Ny plats. Malpas Road. London.

M.I.A på tunnelbanan (som kid) 

Jag bestämde mig efter det senaste projektet jag gjort i Sverige att försöka blicka mot annat håll. Se om det skulle gå att göra sig en likvärdig karriär eller i allafall något åt det hållet i London. Så jag köpte en "one way ticket" till ön och satte ner väskorna på Heathrow Airport. Jag minns hur det kändes att flyga in över staden, över floden och få tusen olika bilder i huvudet om hur detta skulle kunna sluta. En något pubertal gest i en 25-årings kropp. Men beslutet var fattat och nu är jag här. 

Jag bor med 3 andra tjejer i ett hus i Sydöstra London. Alla vi fyra går igenom något av en inre förändring om vad vi vill göra och hur vi ska komma dit. Men det viktiga i det jag berättar om nu, är mer kampen och glöden om hur man ska gå tillväga eller hur man kan tänka om det. 

"Alla" här i åldern 18-30+ vill jobba med film. Ja eller så vill de jobba på ett produktionsbolag, med film, om film, bara man kanske kan säga att man just ja, jobbar med film. Konkurrensen är alltså stenhård. Man fightas mot personer som har gått på världens bästa filmskolor, men framför allt klungan av alla dessa som inte gjort det, kanske läst något totalt irrelevant för att jobba med film men mest vill jobba med det som jag nämnde, för att kunna säga detta. Mycket störande för en sådan som jag, som kommer hit och ska kämpa för att faktiskt jobba med ett hantverk som är min identitet. 

Så hur har jag gått tillväga? Jo jag började med att de två första veckorna tänka kring de existentiella frågorna om vad jag verkligen vill, är detta rätt, ska jag stanna, vad vill jag jobba med? Jag kom fram till att jag gillar det här med film och att självklart vill jag jobba med det. Jag vet varför jag valt banan som jag gjort och att det fetaste med det är att man kan nå så många och berätta på olika språk. Bild, färg, musik, form etc.  Trycka på rätt knappar för rätt personer. 

Maila. Maila. Maila. Söka Söka Söka. Ringa Ringa Ringa. Fjäska Fjäska Fjäska. 

- " Oh you have got a LOT of experience Dea, but..."

- " Unpaid 18 months Internship?"

- "Let's just use you and all your knowledge, just cos we can, we got 158 other applications only today to read, so yes or no?"

Efter lite research fick jag tillslut i allafall till ett möte på RSA (Ridley Scotts bolag) med en producent och hans produktionsledare. Vilken man ! WOW. Mötet resulterade i 1,5 timmes snack och han gav mig många bra råd. Men, ja men. Han gav mig även dessa visdoms ord - "Basically Dea, People call me for work because they know me, and after getting the job they may question if I am good or not"  Ouff. Tufft att höra för en ny krake i stan. Jag som ändå jobbat mycket, men inte känner någon. Hur ska detta gå?

Jag ska berätta. Dela med mig av hur det funkar här borta, såklart blir det rätt subjektivt ur mitt synfält, men det kanske kan hjälpa någon annan av er som tänker på att flytta till nytt land, med mycket eller lite kunskap och hur man kan göra för att få jobba med det man gillar och kunna vara på en plats som inspirerar. För det måste jag ge ett stort bangbang eloge för eller till London. Det är en grymt spännande stad. Inte alls kul att komma till som turist. Men när man börjat gå in skorna och lär känna folkets stad, så väcker man mängder av visioner. Häftigt. 

Det var det för idag. 

Uppåtframåt. 

Ps. Abbe är med mig via Skype hela tiden om ni undrar var han tagit vägen. Han jobbar med sina egna projekt och klipper just nu sin nya kortfilm som DÖDAR. Grymt fin historia med mycket bra skådisar.