Svensk-engelska göteborgaren Tilde hajpades första gången när hon var 19 år. Skivbolagskontrakten haglade men när hon var 22 år fick allt ett abrupt slut. Nu är hon tillbaka med debutalbumet Nothing Gold Can Stay.
Allting såg ut att gå rätt för Tilde. Hon blev hyllad redan som 19-åring och vägen mot skivsläpp och en helt ny karriär var utstakad. Men så drabbades hon som 22-åring av en kronisk sjukdom som tillsammans med andra omständigheter gjorde att hon fick lägga musiken på hyllan. Hon flyttade till Sydamerika för att läka både fysiskt och mentalt. Musiken fortsatte dock att vara en central del av hennes liv och när hon några år senare flyttade tillbaka till Sverige gick hon direkt in i inspelningsstudion. Efter samarbeten med ett antal musiker och producenter hittade hon det sound hon letat efter i Spinroad Studios hemma i Göteborg.
Med ett nytt band, bestående av vänner från skoltiden, började hon spela in sitt album i januari i år, tillsammans med producenten Pedro Ferreira. Den första singeln, I Think I Made You Up In My Head släpptes i april. Albumet Nothing Gold Can Stay släpptes digitalt och på vinyl den 29 september och innehåller enligt presstexten ”tio soulfyllda, popdrivna dängor skrivna och komponerade av Tilde”. Vi gillart.
Hej Tilde! Du har satt ihop ett band bestående av gamla vänner från skoltiden. Är det viktigt för dig att jobba med människor du känner sedan tidigare?
– Nej, det är det väl inte egentligen men nu när det blev så på den här skivan så har jag märkt att det har varit otroligt kul och bra. Vi i bandet har känt varandra sen grundskolan och gymnasiet så då vågar man kanske vara lite ärligare och rakare än om man jobbar med personer man inte känner. Gillar man inte nåt så säger man det. ”Den där gitarrgrejen lät skit”, ”sången är inte tillräckligt bra där”, men man vet att det är sagt med kärlek och att vi alla respekterar varandra både som musiker och människor så det finns en trygghet i det.
Hur påverkade din vistelse i Sydamerika dig, musikaliskt och som människa?
– Så stor fråga. Jättemycket på så många sätt. Musikaliskt inte jättemycket kanske, men lyssnar man på till exempel Our Day Won’t Come så är den fylld med latinrytmer även om man kanske inte tänker på det direkt. Så på nåt plan, om än omedvetet, har det kanske påverkat mig. Sen öppnades ju en värld av sydamerikansk musik för mig när jag bodde där – Bomba, cumbia och fantastisk salsamusik som Joe Arroyo, Fruko y Sus Tesos, och Celia Cruz, som jag kanske kände till men började lyssna på på riktigt där.
– Som människa, enormt mycket. Jag fick perspektiv på mitt liv, mig själv, prioriteringar. Mina krig med mig själv kändes plötsligt så sjukt onödiga. Kroppsbild, självbild, min sjukdom – jag kände liksom ”nej, jag orkar inte må dåligt över mig själv hela tiden, livet är för kort”. Man har såna enorma krav på sig, både från sig själv och hur samhället ser på en. Man ska ha utbildning, bra jobb, träna, äta bra och rätt, ha ett stort socialt liv och sen ska man göra allt i en speciell ordning. Ta studenten, ut och resa, läsa på universitet, utbilda sig och så vidare. I Sydamerika kunde jag släppa det och känna efter vem jag var bortanför alla tankar på vem jag borde vara utifrån omgivningens ögon. Det var fantastiskt. När jag kom hem var det som att jag kunde se klart igen.
Jag skulle vilja att till exempel P3 blev mer som Netflix fast med musik.
Vad har du för förebilder musikaliskt, eller generellt, i branschen? Själv får jag till exempel vibbar av både Lucy Pearl, Amy Winehouse och Adele när jag lyssnar på skivan.
– Jag har lyssnat på alla du nämner, speciellt Amy. När jag lyssnade på Frank första gången kände jag ”wow, detta handlar ju om mig”. Det var nästan överväldigande. Hennes texter är fantastiska: intelligenta, roliga, och sorgliga med många referenser till poesi och populärkultur. Texter är viktigt, det får inte låta för pretto eller kliché. Och om det är kliché så ska man gå ”all in”- som i sextiotalets soulkärlekslåtar. Jag gillar annars Pete Dohertys texter, jag lyssnade mycket på Libertines och Babyshambles när jag började skriva musik i tonåren.
– Sen älskar jag även Donny Hathaway, hans röst… Nina Simone, Etta James, Percy Sledge, Solomon Burke, Dolly Parton, Edith Piaf, Leonard Cohen, Bob Dylan… Många! Men även nutida artister som Lykke Li, Lana Del Rey, Seinabo Sey, Anna Von Hausswolff och Arvid Nero.
Var musik bättre förr, eller är den bättre nu?
– Det finns asmycket bra musik idag MEN mer musik som jag gillar lyftes fram förr. Jag tycker att det mesta låter likadant på radio idag. Det är tråkigt. Jag skulle vilja att till exempel P3 blev mer som Netflix fast med musik. Våga ha ett större utbud. Våga lita på att folk kan lyssna på olika genrer. Tänk vad Netflix varit tråkigt om man bara haft typ serier a la Vänner för man vet att ”det går hem”. Så borde man tänka på exempelvis P3 och andra radiokanaler också. Mer variation liksom.
Hur vill du att folk ska känna när de lyssnar på din musik?
– Att dom ska känna. Vad spelar mindre roll.
När gör du nästa spelning i GBG?
– Den 20:e oktober på Bengans och förmodligen även på Pustervik snart också, men det är inte helt spikat så jag vill inte gå ut med något datum.
Stockholm eller Göteborg?
– GÖTEBORG. Alltid.
