag sitter här i hennes (vår?, nä, den är nog fortfarande faktiskt bara hennes) stora soffa och lyssnar på Kris Kristofferson.

Hon jobbar fortfarande och jag saknar henne konstant, trots att vi ju ses varje dag, och på nåt patetiskt sätt så är jag nästan lite glad för att jag gör det. Att längta är att leva, som någon vis man en gång uttryckte det. Var det Karlfeldt?

Och trots att man fortfarande vadar i knädjup snömodd med stelfruset spända ben på de isiga huvudstadstrottoarerna så tycker jag mig ändå börja skönja ett ganska klart lysande slut någonstnas där framme i den otröstligt mörka tunneln.

Det kommer bli en vacker vår.

Är fortfarande sjuk som fan rent ut sagt.

Och det blev ju knappast bättre av att stå och frysa benen av sig dryga två timmar ute i Haninge. Men en årspremiär med Hammarby är faktiskt värt det mesta.

Även när det följs upp av nummerupplysningsjobb med ett melodifestivalfylleringande svenskt folk en jäkla lördagskväll.

Men DJ-spelandet har jag avstått denna helg. Brukar extremt sällan ställa in spelningar. Har nog hänt max en handfull gånger under min drygt 15 år långa karriär i skivspelandets värld.

I går fanns det inte på kartan att jag skulle orkat med att spela på East till tre på natten och i kväll är det också rätt kört att gästa på Johan Risbergs nya klubbsatsning på K2 dessvärre.

Det finns en gräns även för vad jag orkar med numera. Fotboll i minusgrader och stillasittande telefonjobb är precis på rätt sida av den gränsen, medan nattklubbande på hög volym är långt över på fel sida tyvärr.

Så, jag går hem och lägger mig snart. Äter kanske lite rester från den grymma potatisgratängen med köttfärs som världens bästa flickvän lagade i går.

Har känt mig nästan löjligt bortskämd och omhändertagen de senaste dygnen.

Och att Emelie är ute och dricker öl med några vänner just nu kan hon minst sagt förtjäna efter att ha tagit hand om mig som den mest perfekta kombinationen av ett levande apotek, en mamma och en vädlgt kär flickvän som man bara kan drömma om.

Sånt betyder faktiskt mer än alla skivspelningar i världen ibland.

Emelie gick hem från jobbet redan i går eftermiddags. Hennes hostande har hållit oss båda vakna de senaste nätterna och i morse var det min tur att sänkas till förkylningens avgrundsdjupa botten. 

Så nu knapras det Esberitox, dricks honungsvatten, pressas vitlöksklyftor och skalas clementiner för fulla muggar här på Valhallavägen.

Jag hatar verkligen att vara sjuk. Även fast det så klart kan vara rätt mysigt att bara ligga i soffan och kolla på partiledardebatter, menlös försäsongsfotboll och halvkassa sitcoms medan E är frustrerad över någon svårslagen Boss på Gameboy.

Har alldeles för mycket jag borde göra, hinna med och vill få gjort, som nu får skjutas på i febersvettningarna och hostandet. 

Och tanken på allt det gör ju att man bara mår än sämre.

Det är modevecka i stan nu igen.

Stockholm Fashion Week som det så internationellt heter sedan några år tillbaka som vår skandinaviska huvudstad också haft seriösa ambitioner att bli något att räkna med i modevärlden.

Folk springer på Dagmar-visningar, trängs med anorektiska armbågar om front row-platser hos Acne och Diana Orving... och minglar med modebloggarkollegor. Det verkar vara det som är det viktigaste.

Att efter avslutat dagsverke komma hem och modeblogga om alla andra modebloggare som de har träffat under dagen. Gärna med en smått bitter och självhävdande ton där de redogör för alla sina freebies som ju självkart är mycket
bättre än alla andras gratisprylar och alla jättetuffa internationella modebloggarkändisar som just de har lyckats få en halvbra mobilbild på under dagen. För att inte tala om alla überhippa gratisfester som just de har blivit inbjudna till.

Inget fel i det alls egentligen. Det är väl modesvängens motsvarighet till Hultsfreds backstageområde, eller som en veckolång Grammisgala kanske (får Betty Ford-rysningar av bara tanken).

Själv håller jag mig borta. Har väl fått inbjudan till ett par tillställningar, bland annat Aplace & Resteröds fest på Pluto i kväll. Men jag skippar den som sagt.

När folkpartisten Birgitta Ohlsson i går presenterades som ny EU-minister blåste det upp till storm på vissa fornminnesmärkta debattsidor.

Anledningen var inte Ohlssons ofta kontroversiella åsikter, då hon flera gånger (bl a i FRA-frågan) gått emot partilinjen och valt sin egen linje.

Nej, skälet till upprördheten var i stället att Birgitta Ohlsson är gravid.

Hon ska alltså föda barn i början av juli och därför anses det opassande att hon ska ha ett ministerjobb.

"Birgitta Ohlsson borde stanna hemma", skriver Eva Stenberg i en debattartikel i dagens Expressen, som andas så mycket stenålder i sin kvinnosyn att man nästan börjar tro att Anna Anka återuppstått.

Eva Stenberg fortsätter:

"Mina båda döttrar har jag absolut inte uppmuntrat att lämna sitt kvinnokön för att bli generaldirektörer eller styrelseledamöter i börsnoterade bolag. Efter det att jag hade startat mässan Kvinnor Kan stod det helt klart för mig, att vi kvinnor inte ska lämna våra hem överhuvudtaget. Ska vi göra något så skall vi göra det med vårt hem som bas.
Birgitta Ohlssons beslut att tacka ja till jobbet som EU-minister är inget annat än tragiskt". 

Och sen går hon loss totalt:

"Hon påstår att hennes man inte är en dinosaurie, utan en modern man, som klarar av att bli far även i Bryssel. Den bistra sanningen, Birgitta, är att din man är en likadan man som din far och hans far och hans far. Det skapas inga "nya" män på kortare tid än åtta miljoner års evolution."

Jag säger som min kompis Emerentia:

"Det skapas inga nya män. Men kanske nya attityder."

***

En annan sak som gör det hela än mer märkligt är att den alltid l mycket äsvärda Karin Olsson för bara en vecka sedan skrev ett inlägg på samma tidnings ledarsida där hon tog ställning för just Birgitta Ohlsson och alla gravida kvinnor i allmänhet.

Ja jävlars vilken kväll det blev i går!

Helt spontant så dök gamla rävar, utelivslegender och vänner upp en efter en - och när ett gäng på femton pers från London vällde in så hade Tranan helt plötsligt förvandlats till gamla underbara Knast.
Folk dansade på stolar, sjöng allsång till Michael Jackson-mashups och drack järn på löpande band.

Jag ruckade till och med på min regel sedan ett par månader att inte avsluta med Journeys "Don't Stop Believing".

Det var en sån kväll. Utan fåniga kreddregler. Men med desto mera av sånt där utslitet som kärlek, glädje, dans och lycka.
Sånt där som gör stockholmsnatten sådär obetalbart vacker ibland.

Tack för det kära vänner!

Den här bilden tog vi här i går kväll. Den säger väl det mesta om helgen och dess ambitionsnivå.

Ligga i soffan, svulla den gamla köttförsåsen (som ju - vilket är en allmän sanning - bara blir bättre efter ett par dar i kylen), ha "Mad Men"-maraton, följt av "Vem vet mest"-maraton, sova länge, läsa nya Filter medan Emelie pular med sin fina blogg och snart dra iväg för att som en annan svenne gå på lördagsbio och se "Snabba Cash".

Det är ett liv jag trivs med. Ett liv som för mig varit ungefär lika ovanligt som sjurättersmiddagar och skivspelande på Berns väl antagligen är för gemene man. Men som sagt, det är ett liv jag trivs ofantligt bra med.

Ja jäklars vilken kväll det blev i går.

Jag räknade till sju olika rätter under den minst sagt flotta middagen på Berns Asiatiska.

Det var  ångade edamebönor med flingsalt. Det var sanslöst god tonfisk- och lax- sashimi, det var dumplings, det var tigerräkor i rispapper med jordnötssås (magisk!), det var tempurafriterade grönsaker, det var himmelsk rökt lax med kungsmussling och miso bbq-stekt äppe. Och det var - som en liten avslutning sisådär bara - grillad gödkalventrecôte med sjöborresmör och grönsparris.

Jag tror Johannes hade tänkt sig en dessert också, men vi hann inte med det och jag tror man kan påstå att vi är rätt nöjda ändå. Helt underbar middag, med gott vin och kinesisk öl som ackompanjemang över de gigantiska kristallkronorna mitt emot Strindbergs Röda Rummet, med utsikt över snökaoset i Berzelii Park.

Ibland har man det faktiskt ganska bra.

Och trots vissa skivmissöden blev det en grym spelning också. Emelie skötte sig med beröm godkänt och spelade nog till och med mer än jag själv, åtminstone mot slutet. Då inga mindre än Micke & Martin från världens bästa Bongo Bar dök upp och drack järn. 

En snabb avslutning på Lilla Baren på Riche där jag hälsade på alla från Bad Cash-Jonas och Magnus Carlson till Robert Brodén, Ruben Broman, Kristofer Åkesson, Fireside-Frans och givetvis Luciano himself. 

Så: Tack för i går, alla inblandade, allra mest Johannes på Berns, och Emelie så klart.

Nomineringarna till Nöjesguidens årliga Stockholmspriset är ute och det är idel vänner och bekanta (även om just Vänner & Bekanta inte är nominerade i år, heller).

Min bror dyker upp igen som nominerad i kategorin "Årets Läsning" för sin bok "Det amerikanska löftet".

Martin tävlar mot Gellert Tamas och Emma Ångström, så det lär inte bli helt lätt att vinna direkt. Men grymt kul bara att bli nominerad.

Tranan är nominerade som "Årets Bar", inte bara för lång och trogen tjänst utan som det står i motiveringen: "efter ett par år lite halvt i skymundan tog Jonas Kleerup och Tobias Lidström tag i dj-bokningarna, satte återigen musiken i fokus och gjorde Odenplans och Vasastans finaste bar till ett av Stockholms allra bästa tillhåll de flesta dagar i veckan. "

Konkurrensen i barklassen är benhård med Kåken och Lilla Hotellbaren som tunga utmanare.

Bland övriga nominerade märks bland annat (den faktiskt väldigt roliga) HifDif-kampanjen (Hej Tom Pyl!) i kategori "Årets Media", Pluto och SlowBow i kategorin "Årets Klubb", Trädgården och Hornstull Strand i kategorin "Årets Nöjesförbättrare", Jonathan Johansson och Taken By Trees i kategorin "Årets Musik" , Vassa Eggen i kategorin "Årets Krog" samt den vackra "En film om Olle Ljungström" av Jakob Frössén i kategorin "Årets Film".

Här finns alla nomineringar!

Stockholmspriset delas ut 26 februari. Jag är givetvis där, för sextonde året i rad.