Mattias Alkberg tar över Internet och bjuder på en historielektion i hardcore i veckans skivrecension. Riot Grrl-rörelsefrågorn, Black Flag, konstlöshet och illa omtyckta typer. Allt. Eller åtminstone nästan allt. Det må låta förmätet. Men sällan har en såhär matnyttig recension författats. Nu är den din att läsa.

Pissed Jeans: Honeys
Sub Pop/Border

Betyg:
     

Efter hip hopen finns ingen genre där de som lyssnar har högre krav på autenticitet än hardcore. Den tidiga amerikanska HCn var till och med uttalat anti-konst. I England tänkte man sällan ens tanken. Man hatade den samtida postpunken och den punk som som den var barn av.

Det var bland annat det som tog död på den första vågen av band, av hela rörelsen. För nog var det en rörelse alltid, om än liten. Man skulle spela så snabba låtar som möjligt och de skulle handla om antingen det som hände i ens omedelbara närhet, om de orättvisorna: våld, djurförsök, snutar och så vidare. Eller om det som kunde hända: krig, kärnvapenkrig. Så fort man avvek från denna formel ansågs man vara en sellout. Och eftersom tiden de facto rör sig framåt så sålde alla ut eftersom. På grund av musikalisk och/eller personlig utveckling alltså. Den här anti-konsthållningen innebar också att det oftast inte fanns någonstans att ta vägen när man väl tröttnat på tvåtakten och skrikandet. Man vände sig till de mer parodiska inslagen av dåtidens heavy metal- låtarna började handla om brudar och fester och oändliga gitarrsolon-  helt enkelt för att man inte kände till något annat. Konstlöshet gör det med en.

Såklart fanns det undantag, dels banden som aldrig riktigt passat in, eller helt acepterats: Flipper, No Trend, Butthole Surfers och några till. Dels de som faktiskt var först och bäst, som hade större spännvidd redan innan det bestämdes vad man fick och inte fick göra. Som Discharge vars version av metal var av ett helt annat slag än den prutthumor och gängmentalitet som mindre begåvade anammade. Men det kostade naturligtvis. Efter State Violence/State Control-singeln var det ingen som orkade lyssna på Discharge längre. Deras texter och arrangemang var ungefär likadana, bara tempot som drogs ned en aning och sången som plötsligt västes fram, sjöngs är att ta i, i stället för att skrikas. Men jag tror tiden kommer att ge Discharge rätt. I alla fall har jag omvärderat deras skivor från den här tiden rätt rejält.

Men de som gjorde mest, som betydde mest, var som vanligt Black Flag. Och nu närmar vi oss innehållet i denna recension. I allt man kan läsa sig till om Black Flag så står det klart att ingen verkade gilla Henry Rollins särskilt mycket. Ingen har honom som favorit av Black Flags fyra sångare. Även om alla är överens om att debutalbumet Damaged är en klassiker, en av världens bästa skivor, och att det är Rollins som sjunger på den. Och möjligen hade den varit ännu bättre om exempelvis Dez Cadena stått för sången, men nu var det inte så. Det kommer aldrig att bli så.

"Omtyckt av i princip ingen ställde han sig längst fram på scenen varje kväll, barfota i badbyxor och skrek på publiken. Och de slog honom, och han slog tillbaka."

Vad som hände var egentligen att Black Flag tröttnade på HC och började spela långsamt, långsamt. Och att Rollins började skriva texter (innan hade gitarristen och kapellmästaren Greg Ginn stått för nästan alla) som speglade detta paradigmskifte. Black Flag blev introverta. När de flesta andra som försökte utveckla sig och sin musik vände kepsarna bak och fram  och sneglade på Van Halen och Motley Crue, så lät Black Flag håret växa och började jamma i stället. I stället för att spexa, alltså. Skivorna efter Damaged blev konstigare och konstigare. Liksom konfronterande på ett helt nytt sätt. Irriterande hookfria, irriterande illa genomförda. Det berodde på att man, trots denna utveckling, detta förakt för för hardcorepubliken, fortsatte att leva på exakt samma sätt: man gjorde 200 spelningar efter varandra, kom hem till Los Angeles och repade och spelade in en skiva på någon dag bara. Inget fancy, liksom, anti-konst, om ni minns. Och så ut igen i 200 dagar till. Och den som slet hårdast var nog Rollins.

Omtyckt av i princip ingen ställde han sig längst fram på scenen varje kväll, barfota i badbyxor och skrek på publiken. Och de slog honom, och han slog tillbaka. Kväll efter kväll. Klart texterna blir annorlunda då.

Och för att förstå detta så bör man påminna sig om att HC-scenen var ytterst marginaliserad vid den här tiden, en liten värld med ett fåtal personer inblandade. Det fanns liksom inget annat att göra än att spela för de enda som en gång velat höra en. Och hela tiden levde man under påvra förhållanden, om man inte spelade hade man inte råd med mat, och äter man inte dör man. Det fanns inte tid att börja tänka på alternativ.

Personligen är jag som alla andra: jag tycker inte Rollins är bästa sångaren, och efter Damaged gjorde man aldrig något riktigt lika bra. Men ändå, skivorna efter är underskattade. Även om det egentligen bara är delar av Slip It In som låter som en riktig skiva, alltså som att man lagt ned någon tid alls på att exempelvis kolla ljudet innan man tryckte på rec. Och själva grejen: ge sig ut fysisk opposition mot människor som inte gjorde annat än att gå i fysisk opposition mot i princip allt. Att vända dem ryggen, att medvetet provocera dessa, kväll efter kväll, på skiva efter skiva är ju vansinnigt mäktigt och inspirerande. Och detta med en musik som inte riktigt funnits innan, en slags hybrid mellan hardcore och metal som inte innehöll någon av respektive genrers populistiska markörer. Det var konstiga taktarter, ångesfyllda texter, märkliga mellantempon och hemsk produktion. Inte tungt nog, inte snabbt nog. Inte tydligt nog. Henry Rollins hade börjat hänga med  konstrock-/postpunkavantgardemänniskor som Nick Cave, Blixa Bargeld och Diamanda Galas. Något som Greg Ginn föraktade. Ginn ville spela improviserad hårdrock, Rollins ville vara en modern Jim Morrison, ingen lyckades riktigt, de hade inte nog att luta sig mot. De hade behövt varandra, men det var helt enkelt inte möjligt.

Så småningom lade man av, och det tog några år innan det dök upp artister som faktiskt hade lyssnat de där sista förvirrade åren. Band i grungens utkanter, som Tad, Tar, Dwarfves, Cows och Melvins var alla märkbart påverkade av sena Black Flag. Även om ingen såg det i början av 90-talet. Antagligen beroende på att vi inte var så många som lyssnade på sena Black Flag överhuvudtaget. Mot slutet var de så sjukt ohippa att det är svårt att förstå nu.

Men sedan 90-talets början har deras musik alltså börjat omvärderas. Eller, kanske inte egentligen, jag hör fortfarande ingen prata om hur mycket de älskar Family Man eller In My Head. Men, det de uppfann, den här hybriden av hårdrock, hardcore, introspektion och våld, (inte det vanliga crossovermöget alltså), håller många på med numer. Bäst har länge Annihilation Time från Kalifornien och  Regulations från Västerbotten varit.

Tills nu då, när Philadelphias Pissed Jeans släpper sin fjärde skiva, Honeys. För den låter som Black Flag kunde låtit om man kommit bättre överens, lagt ner lite mer tid på låtarna och inspelningarna. Kort sagt, om Black Flag hade funnits innan Black Flag hade Black Flag kunnat vara så här bra mot slutet.

Och i Matt Korvette har Pissed Jeans en frontman av samma kapacitet som Rollins. Som gör texter som inte är som andras texter. Som inte tvekar att ta striden med en oförstående publik.

Och innan någon börjar pipa om att det här är män som spelar för män, att de här aggressionerna är typiskt för  det testosteronstinna patriarkatet så skulle jag vilja säga att Matt Korvette (och Rollins innan honom) faktiskt ifrågasätter det manliga, på ett sätt som inte skiljer sig nämnvärt från det exempelvis Bikini Kill gjorde, när de ställde komplicerade frågor, och började ifrågasätta de samhälleliga könsstrukturerna.

 
Eller Huggy Bear.

Eller, Babes In Toyland.

Man ska veta att Riot Grrl-rörelsen, den feministiska fortsättningen på hardcore, påverkat även män. Och att sjunga en text som Male Gaze:
“It's when a smile becomes a stare and it starts to burn/It's when you ask him to knock it off and he doesn't learn/ The sad routine doesn't change if he's broke or a millionaire/ There's no getting through, that's how it is, he's never had to care/ It's when you're judged before you even get to speak a word/ It's when you make the smartest point and it goes unheard/ I'm not innocent – I'm guilty/ I'm not innocent – but I'm sorry /…/ It's the male gaze, I've had it forever/ And I know I'm no angel, but I'm trying to kill it”

"Honeys är mer än en skiva, det är en knäckt kod, ett löst problem."

Det är fan stort. Särskilt i en kontext där komplicerade saker, personlig politik, ses som konstnärligt svammel. Där aggressionerna och konformiteten, vad man är anser om det, är långt mer allrådande än man kanske ens medger. Detta skriket/sjunget till en av skivans kanske mest traditionella kompositioner: det är lika delar Black Sabbath och Led Zeppelin, minus bluesgitarrsolon och falsettylande om tomtar och troll. Det bästa av två världar alltså. Som Black Flag borde ha låtit på slutet. Honeys är mer än en skiva, det är en knäckt kod, ett löst problem. Det tog nästan 25 år. Det är hardcorens Bells teorem. Man har till och med lyckats få in postpunken och Birthday Party i ekvationen, cirkeln är sluten.

Mattias Alkberg

Tidigare recensioner:
Aimee Mann: Charmer "Bra för att vara gammalt". Betyg: 3
Grizzly Bear: Shields "Inte som allt det andra möget". Betyg: 4
Dinosaur Jr: I Bet On Sky "Samma gamla". Betyg: 4
Slowgold: Slowgold "Dags för upprättelse!". Betyg: 4
22-Pistepirkko: The Singles "Det här är nästan störst av allt.". Betyg: 5
Clinic: Free Reign "Lite som att flyga" Betyg: 4
God Seed: I Begin "Med stora krafter följer stort ansvar" Betyg: 1
Cult Of Luna: Vertikal "En välkommen undergång" Betyg: 5
Matthew E White: Big Inner "Mest bara en spegelbild" Betyg: 2