Seriestrippen "Stockholmsnatt" ur SvD

Då var det äntligen spikat, datum för Augustifamiljen på Liseberg 2010!

Fredag 14 Maj

Fredag 21 Maj

Fredag 28 Maj

Onsdag 2 Juni

Ses i sommar!

Labbe uttryckte i sin statusuppdatering på facebook att han inte bara led, utan att han på riktigt mådde dåligt av all sport som dominerat tvutbudet under de gångna veckorna. Personligen har jag ingen förståelse för ett sådant uttalande, jag känner snarare att en viss tomhet och vemod infunnit sig när man inte längre hör Jacob Hård eller André Pops stämma fylla vardagsrummet med sina exalterade stämmor. Det är väl trygghetsfaktorn och barndomsminnena man som liten delade med sin familj som gör att man känner så. Man satt där tillsammans och såg Gunde, Wassberg och allt vad de heter staka sig fram mil efter mil. Ja ja, bara 4 år kvar. Det måste du väl ändå kunna bjuda på utan att gnälla, Labbe? 2 veckor under en 4 årsperiod är väl knappast något som kan framkalla ångest. Tänk på mig, jag måste vänta 4 år för att på nytt känna trygghet och glädje under en 2 veckors period... 

Theo Jensen var med på Augustifamiljens första spelning på Henriksberg. Theo Jensen var med på premiären av Taubescenenspelningarna. Theo Jensen var med i Varberg, Slussen, Stockholm, Madrid, Malmö och Firenze. Kort och gott, Theo har varit med oss överallt. Naturligtvis skulle han då även medverka i På Spåret. Personligen tycker jag att han står för ett utav de mest minnesvärda framträdanden under gångna säsongen. Se själva, ratta in SVT 1 på fredag 20:00

Kul att ni verkar uppskatta Lisebergskvällarna, hoppas vi får till det! Jag och Stefan var i Sälen igår, höll på att drunkna (bokstavligt talat) i en snödriva på väg till HC. Vi trodde att det gick att genväga oss fram över en kulle, kullen bestod av enbart snö. Stefan sjunk först, jag kort därefter. I ett sådant läge är man oerhört tacksam över att det är just Stefan som man fastnat tillsammans med, en trygg och världsvan karl. Det kunde faktiskt slumpat sig så illa att man fastnat där med Martin, då hade detta blogginlägg förmodligen aldrig skrivits.

Många undrar ifall vi i sommar kommer att upprepa de 2 senaste säsongerna av gästspel på Taubescenen. Vad tycker ni, skulle någon av er komma om så vore fallet?

Är förtillfället ute och spelar med hästpojken, en fantastiskt rolig turné. Men eftersom det redan finns 2 bloggar som på ett mer eller mindre fantastiskt sätt avverkar just detta ämne avstår jag helt från att skriva om det. Vad jag kan avslöja är att det är betydligt roligare, på alla tänkbara sätt, än hur det var att turnera med förlagan till Hästpojken, Family Romance. Minns att vi satt i turnébussen och skrattade åt martins "sidoprojekt". "Vad fan är det för namn, hästpojken?" "Sjunger du på svenska, skärp till dig". Antar att Martin för en gång skull fick det sista skrattet.

Läste även senaste numret av nöjesguiden, där ironiserar de sig över Augustifamiljen och dess förutsägbarhet, kallar oss rasmus på luffen musiker (kan finnas en poäng där) och reffererade till massa annat trams. Jag uppfattar det som ganska märkligt då de så sent som för någon månad sedan önskade att vi skulle uppträda på deras årliga fest. Hur tänkte dom där?

OS uppehåll i programserien innebär OS uppehåll för Augustifamiljen. I och med vår medverkan i tv inkommer en del önskemål om diverse tjänstgöringar, vissa förfrågningar är märkligare än andra. Den gemensamma nämnaren för dessa uppdrag innefattar alltid, utan pardon, pensionärer. Ett exempel, dock inte av spelningskaraktär, var en förfrågan från ett sällskap som uppmärksammat att 2 av oss allt som oftast uppträder i huvudbonad. De var representanter för någon form av förening som arbetade aktivt inom ”bevarandet och spridningen utav hattar inom diverse forum”. De påpekade dock att deras beklädnader var av ett mer irländskt stuk, men att vi oavsett var välkomna som medlemmar i deras klubb.  Mer irländskt stuk? Vad menar de, hur ser en sådan hatt ut?

Producenten för På spåret, Martin Sundborn. Jag vet inte hur jag ska börja, men utan hans närvaro hade programmet inte varit närmelsevis så roligt att spela in. Vi träffade Martin första gången i våras, han bjöd på kaffe på Dahls konditori vid Danska Vägen. Vid den här tidpunkten hade i alla fall inte jag en susning om vad man gett sig in på, men när Martin med sin intensiva blick och förtrollande stämma uttryckte de bevingade orden; ”Grabbar, detta kommer bli bra” infann sig något slags lugn och uppgiften kändes både inspirerande och överkomlig. Martin har sedan den dagen haft en hög placering, kanske den högsta på Augustifamiljens piedestal över människor vi beundrar. Kommer aldrig glömma hans uppskattande och taktfasta golvstampande under våra repetitioner inför varje nytt program. Om han mot all sannolikhet inte skulle sitta där i sin stol, med ett ihoprullat körschema i handen och bistå med sitt rytmiska fotspel, då vet man att något inte står rätt till.
 Martin är också en typisk göteborgare, han älskar uttryck som klockrent och fräckt. Detta gillar naturligtvis jag att påpeka, jag är något utav av en ”påpekare”, ett uselt karaktärsdrag som drivit människor i min närhet till vansinne mer än en gång, men i Martins fall tror jag han någon gång i framtiden kommer att tacka mig för att jag uppmärksammat hans sätt att missbruka ordet. Oavsett allt fräckt och klockrent är Martin Sundborn, den främsta anledningen till att programmet är så förbannat bra.
 

Missa för guds skull inte Daniel ikväll. Sticky Fingers. 21:00

Detta inlägg skulle börjat med en bild på Björn. Det skulle inte enbart varit Björn, utan han skulle även varit flankerad av bröderna Rongedahl. Då iphone inte är utrustad med blixtfunktion snuvades jag på möjligheten att föreviga detta ögonblick. Håll till godo med en musikvideo istället, Augustifamiljensdjungeltrummablogg presenterar stolt; LiveMusiq!

Klockan 20:00 spelar vi intromelodin till på spåret, förlagan heter take the "A" train. En sk. standardmelodi inom jazzen som ursprungligen skrevs redan på 40-talet av pianisten Billy Strayhorn.

Med begreppet standardmelodi antar jag att man syftar till att verket framförts i olika tappningar genom åren. Att den blivit något av en klassiker.  Utövaren ligger liksom och fiser på signaturen i några sekunder, sedan byter låten skepnad, pianot jazzar loss (improviserar) till en annan melodi, för att sedan i slutet återkomma till ursprungsmelodin. Och i just den stunden kan den vana jazzlyssnaren slå sig för bröstet och konstatera - Ahh, underbar melodi den där, take the A train!

Signaturen har genom åren blivit ett av på spårets största kännetecken, och det var för alla inblandade en självklarhet att det även så skulle förbli. Vi kom med lite olika förslag på låtar som vi ansåg skulle passa programmet bättre, samtliga röstades dock ned. Ett av förslagen var den här;

Förra året när den framfördes lät den så här;

Slutligen, Augustifamiljens version.